söndag 29 september 2013

Berlin marathon 2013! PB, 3:17:34!!

Ett PB och en bra känsla loppet igenom!!  Glad!!

lördag 28 september 2013

God natt

Tävlinggrejerna ligger redo för morgondagen, pastan är uppäten och likaså glassen som jag idag fått höra är en perfekt uppladdning! Inte mig emot! :-) Vaden har känts bra idag och jag startar i morgon och hoppas att det onda var något tillfälligt som nu har tagit sin kosa och dragit med inga planer på att återvända. Med skräckblandad förtjusning ser jag rätt mycket framemot i morgon. Jag oroar mig inte så mycket över "måltiden" just nu utan mer att för att det ska bli jobbigt eller att jag ska få kramp. Hoppas att det ska bli en kul och härlig upplevelse och helst inte mer än småjobbig:-)
Nu måste jag sova! Ska upp vid 6 halv 7! Tidigt! :-(

fredag 27 september 2013

Tillbaka i mysberlin!!

Tack för alla underbart fina kommentarer om mitt bloggande!!
Det gav mig massa energi, ni är så snälla som tar er tid att kommentera, det gör mig så glad! Jag börjar känna mig blogginspirerad igen! :-) Vi landade förövrigt i Berlin igår kväll.
Efter en dubbeldäckartur och lite tunnelbana mötte vi upp de som vi hyr den coolaste lyan ever av. Där sov vi sedan gott på en tempurmadrass som formade sig perfekt efter kroppen! (Läs:måste ha i nya lyan hemma)
Nu har vi avnjutit en fantastisk frukostbuffe och sitter och sörplar på en varsin kaffe på Buckan i Sony center!:-) Vi ska snart bege oss till löparmässan och sedan kanske det blir lite shopping på det! Gött som attan!
Berlin är definitivt en av mina favoritstäder! Med betoning på definitivt! Löpningen är i hemlis nästan en bortförklaring för att ha en anledning att åka hit;-) 

torsdag 26 september 2013

Hej då jobbet! Nu pick o pack mot Arlanda!

onsdag 25 september 2013

Hej...

Det går inte att blunda för det längre.
Den tidigare i stort sett dagliga uppdateringen här på bloggen är inte densamma.
Jag känner mig lite sorgsen när jag konstaterar detta, och jag kan sakna det.
Det som jag saknar allra mest är när jag upplevde en känsla av flow; när jag funderade på något och lät fingrarna bli en omedelbar länk mellan mina tankar och tangentbordet.
Jag gillade när det som jag skrev fick mig att reflektera över saker lite extra. När jag stannade upp och tillät mig själv att ägna lite extra tid åt just de tankarna och ge de utrymmet till att spinna vidare. Det gillade jag och jag gillar att skriva. Det har jag alltid tyckt om! Jag tyckte det var roligt med responsen från er läsare. Jag blev glad när bloggen betytt något för någon annan, då kändes det värdefullt och viktigt. Jag blev och blir peppad av alla positiva tillrop och kommentarer efter ett lyckat lopp och alla lyckoönskningar inför. Jag blev glad och tacksam när ni hörde av er när träningen kändes motig eller när jag fick ont någonstans.

På senaste tiden har bloggen fått ta ett steg tillbaka och det har sina förklaringar. Det har en hänt en del roliga saker (som ny lya och nytt jobb) men även mycket tråkiga saker och det är klart att allt som händer i ens liv påverkar en på olika sett.
Jag har på grund av annat inte haft samma energi som tidigare.
Bloggen började då kännas kravfylld. Det precis som mycket annat kändes mer som ett "måste" än som någonting givande, som tidigare. Inspirationen försvann, att fota kändes tråkigt och jag började känna mig lite smått likgiltig inför VIP-inbjudningar till olika release-partyn som ramlade in i inboxen.
Mailboxen fylldes dessutom av fler och fler obesvarade mail från läsare som ville ha hjälp att lägga upp sin träning, som jag ville svara på och ge mycket tid, men som inte riktigt hanns med.
Jag kände just då under sommaren att jag inte kunde leva upp till allt detta och kände stress och lite dåligt samvete när jag hade flera obesvarade mail på hög.
Jag kände att jag behövde en bloggpaus och tänkte att jag ju kunde komma tillbaka när jag hade ork, inspiration och något vettigt att säga.
Jag har tänkt en del på bloggandet under denna period. Jag har funderat på vad jag vill.
Särkillt nu på slutet.
Jag har kommit fram till att jag nog inte vill överge bloggen trots allt, att jag saknar den och att jag börjar känna inspiration igen. Det är höst och jag ser framemot att sitta med en kopp te på kvällen och reflektera över allt och inget på bloggen.
I slutet av november flyttar vi till vår nya lägenhet. Det i sig kommer att underlätta mycket i min vardag. Från där vi bor tillfälligt just nu är det rätt krångligt att ta sig till  mitt jobb...och till gymmet också för den delen :)

