tisdag 17 december 2013

Hemma!

Jag har nu kommit hem från Spanien. Energi är ett bra sammanfattande ord för resan. Dels så blev det ju mycket vila, spring,vacker natur, sträckläsande av böcker osv. Det gjorde mig utvilad. Men sedan ljuset gott folk! Jag behövde bara vara ute i solen i max 5 minuter för att förstå att det gör en SÅ gott!! Kroppen bara suger "upp det" och vips så känns det bara annorlunda. Bättre. Jag kommer aldrig att vänja mig vid mörkret som vi nordbor får stå ut med, alldeles för länge.  Nu börjar för övrigt allt falla på plats här hemma. Snart så har jag en liten arbetshörna och då jäklar känner jag för att dra igång bloggandet på allvar igen. 
Mål för nästa år, nyårslöften? Nyttigt julgodis.. Vi har ju massa att reda ut!:) 

torsdag 5 december 2013

I Spanien!

Jag hann flytta in i nya lyan tillsammans med Daniel efter ett par småstressiga veckor utan fast bostad. Lägenheten är fin. Charmig. När vi har fått till den med "vår stil" kommer vi nog att stormtrivas. Men då jag hittade sjukt billiga biljetter till Spanien lämnade jag landet fast knappt en låda hunnits packas upp. Jag var tvungen att åka. Jag ville det så gärna och kände det så starkt. Medan jag sträckläser bra böcker, springer i kortbyxor och lapar sol målar Daniel om i vår nya lägenhet och andra pyntar sina hem för att skapa julstämning. Det känns lite fööör lyxigt ärligt talat. Att vara här. Att få en känsla av sommar. Att andas in ren luft utan massa avgaser, herregud vad miljön här gör mig lycklig!
Jag är piggare och känner mig fräschare än vad jag har gjort under hela hösten. Jag känner mig verkligen lugn och harmonisk. Ibland känns det så tydligt, att man gör en extra insats för hälsan!

torsdag 14 november 2013

Att stå emellan två lägenheter

Precis som att man kan vara emellan två jobb kan man vara emellan två boenden. Så är vår verklighet just nu sen en tid tillbaka. Det är lite bökigt när i stort sett alla ens prylar och kläder ligger i ett förråd på shurgard! :) men jag klagar inte, lyckan över att få flytta är stor. Träningen har sett sina bättre dagar. Likaså bloggandet. Men jag tänker givetvis att allt kommer att falla på plats igen efter inflytt. Då blir det ordning och struktur igen. Det är svårt att hålla uppe bra rutiner när själva basen rör på sig.  Även goshundarna kommer nog att tycka att det blir mysigt med mer space att busa på.

söndag 20 oktober 2013

Nytändning

Nu ska jag tända om.
Tiden efter Berlin Marathon har varit lugn träningsmässigt.
Jag har behövt den här tiden för att ladda om. Utvärdera och finna ny träningsinspiration.
Löpningen har mestadels gått i lufstempo, bortsett från hässelbyloppet förra veckan såklart. I övrigt har jag spinnat och varit på två yogapass. Nu börjar jag dock känna att jag vill komma igång med träningen på riktigt igen.
Jag vill börja fundera på vilka mål som gäller inför 2014. Det gör man inte snabbt utan en viktig del när man sätter upp mål är att ge det tid. Att få fundera. Vad är realistiskt men samtidigt pirrigt och utmanande? Vad krävs? Vilka förutsättningar har jag? Osv.
Har ni börjat fundera på mål inför 2014?

söndag 13 oktober 2013

Det gick!

Det gick att kicka igång kroppen. Allt som behövdes var ett startområde som kryllade av taggade löpare. :) Jag värmde upp och någon minut innan startskottet bränts av hade jag krånglat mig in i starfållan. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig alls men jag var glad över beslutet att delta idag. Att suga ut det sista såhär i slutet på säsongen.
Det gick vägen. Det var ett strålande fint väder och det kändes nästan som sommar. Jag saknade dock lite klipp i steget och jag kände att jag blev lite lättare andfådd idag än vanligtvis. Det är jag okej med. Att en mara passerar obemärkt är inget jag hade förväntat mig. Jag blev faktiskt förvånad, just av den anledningen, att jag korsade mållinjen på tiden 42:45. Det kändes gött. Två veckor efter marathon brukar jag vara segare. Nu säger jag tack och hej till löpartävlingssäsongen  2013. Vemodigt och lite trist men samtidigt bra. Jag kommer ju att vara uppbokad med en stundande flytt helger framöver så egentligen kanske detta passar rätt bra. (Läs: Bra? Vem försöker jag övertyga? Jag drömmer ju i smyg om framtida lopp i solsken?) Nu måste jag förövrigt sova. Har redan sovit i soffan framför tv:n i en timme :p Natti Natti!

En mara som uppladdning?

Ligger trött i soffan och tittar på Nyhetsmorgon. Är visst anmäld till Hässelby-loppet som går av stapeln om två (!!!) timmar. Om det ska gå att väcka liv i min för närvarande trötta  kropp är oklart. En härlig höstmil i Hässelby är kanske precis vad både knoppen och kroppen behöver för att kickas igång igen  efter en otroligt lugn efter-mara-period. Delmål nummer ett är dock att ta mig upp från den här soffan.
Att vara så här trött håller inte... Måste tagga! 

