Även denna dag har jag rå-pluggat. Är det slutspurt på c-uppsatsen så är det. Jag och Jonna satt tillsammans och knåpade idag hemma i mitt kök. Det kändes givande efter en "ensam-plugg-dag" igår. Jag längtar så MYCKET tills på söndag mina vänner, då ska vi lämna in arbetet och det ska jag fira ska ni veta! ;-) Nu är det bara att ge järnet, sista biten!
När vi hade pluggat klart idag så ville jag såklart inget hellre än att snöra på mig löparskorna och ge mig ut på en runda. Åh vad jag ville det! Men benet vill inte. Det har gjort ont till och med när jag promenerat idag. Ska jag ens ha en liten ynka chans att starta på Sthlm marathon så måste jag träna smart nu.
Jaa... så istället fick jag sätta mig på en varm, kvalmig buss för att ta mig iväg till en SATS-anläggning som kunde erbjuda kvällsspinning, för "mitt sats" kunde det inte idag. Det var då irritationen inom mig började växa på riktigt. Att jag dessutom började få påtagliga pms-besvär gjorde inte direkt situationen bättre.
Självklart var det långa bilköer också, så bussen blev försenad och jag fick stressa som en tok för att inte missa det där passet. Haha... jag erkänner det var en svår stund där på bussen och jag brottades med en hel del negativa tankar ;-)
När jag ÄNTLIGEN satt på spinningcykeln, i sista sekunden, så kände jag mig allt annat en glad.
Jag brukar oftast försöka att se saker med positiva ögon. Jag tycker att mitt liv är mer värt än att gnälla och haka upp sig på småsaker. Man får göra det bästa av situationen, brukar jag tänka. Men idag så såg jag saker och ting med rätt så negativa ögon faktiskt. Stress,trötthet, pms och jäkligt-ont-i-benet var helt enkelt en riktigt dålig kombination. Att det dessutom var toppenfint väder ute och jag skulle träna inne kändes "sådär".
När instruktören försökte "vända på pannkakan" genom att inledningsvis säga
" jag tycker att vi ger oss själva en stor applåd som sitter härinne och tränar när det är så fint väder ute"
Ja, då tänkte jag omedelbart, negativ som jag var ;-) "Vaaa?! Aldrig i livet"
När hon sedan sa "nu kör vi en kvarts uppvärmning, som ska kännas ungefär som när man cyklar till Ica och inte vill bli svettig under armarna"
Ja, då hade jag bestämt mig, en hel kvart ville jag inte slösa bort på att "fin-cykla" till någon ica-butik fast i en spinningsal.Så jag började successivt att jobba upp pulsen.
Jag behövde få köra järnet, ge allt, få utlopp för all min frustration. Sammanfattningsvis kan jag säga så här"Hej på dig 95% i puls, trevligt att råkas" ;-)
Den bästa låten under dagens pass var förövrigt Tracy Chapmans låt Fast car som spelades när vi gemensamt stretchade efter passet. Dels för att den är ganska fin men kanske även för att det var först då som jag kände mig glad igen efter dagens humör-svacka! ;-)
- Posted using BlogPress from my iPhone
torsdag 24 maj 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Grymt jobbat! Ibland är det bara så underbart skönt att få ur sig all frustration!!
Jag förstår precis hur du känner dig. Jag är i samma sits, ja förutom att Stockholm ska bli min första mara. Med samma sits menar jag att även jag har blivit skadad så här på upploppet. Suck! Jag tänker försöka iallafall, tar jag mig runt slår jag garanterad pers!
Sara: Ja visst är det! :) Hur går det för dig? :)
Anonym: Ooooh suck visst är det surt?! Vad har du för skada?
Skicka en kommentar