Okej, hursomhelst, jag tror att jag kan säga att jag kommer att synas lite mer här igen. Kanske inte lika mycket som förr. (läs.vill inte lova för mycket) Men  MER, det är planen.
I morgon åker vi till Berlin. Tanken var att jag skulle springa Berlin marathon på söndag. Jag har dock haft ont i en vad i ett par dagar...och det börjar kännas ganska mörkt. 
Har det inte gått över i morgon så blir det nog ingen start för mig.
Härligt att Berlin är en sån skön stad att hänga i ändå, både med eller utan ett marathon i sikte!

Foto: Älskar den här bilden från Berlin marathon 2012

Hoppas några av er har haft tålamodet att kika in här ibland trots det sporadiska uppdaterandet! Jag hoppas att ni förstår att era kommentarer och allt pepp gör mig glad!

måndag 16 september 2013

I Form-loppet 2013

Igår sprang jag iform-loppet.
Ett lopp i Sundbyberg. Det var första gången som jag sprang detta lopp då jag har varit bortrest tidigare år. Banan var 5 km och man sprang två varv runt banan.
Ett stort plus för mig var såklart att loppet gick av stapeln i Sundbyberg där jag ju bor.
Lugnt och stillsamt låg jag och vilade i sängen in i det sista. Det var skönt att slippa springa runt på ett startområde och invänta starten. Lugnt och sansat kunde jag ladda. Ingen stress.

 Ungefär 20 minuter innan start begav jag mig ut och påbörjade min uppvärmning. Först genom att gå raskt för att sedan springa och köra ett par fartstegringar för att förbereda kroppen. Strax innan start var jag på plats. Startskottet brändes av ett par minuter senare än vad det var tänkt och jag joggade lite på stället och höll mig varm tills vi backade in bakom startlinjen. Spänningen låg i luften. Jag hade tidigare känt mig småsliten efter ett rätt tufft spinningpass som jag hade kört på fredagskvällen och jag hade känt mig stel i högra vadmuskeln. Efter uppvärmningen hade det stela släppt och jag kände mig lugn och fokuserade noga på att få in en bra känsla innan start.  Jag drog några djupa andetag, fyllde lungorna med mycket syre och började känna mig lite sugen på tempo.
Bild från iforms facebook-sida.
 När startskottet gick hann jag springa en ganska kort bit innan jag sneglade på klockan. Det gör jag alltid vid starten då det annars är lätt att ryckas med i andras tempo.
 Jag påminde mig själv om att de första 2 kilometrarna handlar om att "komma in i loppet", hitta en rytm som känns bra och vänja kroppen vid tempot
Inte köra för hårt men ändå våga pressa. Det är en skör balanstråd det där.
Jag hamnade som trea nästan på en gång.
Strax innan två kilometrar ser jag plötsligt hur ettan har fortsatt förbi på ett ställe där hon borde ha svängt höger. Funktionären missade att visa henne vart hon skulle svänga. Tjejen som ligger tvåa ser detta och ropar på henne och hon vänder.
 Jag tyckte så synd om henne. Att springa fel under ett lopp är det sista man vill. Förutom att man förlorar massa dyrbar tid så kan ju detta även påverka ens fokus.
 Hon såg dock så otroligt stark ut och jag skrek det till henne och "att hon skulle fixa första-placeringen ändå"! Med starka steg knappade hon mycket riktigt in på tjejen som nu låg först och återfick ganska snart sin position.
 Det blev ganska stora glapp mellan oss tre i täten och det kändes även som om det var långt bak till fyran. Jag brukar känna att jag får energi när jag har någon att hålla jämna steg med och det kändes tungt att "ligga själv".
Snart kom jag ut på gräset och hade kört mitt första varv. När jag sprang på gräset och hade passerat 5 km kom mjölksyran som en blixt från klar himmel. Benen kändes plötsligt svaga och det kändes som om "bensinen hade tagit slut".
 Jag fick fajtas mot tankar som försökte övertyga mig om att det inte alls kändes bra i kroppen.
 Att det var något som inte stod rätt till.
Att det inte var min dag.
Att jag kanske skulle få håll snart eller må illa.
Att andningen var fööör ansträngd.
Att jag hade gått ut för hårt.
Ja, dessa tankar for genom huvudet. En annan del inom mig motarbetade dessa tankar. Ett litet krig pågick inne i huvudet kan man säga. " Tror du att det är en dans på rosor att pressa sig igenom 10 km? Tänker du verkligen att det borde kännas så fantastiskt bra?"
 De brottades ett tag, de positiva och negativa tankarna.
 Jag malde på och vid 7 km började jag återfå löparglädjen. Nu var det dags för sluttampen. 3000 meter, det är ju inte så långt. Benen kämpade och jag började få upp stegfrekvensen igen. Det var rätt härliga kilometrar. Den sista kilometern under ett milslopp är den ljuvligaste.
Jag spurtade allt jag hade de sista 10 metrarna innan jag korsade mållinjen.
 Jag mottog den välfyllda goodiebagen och mötte mina,"supportrar", Anders, mamma, Birgitta, Lotte och min bästa vän Sofia och hennes lilla Alma! HELT underbart!
 Jag drack kokusvatten och pustade ut.
Tiden hade jag knappt koll på.
Jag hade glömt att stänga av klockan.
Anders sa att jag hade sprungit bättre än på tjejmilen veckan innan. Då kände jag mig nöjd.
 Efter en stund var det dags att stiga upp på scenen för prisutdelning.