söndag 6 oktober 2013

BERLIN MARATHON 2013

Sådärja. Att skriva och att återberätta ett marathon tar tid! Nästan lika lång tid som det tog att springa själva loppet. Skillnaden är att man kan ta pauser i mellan :)
Berlin marathon i sig får mitt hjärta att banka lite hårdare. Det är tredje gången som jag åker till Berlin för att springa loppet, och det är något särskilt. Jag gillar det starkt!
Inför det här marathonloppet, 2013, hade jag dock blandade känslor. 
Jag kände mig först och främst lite osäker på formen då jag inte kan påstå att jag legat i någon hårdträning de senaste månaderna och så hade jag oturligt nog råkat överbelasta vaden under ett backigt 5-kilometerslopp helgen innan. Den var alldeles varm och svullen. Jag har haft otur så många gånger inför mina marathonlopp att jag nästan börjar oroa mig för att folk ska tro att jag hittar på. Därför vågade jag knappt jämra mig om vaden på bloggen utan jag hoppades att det onda skulle lägga sig under veckan och passera obemärkt förbi.
Inför just en mara vill man dock inte ha något orosmoln som snor fokus.
Det fanns därav inget fokus kvar till kolhydrattömning och annan uppladdning utan jag levde på precis som vanligt under "race-veckan".
När planet lyfte till Berlin på Torsdagskvällen kände jag fortfarande av vaden. Jag undvek att tänka på det utan var så mycket i nuet som jag bara kunde. Jag visste att besvikelsen skulle vara enorm om jag inte skulle starta i loppet. Trots att jag inte kände mig topp-tränad ville jag verkligen vara med. Jag gillar inte att ställa in saker och jag gillar inte att behöva stå inför ett sådant ställningstagande. Jag kan ibland vara ganska bra på att ställa in mig i ett "vi-tar-det-som-det-kommer-mood" och det gjorde jag nu.
Loppet skulle gå av stapeln på söndagen. Vi skulle med andra ord få en hel del tid i Berlin innan loppet.
OCH icke att förglömma, två ljuvliga sovmorgnar. Benet fick en fin behandling i form av varma bad
 i badkaret två gånger om dagen, voltaren-gel och kompressionsstrumpor.
På fredagen kändes det fortfarande. Men på lördagen när jag joggade lite för att känna efter (i vanliga kläder) på väg till tunnelbanan så kändes det inte. 
Va?
Kunde det ha gått över? 
Kunde jag ha haft sådan brutal tur?
Det började bubbla inom mig! 
Skulle det kanske gå vägen detta ändå?  
Jag blev nästan lite glad över att jag hade haft ont. För nu uppskattade jag mer att få starta. Helt plötsligt tog jag det inte så självklart. Inte för givet.
På kvällen åt vi middag med vänner, Sofus och Cicci. Sofus skulle springa men Cicci hade fått ont i en benhinna och skulle hoppa av efter en dryg mil. Jag tyckte att det var tråkigt för henne och tycker att det är starkt gjort att ändå bestämma sig för att köra en mil.
Hela kvällen och staden andades marathon.
Innan jag gick och la mig la jag fram tävlingsakerna på köksstolen.

Trots en småpirrig känsla somnade jag ändå rätt fort. Sängen är den skönaste sängen som jag någonsin sovit i by the way. En tempurmadrass står på vår priolista på inköp framöver! 


När väckarklockan ringde dagen därpå så kände jag direkt att det här inte var en morgon som alla andra. NU VAR DET DAGS.
INGEN ÅTERVÄNDO.
Vi åt frukost i godan ro. Jag tog på mig tävlingskläderna. Fixade med gel och vätska som jag skulle ha med under loppet. Jag tog på mig mitt nya puma-linne som jag hade köpt i Berlin under fredagen.
Men sen... PANIK!
Jag kunde inte hitta säkerhetsnålarna till nummerlappen. 
Hade jag inte tagit några?
Panik, panik, panik. 
Hur i helsike får man tag i säkerhetsnålar klockan 07.00 i Berlin?
Hur intensivt jag en försökte att klura ut svaret så kändes det som en gåta.
Daniel stod plötsligt i full färd med en limflaska i handen som han hade hittat i något skåp.
Jag tittade på honom och jämrade mig över mitt nya superfina linne.

Daniel undrade om jag var seriös med betoning på att linnet var värt NADA i sammanhanget.
Visserligen.
En sista koll bland alla grejer.
Och så lättnaden när jag stack ner handen i fickan på jeansen som jag hade haft på mig under dagen för nummerlappsutlämningen.
Tumultet avstannade och jag drog en lättad suck.
Ordningen återställd.
Efter sjuttioelva "jag-tror-jag-är-kissnödig" besök på toan lämnade vi hemmet.
Vi promenerade från Postdamer plats där vi bodde till Brandenburger Tor, starten. Det var ganska kyligt ute och jag skulle nog påstå att förhållandena var perfekta för ett marathon.
 
Jag var ganska lugn men ibland kom det över mig, ett marathon, det är ju så himla långt.
 "Jag vill inte" pep jag då och då till Daniel som gick bredvid. 
- Efter loppet kommer det att låta annorlunda, då kommer du säga att  "åh jag vill igen" kontrade Daniel med en tillgjord "Lina-röst" och tittade på mig med sitt varma leende.
-Näääe... det tror jag knappast sa svarade jag och kände mig stundtals ganska osäker på hela det här "påhittet". 42 kilometer, helst i ett ganska snabbt tempo, det var vad jag hade framför mig. 
-Näe, jag kände mig inte särskilt kaxig.
Efter ytterligare ett toabesök på en bajamaja vid starten vinkade Daniel av mig.
Jag började promenera och småspringa om vart annat bort till min startfålla.
Det var tidigt och jag var trött men jag kände mig, efter ett par löpsteg, rätt sugen på att springa. Jag hade ju inte sprungit på över en vecka för att benet skulle få vila . 
Jag hade ju för i helskotta lite abstinens.
Den abstinensen skulle jag ju nu få stilla... i en rejäl dos.
Jag tog mig in i fållan. 
Jag konstaterade att jag gillar känslan.
När man känner sig ensam fast samtidigt inte.
Jag hade ju tusentals löpare bredvid mig, framför mig och bakom mig. Men jag stod ensam inför mitt egna race. Speakern ropade upp namnen på stjärnorna längst fram. Alla applåderade. Det var nästan så att jag fick rysningar.

