Jag börjar bli van...

...vid tanken på att Stockholm marathon helt enkelt inte är "mitt marathon".

Det känns nästan som om jag hittat på alltsammans, det känns liksom lite knäppt och osannolikt att det varje år är typ samma visa. Förra året stukade jag foten rejält fyra dagar innan stockholm marathon! Då var jag förkrossad. Just nu så känns det självklart väldigt bittert att benet skulle börja  krångla så här nära inpå loppet. Aldrig har jag haft en så bra träningsvinter som nu.
Samtidigt så känner jag mig väldigt lugn i sammanhanget. Det känns bättre idag än igår så får jag bara några dagar till med löpvila så tror jag att jag kommer att kunna köra på Lördag. Kan jag inte det eller gör det ont så bryter jag, utan att deppa ihop!
Jag har så mycket annat som jag känner lycka över just nu och jag orkar inte "gråta över spilld mjölk"! Berlin marathon är mitt stora mål för i år och har alltid varit. Det är där och då jag vill prestera. Om det känns skitbra i benet på lördag så vet jag att uppladdningen ändå inte har varit optimal. Jag har sprungit för lite nu på slutet, herregud jag har ju inte sprungit långpass på skitlänge känns det som!!!
 Så ett Pers är att "fetglömma"...jag menar inför Berlin förra året, när jag sprang på 3:22, så kände jag att jag "hade det i kroppen innan" , jag hade många bra veckor bakom mig...så känner jag inte nu. Men hur som helst, jag deppar inte vänner. Världen rasar inte samman. Jag kommer nog att starta på Lördag, mer än så vågar jag inte uttala mig om. Kanske bryter jag efter en mil, men då har jag fått det i alla fall.
Jag kan medge att jag tänkte en naiv tanke när jag först märkte att jag fått ont i benet... Väldigt naiv! ;-)
"Jag som har tränat så sjukt mycket hela vintern, nu har jag gjort det i onödan"
Hahhah... dummaste tanken ever...För det är ju inte alls sant!?!
Trots att jag tänkte det så varken känner jag eller tänker jag ju så egentligen. Min träning är med värd än så. Jag älskar att träna och har fått ut otroligt mycket positivt utav hela den här vintern, oavsett om jag springer en mara eller inte! :-) Så det så! ;-)
Förövrigt så var det sista dagen på MI-kursen idag... så tråkigt, men vad jag har lärt mig mycket där!!! Det här är bara början på en ny resa, så mycket vet jag....

Foto: En Mi-sticka!

I morgon tar jag hursomhelst en softardag. Jag är rätt trött och slutkörd efter förra veckans hårdkörning med C-uppsatsen. En slapp dag kommer därför helt rätt! Det enda som jag ska göra, som jag vet, i morgon är att gå till läkaren för att kontrollera järnet som jag har ständiga,stora problem med, i övrigt blir det lugnt...funderar på att gå på massage!  Det vore väl något att unna sig!? :-)