Bild från iforms facebook-sida

Vi "topp-tre" vann ett presentkort till ett varsitt löparset från newline. Jag bytte några ord med ettan och tvåan. Ettan, Susanne, berättade att hon återupptagit löpningen för något år sedan och nu gör hon dessa makalösa tider! Riktigt imponerande!
På kvällen åt vi hemma hos mamma och Anders och på kvällen kunde jag knappt varva ner! VILKEN DAG! Lopp må ta energi men det ger banne mig det dubbla tillbaka. :)



söndag 15 september 2013

Pallplats!!!

Kom på tredje plats på iformloppet idag, 10 km med tiden 41:51. Mer om loppet skriver jag i morgon!! :-) 

söndag 8 september 2013

Tjejmilen 2013; 42:00 blankt, placering 47.

Igår var det som sagt äntligen dags för årets upplaga utav tjejmilen.
Tjejmilen är speciellt för mig, just för att det känns som om det är mitt och mammas lopp.
Vi har gjort det till en "mor-och-dotter-grej". Varje år går vi på mässan dagen innan och laddar tillsammans. Det är roligt och mysigt. Vi brukar pendla mellan att vara nervösa till att tänka att det inte spelar så stor roll vad tiden blir. Innerst inne vill vi båda persa på tjejmilen :)  Mamma brukar persa, varje år. För egen del kändes 40:43 som en svår nöt att knäcka och jag tänkte att allt under 43 minuter skulle kännas grymt. Fast ibland for tanken iväg "tänk-om-tanken". Att persa vore ju såklart SÅ roligt.  I år var det faktiskt osäkert om mamma skulle springa loppet, då hon inte kände sig i form, men dagen innan tog hon beslutet att vara med. Jag blev såklart jätteglad! En tjejmil utan mammsen skulle inte vara den samma. Jag sov över hos mamma och Anders och på morgonen åt vi en god frukost och fifflade med en den ena saken och en den andra. Vi åt frukost på balkongen. Det är det bland det bästa jag vet. Solen strålade och himlen var klarblå.Tillslut var vi på plats på gärdet bland tusentals andra tjejer. stämningen var på topp och jag och mamma softade och fick ett par skrattanfall i gräset.