Jag log för mig själv, log till tjejen bredvid mig och kände plötsligt hur mycket jag faktiskt längtade efter att få springa iväg längs Berlins vackra gator. Att stå i startfållan på Berlin marathon är SÅÅÅ mäktigt! Och jag insåg då att jag älskar det. "Jag vill vara här" var min sista tanke och känsla innan startskottet gick.
Havet av löpare började i sakta mak, med bestämda steg, att röra sig framåt mot starten. På marken låg tröjor, flaskor, plastsäckar med mera. Alla dessa förberedelser. Tänk hur många som har förberett sig och sett framemot detta. Så många drömmar. Nu var det dags!.
Vi passerade starten, satte ena foten på avläsningsmattan och hörde hur klockor peps igång.
Nu började Berlin marathon 2013! PÅ RIKTIGT.
Det var riktigt trångt i början.
Men jag vägrade att låta det störa eller irritera mig.
Jag inbillade mig själv till och med om att det var bra då det skulle hindra mig från att gå ut för fort. Egentligen så tycker jag inte alls att det är bra när det är trångt. Det känns mest bara hackigt och ryckigt och man förlorar energi.
Fast det tänkte jag inte på nu, nu var det positiva tankar som gällde! ALL IN med det positiva!
Någonstans runt 4:45-5 min/km-tempo från början blev planen, som jag snabbt gjorde upp, för att sedan känna efter hur det kändes. Det var ett tempo som kändes bra och behagligt. Andningen var helt stabil och jag skulle kunna föra ett samtal om jag hade haft ett pratsuget sällskap.
Först då började jag fundera och planera hur jag skulle lägga upp resten av loppet. Jag bestämde mig för att ge detta lugnare intro ca. 5 km och att sedan successivt försöka öka. 
Passerade 5 km på 24 minuter och 10 sekunder och allt kändes väldigt stabilt. 
Den första milen på ett marathon är jobbig mentalt. Det är så långt och allt är ganska osäkert. Det går inte att förutspå hur det ska komma att kännas längre fram.
Jag hade med mig två små vattenflaskor från start och jag drack vid vissa vätskestationer. Jag har med mig från start då jag ibland blivit tacklad av större personer vid stationerna. Jag vill undvika det. Det ger mig dålig energi och gör mig stressad.
Jag passerade halvmara-distansen. Insåg att jag låg bra till men kanske inte "persbra"?.
Kroppen kändes bra. Vilket gladde mig. Jag kände mig stark, pigg och glad!
Publiken var fantastiskt uppmuntrande och jag log flera gånger för mig själv! 
Detta var ju kul!! 
Samtidigt så kände jag stor respekt för distansen som jag hade kvar. Under ett marathon kan man aldrig ta ut något i förskott innan hela distansen har sprungits. Hur bra det än känns så kan saker och ting inträffa och mattan ryckas från en i ett nafs. Det är  mycket som faktiskt kan gå fel då det handlar om en så lång sträcka som ett marathon.
Därför blev 30 km mitt nästa mentala mål.
Då skulle jag kanske våga öka.
När jag passerade 32 km och såg att jag hade sprungit på drygt 2h och 30 min insåg jag att skulle sista biten kännas bra så kanske jag skulle få till ett pers ändå. Det fick mig att öka takten. Visst kändes låren stumma men i övrigt så svarade kroppen perfekt! Jag fick dock snegla på klockan ofta. Känslan för vilken fart man håller tycker jag försvinner mer och mer ju längre in i ett marathonlopp som man kommer.
Jag såg löpare som sugit sig fast vid lyktstolpar eller använde sig av trottoarkanter för att stretcha ut stela och krampande vader. Jag led när jag såg dem, jag var ju en av dem förra året!!
Jag mindes så väl paniken när jag stod där och försökte gulla med vaden medans klockan tickade på.
Nu var det dock andra bullar.
Det var häftigt och en otrolig känsla att nu få känna sig så stark så här långt in i loppet! Vid 36 km stod Daniel och hejade igen och sträckte fram gel och vätska vilket jag avböjde till denna gång. Jag tänkte bara på att jag snart skulle vara i mål och att jag då skulle få både vätska och energi. Känslan när jag efter 41-kilometers-skylten svängde upp och såg målet vid Brandenburger Tor var helt obeskrivlig.
Det var en av mina starkaste upplevelser på länge. Jag ökade och pressade ut allt jag kunde av kroppen.
När jag korsade mållinjen kändes det bara overkligt. Hur hade det kunnat kännas så här bra. Hur kunde jag få till en negativ splitt. Hur kunde jag persa? Hur hade detta gått till?
Det gick VERKLIGEN över förväntan. Jag höll en bra takt och kände mig riktigt stark ända in i mål. Att få uppleva ett marathonlopp EXAKT så var fantastiskt!
Lungorna värkte när jag drog in luften och i sakta mak gick jag framåt. Fick medaljen. Bytte ord med ett par andra lyckliga marathonlöpare. Stormtrivdes. Detta är MIN grej.
Nej, jag  fick aldrig någon svacka, jag kände mig aldrig extremt trött och jag fick aldrig ont och heller inte någon kramp och den onda vaden gav sig inte till känna. Ingen gång under loppet. 
Jag fick däremot en grymt rolig och härlig marathonupplevelse.
Wow, vilken kick alltså! 
Jag blev glad över att allt inte behöver vara perfekt inför ett marathon då det kan gå väldigt bra ändå! Det kommer jag att ta med mig för att stilla eventuell marathon-nervositet framöver.
Jag mötte upp Daniel på "familjeträffen" och vi gick tillbaka mot vår lägenhet. Jag dansade fram hela vägen hem.

Det hela var en sådan rolig och härlig upplevelse. Eftersom loppet var så tidigt, med start 8:45 så var jag ju i mål redan vid 12-tiden. 
Efter ett snabbt bad hemma hann vi därför ta oss ut på en god brunch. Vad passade bättre?
Detta var tredje gången som jag sprang Berlin marathon och det var inte sista gången. Mäktigt är ett rätt bra ord för att beskriva evenemanget. Jag insåg att Daniel hade rätt när han härmade mig i morse
-Känslan efteråt går inte riktigt att beskriva och jag längtar SÅ tills att få uppleva endorfinkicken igen!!




onsdag 2 oktober 2013

TACK FÖR ALLA KOMMENTARER

NI ÄR BÄST! :)
Jag håller på fifflar med min mara-berättelse. Det känns om jag får uppleva allt igen nu när jag tänker tillbaka och igenom allt! :) Så härligt! Den är på G! :)

Benen och kroppen börjar kännas fräscahare igen. Jag körde 45 minuter spinning igår vilket jag tror gjorde gott. Aktiv återhämtning utan stötar, kan det bli bättre?

tisdag 1 oktober 2013

Hemma!

Sent igår kväll landade vi hemma i Stockholm. Nu är jag på väg till jobbet och har res-separationsångest, fryser samt är trött och stelbent. 
Inte lätt ibland! ;-) Ett blogginlägg om Marathonloppet kommer. Ett sådant inlägg skriver man inte i ett nafs. Jag vill få med alla detaljer från loppet. Alla tankar och känslor. :-) nu måste jag in på pressan och köpa frukost. Kylskåpet gapade tomt i morse..

söndag 29 september 2013

Berlin marathon 2013! PB, 3:17:34!!

Ett PB och en bra känsla loppet igenom!!  Glad!!

lördag 28 september 2013

God natt

Tävlinggrejerna ligger redo för morgondagen, pastan är uppäten och likaså glassen som jag idag fått höra är en perfekt uppladdning! Inte mig emot! :-) Vaden har känts bra idag och jag startar i morgon och hoppas att det onda var något tillfälligt som nu har tagit sin kosa och dragit med inga planer på att återvända. Med skräckblandad förtjusning ser jag rätt mycket framemot i morgon. Jag oroar mig inte så mycket över "måltiden" just nu utan mer att för att det ska bli jobbigt eller att jag ska få kramp. Hoppas att det ska bli en kul och härlig upplevelse och helst inte mer än småjobbig:-)
Nu måste jag sova! Ska upp vid 6 halv 7! Tidigt! :-(

fredag 27 september 2013

Tillbaka i mysberlin!!

Tack för alla underbart fina kommentarer om mitt bloggande!!
Det gav mig massa energi, ni är så snälla som tar er tid att kommentera, det gör mig så glad! Jag börjar känna mig blogginspirerad igen! :-) Vi landade förövrigt i Berlin igår kväll.
Efter en dubbeldäckartur och lite tunnelbana mötte vi upp de som vi hyr den coolaste lyan ever av. Där sov vi sedan gott på en tempurmadrass som formade sig perfekt efter kroppen! (Läs:måste ha i nya lyan hemma)
Nu har vi avnjutit en fantastisk frukostbuffe och sitter och sörplar på en varsin kaffe på Buckan i Sony center!:-) Vi ska snart bege oss till löparmässan och sedan kanske det blir lite shopping på det! Gött som attan!
Berlin är definitivt en av mina favoritstäder! Med betoning på definitivt! Löpningen är i hemlis nästan en bortförklaring för att ha en anledning att åka hit;-) 

torsdag 26 september 2013

Hej då jobbet! Nu pick o pack mot Arlanda!

onsdag 25 september 2013

Hej...

Det går inte att blunda för det längre.
Den tidigare i stort sett dagliga uppdateringen här på bloggen är inte densamma.
Jag känner mig lite sorgsen när jag konstaterar detta, och jag kan sakna det.
Det som jag saknar allra mest är när jag upplevde en känsla av flow; när jag funderade på något och lät fingrarna bli en omedelbar länk mellan mina tankar och tangentbordet.
Jag gillade när det som jag skrev fick mig att reflektera över saker lite extra. När jag stannade upp och tillät mig själv att ägna lite extra tid åt just de tankarna och ge de utrymmet till att spinna vidare. Det gillade jag och jag gillar att skriva. Det har jag alltid tyckt om! Jag tyckte det var roligt med responsen från er läsare. Jag blev glad när bloggen betytt något för någon annan, då kändes det värdefullt och viktigt. Jag blev och blir peppad av alla positiva tillrop och kommentarer efter ett lyckat lopp och alla lyckoönskningar inför. Jag blev glad och tacksam när ni hörde av er när träningen kändes motig eller när jag fick ont någonstans.

På senaste tiden har bloggen fått ta ett steg tillbaka och det har sina förklaringar. Det har en hänt en del roliga saker (som ny lya och nytt jobb) men även mycket tråkiga saker och det är klart att allt som händer i ens liv påverkar en på olika sett.
Jag har på grund av annat inte haft samma energi som tidigare.
Bloggen började då kännas kravfylld. Det precis som mycket annat kändes mer som ett "måste" än som någonting givande, som tidigare. Inspirationen försvann, att fota kändes tråkigt och jag började känna mig lite smått likgiltig inför VIP-inbjudningar till olika release-partyn som ramlade in i inboxen.
Mailboxen fylldes dessutom av fler och fler obesvarade mail från läsare som ville ha hjälp att lägga upp sin träning, som jag ville svara på och ge mycket tid, men som inte riktigt hanns med.
Jag kände just då under sommaren att jag inte kunde leva upp till allt detta och kände stress och lite dåligt samvete när jag hade flera obesvarade mail på hög.
Jag kände att jag behövde en bloggpaus och tänkte att jag ju kunde komma tillbaka när jag hade ork, inspiration och något vettigt att säga.
Jag har tänkt en del på bloggandet under denna period. Jag har funderat på vad jag vill.
Särkillt nu på slutet.
Jag har kommit fram till att jag nog inte vill överge bloggen trots allt, att jag saknar den och att jag börjar känna inspiration igen. Det är höst och jag ser framemot att sitta med en kopp te på kvällen och reflektera över allt och inget på bloggen.
I slutet av november flyttar vi till vår nya lägenhet. Det i sig kommer att underlätta mycket i min vardag. Från där vi bor tillfälligt just nu är det rätt krångligt att ta sig till  mitt jobb...och till gymmet också för den delen :)

Okej, hursomhelst, jag tror att jag kan säga att jag kommer att synas lite mer här igen. Kanske inte lika mycket som förr. (läs.vill inte lova för mycket) Men  MER, det är planen.
I morgon åker vi till Berlin. Tanken var att jag skulle springa Berlin marathon på söndag. Jag har dock haft ont i en vad i ett par dagar...och det börjar kännas ganska mörkt. 
Har det inte gått över i morgon så blir det nog ingen start för mig.
Härligt att Berlin är en sån skön stad att hänga i ändå, både med eller utan ett marathon i sikte!

Foto: Älskar den här bilden från Berlin marathon 2012

Hoppas några av er har haft tålamodet att kika in här ibland trots det sporadiska uppdaterandet! Jag hoppas att ni förstår att era kommentarer och allt pepp gör mig glad!

måndag 16 september 2013

I Form-loppet 2013

Igår sprang jag iform-loppet.
Ett lopp i Sundbyberg. Det var första gången som jag sprang detta lopp då jag har varit bortrest tidigare år. Banan var 5 km och man sprang två varv runt banan.
Ett stort plus för mig var såklart att loppet gick av stapeln i Sundbyberg där jag ju bor.
Lugnt och stillsamt låg jag och vilade i sängen in i det sista. Det var skönt att slippa springa runt på ett startområde och invänta starten. Lugnt och sansat kunde jag ladda. Ingen stress.