Foto: Den här bilden gapskrattade jag och mamma åt, ser höggravid ut?!
Jag förstod ganska snart att det skulle bli hett idag men jag anade inte riktigt huuuur hett som det skulle bli. Helt ärligt, det var högsommarvärme! Hösten som jag sagt "hej" till för en vecka sedan när jag klev av planet i Sverige var som bortblåst! Härligt såklart men dock inte ett ultimat löparväder.
Eftersom jag blivit seedad i år som tävlingslöpare fick jag i lugn och ro värma upp framför startlinjen. En sådan skön uppvärmning har jag aldrig någonsin varit med om. Ingen trängsel, blå himmel och bra musik i bakgrunden! Det var nog det bästa "löparögonblicket" den dagen! Efter en kvarts uppvärmning fick jag tillsammans med de andra backa bakåt och ställa upp oss bakom startlinjen. Jag stod på andra raden och bytte ett par ord med en trevlig triathlet. Jag vände mitt huvud bakåt vid ett tillfälle innan start och det var lite av en overklighetskänsla när man  såg alla tusentals taggade tjejer. Jag kunde inte undvika att tänka på vad som skulle hända om jag av någon anledning skulle ramla efter startskottet. Jag tänkte på gnuerna i lejonkungen. Jag valde dock att droppa den tanken rätt fort.
Tävlingsarrangören skulle snart ta bort plastavspärrningen och var ytterst tydlig med att klargöra att alla skulle stå kvar. Tur det, spänningen i luften var total! Alla var på helspänn. Man hörde hur många drog djupa andetag och var helfokuserade med ett finger redo på gpsklockan! Pang sa det och vi drog i väg. Trots att jag hade startat långt fram denna gång så blev jag omsprungen av många de första 100 metrarna. Så sedan kändes det trångt. De första tre kilometrarna så var jag dock allmänt hoppfull. Jag höll en bra fart och var vid gott mod.
Detta skulle gå bra jag kände mig positiv.
Sakta men säkert försvann dock den känslan mer och mer.
Det blev tyngre och tyngre.
Orken började tryta.
Benen kändes stumma som attan redan vid fem kilometer.
De negativa tankarna kändes inte längre så långt borta. Jag kände mig överhettad och det pirrade som sockerdricka i huvud, händer  och ben.
Det var någonstans efter 6 km som jag faktiskt tänkte tanken, tanken på att bryta loppet.
Det kändes så otroligt motigt och jag tänkte att jag ju faktiskt inte behövde fortsätta.
Knäppa tanke! Jag bestämde mig snart därpå för att det minsann krävs mer för att få mig att avbryta ett lopp. Jag bytte istället strategi och istället för att ha "tokkoll" på tempot försökte jag därefter bara att fokusera på att hitta ett bra flyt. Jag tittade inte lika mycket på klockan utan gick mer och mer på känsla. Jag återfick aldrig någon riktig skön känsla även om det stundtals lättade något. Jag fick t.ex lite krut när speakern ropade mitt namn vid djurgårdbron och blev även glad när mina kollegor hejade på mig vid den tuffa backen vid 9 km. Jag insåg att målet nu var nära. Snaaart skulle jag få vila!!! När jag svängde runt det sista krönet innan målet skymtade jag den stora klockan, den visade typ 41:50. Jag blev förvånad. Jag trodde att tiden skulle bli sämre. Det hade känts som om jag sprang långsammare. Jag drog blixtsnabbt slutsatsen att en liten spurt eventuellt skulle kunna resultera i att måltiden skulle inledas med en fyra och en etta. Jag spurtade som om högsta vinsten stod på spel, tog i, grimarserade Oj,oj,oj vad jag slet.
42:00 blev dock sluttiden men det var väl värt ett försök!:-)
Trots att jag sprang bättre förra året så är jag riktigt nöjd! Det var så mycket varmare ute i år och jag har känt mig osäker på formen. Detta visar att jag är i god form! Vilket så klart känns superkul! Världens bästa mamma visade sig också vara i bättre form än vad hon trodde och vi båda var ganska nöjda men trötta när vi pustade ut i gräset.


Min faster kom och grattade och vi tog sedan en fika vid vattnet på Strandvägen! Det var fortfarande riktigt hett ute och vi stekte i solen medans vi iakttog loppet som fortfarande pågick ett par meter bort från cafet. EN RIKTIG HÄRLIG SOLSKENSDAG OCH MIN NÄST BÄSTA TID PÅ MILEN! :) Nu laddar jag om till I- FORM-LOPPET nästa helg som jag misstänker, enligt banbeskrivningen, kan bli en backig historia!Hoppas ni haft en fin helg! Även idag, söndag, bjöd ju Stockholm på högsommarvärme i alla fall. Jag badade 40 minuter utomhus, den 8:e september, inte illa! =)

fredag 6 september 2013

Fredag!

Första arbetsveckan efter semestern har snart passerats! Det har minst sagt varit en intensiv rivstart då vi eller jag (då Daniel är bortrest) har sålt Daniels lägenhet. Det i sig känns riktigt bra, då vi köpt en gemensam lägenhet. Nu kan vi bara fokusera på den! Jag vill flytta in på en gång men får ha tålamod ett tag till. Utöver detta har sovit hos min underbara vän Sofia i veckan och igår var jag på kräftskiva  där jag kammade hem en andrahandsplacering på ett lotteri och vann en väldans massa flaskor vin. Det passar ju bra till kommande inflyttningsparty!:-) helgen då? Jo, vips så  var det visst tjejmilen i morgon. Jag känner mig inte i någon kanonform men kommer givetvis att göra mitt bästa! På grund av min tid och placering förra året så har jag fått ett tvåsiffrigt startnr, 39, och kommer att få starta och värma upp bland de bästa längst fram. Det känns lite overkligt. Trots att det har gått ett helt år så kan jag inte riktigt fatta att jag fick tiden jag fick. Allt bara klaffade den där dagen och jag hoppas innerligt att jag kan få känna den där känslan av kraft och energi esom jag kände den där dagen igen. Det är ett av mina lyckligaste löparminnen. Hur som, i eftermiddag blir det att hämta lappen och gå på mässan och då jag sprungit sönder mina relativt nya skor i Spanien så tänkte jag även glida förbi nån löparsffär på vägen! Höra senare! Nu väntar jobb!:-)