 Ungefär 20 minuter innan start begav jag mig ut och påbörjade min uppvärmning. Först genom att gå raskt för att sedan springa och köra ett par fartstegringar för att förbereda kroppen. Strax innan start var jag på plats. Startskottet brändes av ett par minuter senare än vad det var tänkt och jag joggade lite på stället och höll mig varm tills vi backade in bakom startlinjen. Spänningen låg i luften. Jag hade tidigare känt mig småsliten efter ett rätt tufft spinningpass som jag hade kört på fredagskvällen och jag hade känt mig stel i högra vadmuskeln. Efter uppvärmningen hade det stela släppt och jag kände mig lugn och fokuserade noga på att få in en bra känsla innan start.  Jag drog några djupa andetag, fyllde lungorna med mycket syre och började känna mig lite sugen på tempo.
Bild från iforms facebook-sida.
 När startskottet gick hann jag springa en ganska kort bit innan jag sneglade på klockan. Det gör jag alltid vid starten då det annars är lätt att ryckas med i andras tempo.
 Jag påminde mig själv om att de första 2 kilometrarna handlar om att "komma in i loppet", hitta en rytm som känns bra och vänja kroppen vid tempot
Inte köra för hårt men ändå våga pressa. Det är en skör balanstråd det där.
Jag hamnade som trea nästan på en gång.
Strax innan två kilometrar ser jag plötsligt hur ettan har fortsatt förbi på ett ställe där hon borde ha svängt höger. Funktionären missade att visa henne vart hon skulle svänga. Tjejen som ligger tvåa ser detta och ropar på henne och hon vänder.
 Jag tyckte så synd om henne. Att springa fel under ett lopp är det sista man vill. Förutom att man förlorar massa dyrbar tid så kan ju detta även påverka ens fokus.
 Hon såg dock så otroligt stark ut och jag skrek det till henne och "att hon skulle fixa första-placeringen ändå"! Med starka steg knappade hon mycket riktigt in på tjejen som nu låg först och återfick ganska snart sin position.
 Det blev ganska stora glapp mellan oss tre i täten och det kändes även som om det var långt bak till fyran. Jag brukar känna att jag får energi när jag har någon att hålla jämna steg med och det kändes tungt att "ligga själv".
Snart kom jag ut på gräset och hade kört mitt första varv. När jag sprang på gräset och hade passerat 5 km kom mjölksyran som en blixt från klar himmel. Benen kändes plötsligt svaga och det kändes som om "bensinen hade tagit slut".
 Jag fick fajtas mot tankar som försökte övertyga mig om att det inte alls kändes bra i kroppen.
 Att det var något som inte stod rätt till.
Att det inte var min dag.
Att jag kanske skulle få håll snart eller må illa.
Att andningen var fööör ansträngd.
Att jag hade gått ut för hårt.
Ja, dessa tankar for genom huvudet. En annan del inom mig motarbetade dessa tankar. Ett litet krig pågick inne i huvudet kan man säga. " Tror du att det är en dans på rosor att pressa sig igenom 10 km? Tänker du verkligen att det borde kännas så fantastiskt bra?"
 De brottades ett tag, de positiva och negativa tankarna.
 Jag malde på och vid 7 km började jag återfå löparglädjen. Nu var det dags för sluttampen. 3000 meter, det är ju inte så långt. Benen kämpade och jag började få upp stegfrekvensen igen. Det var rätt härliga kilometrar. Den sista kilometern under ett milslopp är den ljuvligaste.
Jag spurtade allt jag hade de sista 10 metrarna innan jag korsade mållinjen.
 Jag mottog den välfyllda goodiebagen och mötte mina,"supportrar", Anders, mamma, Birgitta, Lotte och min bästa vän Sofia och hennes lilla Alma! HELT underbart!
 Jag drack kokusvatten och pustade ut.
Tiden hade jag knappt koll på.
Jag hade glömt att stänga av klockan.
Anders sa att jag hade sprungit bättre än på tjejmilen veckan innan. Då kände jag mig nöjd.
 Efter en stund var det dags att stiga upp på scenen för prisutdelning.

Bild från iforms facebook-sida

Vi "topp-tre" vann ett presentkort till ett varsitt löparset från newline. Jag bytte några ord med ettan och tvåan. Ettan, Susanne, berättade att hon återupptagit löpningen för något år sedan och nu gör hon dessa makalösa tider! Riktigt imponerande!
På kvällen åt vi hemma hos mamma och Anders och på kvällen kunde jag knappt varva ner! VILKEN DAG! Lopp må ta energi men det ger banne mig det dubbla tillbaka. :)



söndag 15 september 2013

Pallplats!!!

Kom på tredje plats på iformloppet idag, 10 km med tiden 41:51. Mer om loppet skriver jag i morgon!! :-) 

söndag 8 september 2013

Tjejmilen 2013; 42:00 blankt, placering 47.

Igår var det som sagt äntligen dags för årets upplaga utav tjejmilen.
Tjejmilen är speciellt för mig, just för att det känns som om det är mitt och mammas lopp.
Vi har gjort det till en "mor-och-dotter-grej". Varje år går vi på mässan dagen innan och laddar tillsammans. Det är roligt och mysigt. Vi brukar pendla mellan att vara nervösa till att tänka att det inte spelar så stor roll vad tiden blir. Innerst inne vill vi båda persa på tjejmilen :)  Mamma brukar persa, varje år. För egen del kändes 40:43 som en svår nöt att knäcka och jag tänkte att allt under 43 minuter skulle kännas grymt. Fast ibland for tanken iväg "tänk-om-tanken". Att persa vore ju såklart SÅ roligt.  I år var det faktiskt osäkert om mamma skulle springa loppet, då hon inte kände sig i form, men dagen innan tog hon beslutet att vara med. Jag blev såklart jätteglad! En tjejmil utan mammsen skulle inte vara den samma. Jag sov över hos mamma och Anders och på morgonen åt vi en god frukost och fifflade med en den ena saken och en den andra. Vi åt frukost på balkongen. Det är det bland det bästa jag vet. Solen strålade och himlen var klarblå.Tillslut var vi på plats på gärdet bland tusentals andra tjejer. stämningen var på topp och jag och mamma softade och fick ett par skrattanfall i gräset.