tisdag 3 september 2013

Såklart...

 ...att jag längtar tillbaka. 
Till strålande väder och vackra vita hus. 
Till bergslöpning som bjuder på vackra vyer. 
Till ett par spontana tapas efter lite strosande i en vacker stad. 
Till ett hav som svalkar och till stora vågor som bjuder in till lek. 
Till att borra ner tårna i sanden.
Till frukter som smakar 100 gånger mer än här.
 Ja, jag skulle kunna fortsätta men risken är att jag skulle bli tjatig och ni uttråkade.
Mitt underbara Spanien, det håller jag minsann varmt om hjärtat.
MEN... jag skulle samtidigt faktiskt ljuga om jag inte skulle erkänna att jag log lite när jag sa Tjena mittbena till Kristinebergs IP i kväll. Där brändes det sedan av ett par intervaller i form av tusingar. Fina "Krillan", min favoritbana. Där har jag minsann plågat mig igenom otaliga intervallpass i mina dar och bubblat över av endorfinrus efteråt.
Det var ett kärt återseende idag och jag kände mig starkare än på länge! När jag kilade ut från grindarna efter den sista intervallen så tänkte jag att det ju finns massa bra saker här hemma också trots att jag saknar Spanien. Det är bara väldigt annorlunda allting. 

måndag 2 september 2013

Tillbaka!

Två veckor i Spanien har svept förbi.
Min tanke var att jag skulle kunna sitta på det softa utomhus-haket och uppdatera bloggen då och då under semestern... MEN wifi:n där var inte alls som förra året. Det var så otroligt segt att kaffet som beställts in i stort sett hann drickas upp innan man hann göra ett dyft. Det finns helt klart roligare saker att göra än att irritera sig över ett nät som hänger sig! :) Att gå på jakt efter något annat surfställe kom inte heller på tal.
Jag valde att istället bara fokusera på att njuta av det som naturen har att delge i fantastiska Spanien. Havet, stränderna, maten, klimatet och bergen. Känslan av att göra det som just faller en in för stunden. Inga tider att passa utan bara känna efter hela tiden "vad vill vi nu?".  SÅ UNDERBART! Herregud vad jag behövde detta!
Och vad dessa veckor har stärkt mig. För varje dag som gick kände jag mig piggare och i bättre form.
Igår hade dock fina två veckor passerats och jag satte fötterna på svensk mark igen.
Direkt när jag klev ut från planet så kände jag det.
Jag drog in den krispiga luften i mina lungor.
Och JA, det kändes höstigt ute.
Det har  hunnit bli höst medans jag har varit borta!
Hm... sommarälskare som jag är så brottas jag faktiskt lite med detta och tycker att sommaren helt enkelt kunde få pågå ett tag till.
Men jag gillar faktiskt tidig höst , jag tycker det är en inspirerande period av någon anledning. Jag fasar mer för det som kommer efter den tidiga hösten..men, men det ska jag inte tänka på nu :)

Jag är inte bara tillbaka i Sverige. Jag var idag även tillbaka på spinningcykeln. Jag brände av ett  riktigt tufft pass och jag såg ut som en vild panda som badat efteråt. Jag tyckte väl att de som stod på tur för nästa spinnngpass tittade lite avskräckt på mig när jag vanklade ut från salen. När jag såg mig själv i spegeln i omklädningsrummet så förstod jag ju varför. Helt svart på kinderna. Snyggt! ;-)
 Men det är så det ska vara! Man vill ju inte se likadan ut innan som efter.
Man vill ju känna och se att man har tagit ut sig ordentligt!
 Endorfinkicken efter ett grymt spinningpass är fantastisk. Jag är gläd att jag gick dit!
Nu har jag varvat ner med en kopp te och ska snart gå och lägga mig. Hoppas ni har haft det jättebra och det känns kul att få blogga igen!