Foto: Den här bilden gapskrattade jag och mamma åt, ser höggravid ut?!
Jag förstod ganska snart att det skulle bli hett idag men jag anade inte riktigt huuuur hett som det skulle bli. Helt ärligt, det var högsommarvärme! Hösten som jag sagt "hej" till för en vecka sedan när jag klev av planet i Sverige var som bortblåst! Härligt såklart men dock inte ett ultimat löparväder.
Eftersom jag blivit seedad i år som tävlingslöpare fick jag i lugn och ro värma upp framför startlinjen. En sådan skön uppvärmning har jag aldrig någonsin varit med om. Ingen trängsel, blå himmel och bra musik i bakgrunden! Det var nog det bästa "löparögonblicket" den dagen! Efter en kvarts uppvärmning fick jag tillsammans med de andra backa bakåt och ställa upp oss bakom startlinjen. Jag stod på andra raden och bytte ett par ord med en trevlig triathlet. Jag vände mitt huvud bakåt vid ett tillfälle innan start och det var lite av en overklighetskänsla när man  såg alla tusentals taggade tjejer. Jag kunde inte undvika att tänka på vad som skulle hända om jag av någon anledning skulle ramla efter startskottet. Jag tänkte på gnuerna i lejonkungen. Jag valde dock att droppa den tanken rätt fort.
Tävlingsarrangören skulle snart ta bort plastavspärrningen och var ytterst tydlig med att klargöra att alla skulle stå kvar. Tur det, spänningen i luften var total! Alla var på helspänn. Man hörde hur många drog djupa andetag och var helfokuserade med ett finger redo på gpsklockan! Pang sa det och vi drog i väg. Trots att jag hade startat långt fram denna gång så blev jag omsprungen av många de första 100 metrarna. Så sedan kändes det trångt. De första tre kilometrarna så var jag dock allmänt hoppfull. Jag höll en bra fart och var vid gott mod.
Detta skulle gå bra jag kände mig positiv.
Sakta men säkert försvann dock den känslan mer och mer.
Det blev tyngre och tyngre.
Orken började tryta.
Benen kändes stumma som attan redan vid fem kilometer.
De negativa tankarna kändes inte längre så långt borta. Jag kände mig överhettad och det pirrade som sockerdricka i huvud, händer  och ben.
Det var någonstans efter 6 km som jag faktiskt tänkte tanken, tanken på att bryta loppet.
Det kändes så otroligt motigt och jag tänkte att jag ju faktiskt inte behövde fortsätta.
Knäppa tanke! Jag bestämde mig snart därpå för att det minsann krävs mer för att få mig att avbryta ett lopp. Jag bytte istället strategi och istället för att ha "tokkoll" på tempot försökte jag därefter bara att fokusera på att hitta ett bra flyt. Jag tittade inte lika mycket på klockan utan gick mer och mer på känsla. Jag återfick aldrig någon riktig skön känsla även om det stundtals lättade något. Jag fick t.ex lite krut när speakern ropade mitt namn vid djurgårdbron och blev även glad när mina kollegor hejade på mig vid den tuffa backen vid 9 km. Jag insåg att målet nu var nära. Snaaart skulle jag få vila!!! När jag svängde runt det sista krönet innan målet skymtade jag den stora klockan, den visade typ 41:50. Jag blev förvånad. Jag trodde att tiden skulle bli sämre. Det hade känts som om jag sprang långsammare. Jag drog blixtsnabbt slutsatsen att en liten spurt eventuellt skulle kunna resultera i att måltiden skulle inledas med en fyra och en etta. Jag spurtade som om högsta vinsten stod på spel, tog i, grimarserade Oj,oj,oj vad jag slet.
42:00 blev dock sluttiden men det var väl värt ett försök!:-)
Trots att jag sprang bättre förra året så är jag riktigt nöjd! Det var så mycket varmare ute i år och jag har känt mig osäker på formen. Detta visar att jag är i god form! Vilket så klart känns superkul! Världens bästa mamma visade sig också vara i bättre form än vad hon trodde och vi båda var ganska nöjda men trötta när vi pustade ut i gräset.


Min faster kom och grattade och vi tog sedan en fika vid vattnet på Strandvägen! Det var fortfarande riktigt hett ute och vi stekte i solen medans vi iakttog loppet som fortfarande pågick ett par meter bort från cafet. EN RIKTIG HÄRLIG SOLSKENSDAG OCH MIN NÄST BÄSTA TID PÅ MILEN! :) Nu laddar jag om till I- FORM-LOPPET nästa helg som jag misstänker, enligt banbeskrivningen, kan bli en backig historia!Hoppas ni haft en fin helg! Även idag, söndag, bjöd ju Stockholm på högsommarvärme i alla fall. Jag badade 40 minuter utomhus, den 8:e september, inte illa! =)

fredag 6 september 2013

Fredag!

Första arbetsveckan efter semestern har snart passerats! Det har minst sagt varit en intensiv rivstart då vi eller jag (då Daniel är bortrest) har sålt Daniels lägenhet. Det i sig känns riktigt bra, då vi köpt en gemensam lägenhet. Nu kan vi bara fokusera på den! Jag vill flytta in på en gång men får ha tålamod ett tag till. Utöver detta har sovit hos min underbara vän Sofia i veckan och igår var jag på kräftskiva  där jag kammade hem en andrahandsplacering på ett lotteri och vann en väldans massa flaskor vin. Det passar ju bra till kommande inflyttningsparty!:-) helgen då? Jo, vips så  var det visst tjejmilen i morgon. Jag känner mig inte i någon kanonform men kommer givetvis att göra mitt bästa! På grund av min tid och placering förra året så har jag fått ett tvåsiffrigt startnr, 39, och kommer att få starta och värma upp bland de bästa längst fram. Det känns lite overkligt. Trots att det har gått ett helt år så kan jag inte riktigt fatta att jag fick tiden jag fick. Allt bara klaffade den där dagen och jag hoppas innerligt att jag kan få känna den där känslan av kraft och energi esom jag kände den där dagen igen. Det är ett av mina lyckligaste löparminnen. Hur som, i eftermiddag blir det att hämta lappen och gå på mässan och då jag sprungit sönder mina relativt nya skor i Spanien så tänkte jag även glida förbi nån löparsffär på vägen! Höra senare! Nu väntar jobb!:-)

tisdag 3 september 2013

Såklart...

 ...att jag längtar tillbaka. 
Till strålande väder och vackra vita hus. 
Till bergslöpning som bjuder på vackra vyer. 
Till ett par spontana tapas efter lite strosande i en vacker stad. 
Till ett hav som svalkar och till stora vågor som bjuder in till lek. 
Till att borra ner tårna i sanden.
Till frukter som smakar 100 gånger mer än här.
 Ja, jag skulle kunna fortsätta men risken är att jag skulle bli tjatig och ni uttråkade.
Mitt underbara Spanien, det håller jag minsann varmt om hjärtat.
MEN... jag skulle samtidigt faktiskt ljuga om jag inte skulle erkänna att jag log lite när jag sa Tjena mittbena till Kristinebergs IP i kväll. Där brändes det sedan av ett par intervaller i form av tusingar. Fina "Krillan", min favoritbana. Där har jag minsann plågat mig igenom otaliga intervallpass i mina dar och bubblat över av endorfinrus efteråt.
Det var ett kärt återseende idag och jag kände mig starkare än på länge! När jag kilade ut från grindarna efter den sista intervallen så tänkte jag att det ju finns massa bra saker här hemma också trots att jag saknar Spanien. Det är bara väldigt annorlunda allting. 

måndag 2 september 2013

Tillbaka!

Två veckor i Spanien har svept förbi.
Min tanke var att jag skulle kunna sitta på det softa utomhus-haket och uppdatera bloggen då och då under semestern... MEN wifi:n där var inte alls som förra året. Det var så otroligt segt att kaffet som beställts in i stort sett hann drickas upp innan man hann göra ett dyft. Det finns helt klart roligare saker att göra än att irritera sig över ett nät som hänger sig! :) Att gå på jakt efter något annat surfställe kom inte heller på tal.
Jag valde att istället bara fokusera på att njuta av det som naturen har att delge i fantastiska Spanien. Havet, stränderna, maten, klimatet och bergen. Känslan av att göra det som just faller en in för stunden. Inga tider att passa utan bara känna efter hela tiden "vad vill vi nu?".  SÅ UNDERBART! Herregud vad jag behövde detta!
Och vad dessa veckor har stärkt mig. För varje dag som gick kände jag mig piggare och i bättre form.
Igår hade dock fina två veckor passerats och jag satte fötterna på svensk mark igen.
Direkt när jag klev ut från planet så kände jag det.
Jag drog in den krispiga luften i mina lungor.
Och JA, det kändes höstigt ute.
Det har  hunnit bli höst medans jag har varit borta!
Hm... sommarälskare som jag är så brottas jag faktiskt lite med detta och tycker att sommaren helt enkelt kunde få pågå ett tag till.
Men jag gillar faktiskt tidig höst , jag tycker det är en inspirerande period av någon anledning. Jag fasar mer för det som kommer efter den tidiga hösten..men, men det ska jag inte tänka på nu :)

Jag är inte bara tillbaka i Sverige. Jag var idag även tillbaka på spinningcykeln. Jag brände av ett  riktigt tufft pass och jag såg ut som en vild panda som badat efteråt. Jag tyckte väl att de som stod på tur för nästa spinnngpass tittade lite avskräckt på mig när jag vanklade ut från salen. När jag såg mig själv i spegeln i omklädningsrummet så förstod jag ju varför. Helt svart på kinderna. Snyggt! ;-)
 Men det är så det ska vara! Man vill ju inte se likadan ut innan som efter.
Man vill ju känna och se att man har tagit ut sig ordentligt!
 Endorfinkicken efter ett grymt spinningpass är fantastisk. Jag är gläd att jag gick dit!
Nu har jag varvat ner med en kopp te och ska snart gå och lägga mig. Hoppas ni har haft det jättebra och det känns kul att få blogga igen!

söndag 18 augusti 2013

Äntligen på plats

Nu har jag äntligen kommit ner till lägenheten i Spanien. Nu är det bara fokus på vila, träning, bad, god mat och avkoppling. Vi kom ner igår och jag har redan hunnit njuta av ett bergspass och hunnit inviga min "aqua-jogger", ett bälte som gör att man kan vattenlöpa. Idag blev det uppvärmning och sedan 10 st en-minuters-intervaller och nedjoggning. Jag fick upp pulsen ordentligt samtidigt som att det känns riktigt skonsamt! Har ni några tips på pass i vattnet så dela gärna med er! :)

torsdag 8 augusti 2013

Regn och intervaller!

Hur vi lyckades pricka in den regnigaste dagen även denna vecka för intervaller har jag inget bra svar på. Regnet öste nämligen ner hysteriskt mycket just i kväll. Jag erkänner, jag kände inget vidare sug att ta mig ut när jag satt där  inne i en skyddad och varm bil på väg mot vallen. Det smattrade hårt mot rutan och vindrutetorkarna jobbade frenetiskt. Med blicken utanför fönstret letade jag febrilt efter andra löpare, vars uppenbarelse kanske skulle kunna motivera mig och få mig att tänka boostande tankar som typ "kan de så kan jag" . Jag såg dock inte någon löpare, bara en och annan cyklist, alla med plågade ansiktsutryck. Hm... föga motiverande. När vi kom fram visade det sig att banan liknade mer en bassäng än någonting annat. Efter bara någon minut såg det äve nut som att vi hade varit ute på en dykartur istället för på i löpartur. Hm..Jag hade dock bestämt mig, intervallerna skulle springas. Punkt. 4 tusingar och vet ni, jag klarade det. :-) Farten var inget rekordtempo men ändå så var jag riktigt nöjd med de! Vädret gjorde mig lite ofokuserad då jag hela tiden var tvungen att hålla ett öga på vart jag satte fötterna och skorna vägde ju säkert 4 dubbelt så mycket mer än vad de gör när de är torra..MEN... Vad förbaskat nöjd jag var efteråt! Lite stolt stirrade jag upp mot den upproriska himmelen och tänkte något i stil med " hörru, det är jag som bestämmer om det ska intervallas eller inte, inte du, ha!". Lite plockgodis i bilen på väg hem fick bli vinsten efter segern mot vädrets krafter ikväll! Aldrig smakar väl en saltlakrits så gott som efter intervaller? Och aldrig är man väl så nöjd efter ett genomfört pass som från början känts motigt?

tisdag 30 juli 2013

Att gilla det man ogillar.

Eller att ogilla det man gillar.
Intervaller=motstridiga känslor.
Jag är svag för intervaller. Jag gillar av någon märklig anledning att pressa mig själv i ett tempo som är allt annat än behagligt?
Inför ett intervallpass kan jag känna en sådan olust då jag vet att det kommer att bli tufft. Samtidigt så kan det pirra lite av förväntan och jag kan känna ett starkt sug att få ge järnet innan och under själva intervallpasset. Minst sagt förvirrande? "älskar, älskar inte, älskar, älskar inte".

Idag kände jag ganska så mycket olust inför kvällens intervaller.
Dels för att jag visste vad som väntade men framförallt kände jag nog olust för att det spöregnade ute. Jag kom hem och blev lite bekväm där i soffan medan jag hörde hur regnet smattrade ilsket utanför på fönsterbrädan.
Det var liksom ingen hejd på regnandet och blåsten.
Det hindrade mig dock inte.
Intervallerna skulle springas.
De motsrtidiga känslorna som sagt.

När ca. 500 meter av uppvärmningen var sprunget kom vi upp på någon bro där en rejäl motvind väntade med regn som piskade oss i ansiktet. Jag var tvungen att kisa med ögonen och som grädde på moset var det ett dessutom ett lätt uppförslut.
MEN, då sträckte jag armarna högt upp i luften, mitt i vädermisären och ville bara skrika ut till himlen att jag faktiskt inte bryr mig ifall regnet piskar mig i ansiktet eller om min t-shirt blir genomblöt. Det kvittar.
Ett väder som sticker ut har alltid fascinerat mig och jag kände mig bara så fri för att jag inte lät det påverka mina planer. Jag vill inte sitta hemma och vänta på att regnet ska upphöra. Det skulle kännas trist.
Helt plötsligt tänkte jag, när jag sprang där, att det ju t.om var riktigt mysigt att springa i regn.
Jag kände mig så närvarande och oberoende.
Hur som, efter uppvärmningen stod vi där redo på startlinjen på Kristinebergs Ip. Jag brände av 4 tusingar. Den första sprangs på 3:48/km. Den öppningen fick jag dock sota för då det var dags för de andra. GAAAH! Den sista intervallen var riktigt tung och på ena sidan av vallen var motvinden så stark att jag fick använda alla muskler i hela kroppen för att kämpa mig fram. Efter 4 sprungna tusen-meters-intervaller hängde jag dubbelvikt över ett staket och kippade efter andan. Veckans endorfinchock och energikick. Bra. Nu har jag boostat upp!
Mascaran i hela ansiktet, snyggt eller hur ?:)
Trotsade ni regnet ikväll? Eller var det fint där ni är?
Nu är jag trött som attan, god natt!

- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 28 juli 2013

Helgen som varit...

Så har jag sprungit långt och länge. Jag vet dock inte hur långt eftersom jag hade glömt min Garminklocka. Jag var långt från hemmet och trots att det kändes lite trist att inte veta distansen så kändes det ännu tristare att vända om hemåt. Jag och Daniel sprang i 2,5 timme i alla fall. Så mycket har jag koll på. Det var stekhett och vi hade som tur var med oss ett visakort som kom väl till användning när vi svettdrypande slängde oss in på en och annan mack längs vägen. Aldrig smakar väl en dricka så gott som då?
Förutom att springa långt och oreggat så har jag promenerat på vackra ställen på söder som jag konstigt nog inte hade en aning om fanns. Blev lite kär i söder på kuppen, riktigt fint! Och vad har jag mer gjort, badat utomhus, solat och varit med de jag älskar. Nu  varvar jag ner och har stora planer på att endorfinboosta kroppen med träning kommande vecka! Vad har ni haft för er?

måndag 22 juli 2013

intervall

Vilken somrig och intervallig kväll!
Jag kutade ett par kvällsintervaller på bana för en liten stund sedan.
Fina långa intervaller på 1000 meter.
3 stycken med en minuts vila emellan.
3 kändes som en bra start då det var ett tag sedan som jag intervallade.
Jag brukar springa fler repetitioner men löpningen har lärt mig att vara tålmodig.
Bygga och stärka innan man tar nästa steg.
De första två låg lite under 4 minuters tempo, den sista något över.
Det var tokjobbigt, och det SKA vara tokjobbigt.
Målet är att det ska vara just det.
Samtidigt så kan jag bara inte ogilla det.
Känslan när hjärtat bankar hårt och när kroppen pressas till max är härligt och häftigt.
Det är upplyftande att känna att man klarar av det.
Det ger mig styrka.
Efteråt så sprutade adrenalinet runt i hela kroppen.
Intervaller suger energi MEN det ger en ännu mera energi tillbaka!
Jag försöker alltid vara tokfokuserad under mina intervaller och jag brukar inte låta tankarna fladdra iväg åt olika håll. I fall de fladdrar iväg så får man försöka omvandla de. Är jag glad över något så tänker jag att jag ska låta det ge mig energi och att det ska få mig att ta i hårdare. Är jag arg eller ledsen brukar jag försöka omvandla det till styrka och kraft också  också, att genom intervallen få utlopp för starka känslor t.ex. Fast jag springer alltid bäst med positiva och glada tankar. Jag blir snabbast av bra känslor.  
Nu blir det banne mig intervaller varje vecka. Jag behöver detta energigivande inslag i mitt liv!
Hur känner ni för intervaller?

fredag 19 juli 2013

På väg på tidig löpdejt!

Sitter på pendeln med en kaffe i högsta hugg för en tidig löpdejt med Ingela på jobbet!


Det är så en arbetsdag ska startas! - Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 16 juli 2013

Viktigt

Under arbetsintervjun för jobbet jag har nu var en av mina frågor om det fanns någon dusch på kontoret. En helt viktig och befogad fråga enligt mig. Sånt måste man ju bara veta, inte sant?! ;)
Nu när jag dessutom ska flytta så var jag såklart tvungen att ta reda på exakt hur långt det är från jobbet till nya bostaden. (som vi visserligen inte ännu flyttat in i) drygt 11,5 km! Så jäkla bra! Som gjort för massor av transportlöpning. Förra veckan drog jag igång! Transportlöpning är verkligen bra! Man slipper åka pendel och hinner massa annat!