onsdag 19 november 2014

Fantastisk morgon!

Jag och Minna har hittat tillbaka till vårat gemensamma löparliv! Vi lärde ju känna varandra under socionomutbildningen  och insåg att vi hade ett gemensamt intresse för träning. Att det dessutom visade sig att vi bodde ca. 100 meter ifrån varann var liksom lite för bra för att vara sant. Givetvis började vi att träna tillsammans! Vi sprang tidiga morgnar innan seminarierna, vi förhörde varandra på tentafrågor under långpassen och vi unnade oss bastu med "hemmaspa" på gymmet efter tuffa pluggperioder. Minna är den som inte viker sig för att ibland köra fler kilometrar än vad vi först hade tänkt, hon räds inte att springa på nya slingor i kolmörker och kyla trots att vi otaliga gånger sprungit vilse. Hon taggar och pushar och är positiv till det mesta! Hon är som ni hör en utmärkt vän att träna tillsammans med. Nu efter nya jobb och en graviditet för mig så har vi tagit upp detta med våra gemensamma löppass igen! Vi har hållit på i några veckor nu och har två stående preliminära dagar inbokade varje vecka. Jag är så glad för det. I morse möttes vi upp 06:30. Jag smög upp och både min lilla fyramånaders pojk och Pappan sov fortfarande, liksom hundarna. Jag var så trött just då men så fort som jag såg Minna piggnade jag till. Vi sprang vår runda och pratade om allt möjligt. Efter dryga 7 km kom jag hem igen. Jag duschade, åt frukost och drack det livsviktiga efter-morgonlöp-kaffet" medans Anton körde på för fullt på sitt morgonpass i babygymet. :D
Sedan matade jag Anton och underbarnet ville sova lite till :) , vilket jag inte tackade nej till. Så mysigt och skönt. Nu ser jag framemot en dag tillsammans! Mammalivet rockar! 

tisdag 11 november 2014

Hur ligger jag till då?

Ja, rent träningsmässigt. Jag slutade ju att springa i ungefär vecka 20 in i graviditeten. Dels för att jag fick ont i ryggen men även för att jag tyckte att det kändes så annorlunda att springa med en bebis i magen. Innan jag blev gravid så trodde jag att jag skulle springa typ enda fram till förlossningen. Riktigt så blev det inte :p . Fast spinning och crosstrainern höll jag på med fram tills de absolut sista veckorna, då promenerade jag istället  nästan 2 timmar varje dag. Det var skönt att röra på sig trots att det var väldigt tungt. Jag hade även hört att det är bra för bebisen om man rör på sig, det gjorde mig extra motiverad. Efter förlossningen ska man ju heller inte träna och helt plötsligt så var det rätt så lång tid som gått utan löpning. Jag känner absolut att jag har tappat mycket under dessa månader. Mina underben blev jämförelsevis som två smala stickor, (det kändes knappt som om de var mina?!) och jag har känt mig väldigt kraftlös i löpsteget. Visst kom jag tillbaka och kunde "träna på" ganska fort när jag väl satte igång. Men att komma tillbaka till någon "superform", har jag en känsla av, kommer att ta sin lilla tid. Jag har, hör och häpna, varit dålig på att regga passen nu sedan jag satte igång. Jag har i allafall kutat över milen tre gånger, vilket var som en slags milstolpe (höhö). För mig är det viktigt att få komma tillbaka till mitt träningsliv. Det får mig att må bra och känna mig pigg och så är kag ganska säker på att det gör mig till en bättre mamma!  

Hej!

Nu blev det minsann ett lite oplanerat blogguppehåll. Jag hoppas att ni mår bra, det gör i allafall vi :)! Jag har funderat lite på detta med min förlossningsberättelse, "bebbe del 2". Jag har faktiskt skrivit inlägget men inte publicerat det. Jag var så ivrig tidigare och tänkte att jag såklart ville dela med mig utav det största som hänt mig. Men så skrev jag inlägget, och redigerade... och redigerade. Jag tog bort saker som jag ansåg kändes för privata och desto mer jag höll på desto mer kröp en obehagskänsla fram över att ens dela med mig i överhuvudtaget. Till de allra flesta av er vill jag nog dela med mig, men så finns det ju även människor som jag inte skulle känna mig bekväm med att berätta för om mitt allra finaste och känslomässiga dygn. Det är detta som gör att det inte känns bra. Jag tror även att min olustkänsla i att dela med mig av förlossningen beror på att jag känner att gränsen till min personliga integritet, i samband med att ha fått barn, har suddats ut. Under graviditeten, förlossningen och tiden efteråt så är det som om allt som har med ens kropp att göra inte längre är lika privat och nu känner jag att jag vill återfå kontrollen på något vis. Svårt att förklara exakt vad jag menar, men det är en känsla som jag har. Summa kardemumma. Just nu vill jag inte publicera inlägget. Jag hoppas att ni förstår och jag är ledsen att jag sa att jag skulle göra det. Kanske har detta en del i att jag inte har bloggat, det vill säga att jag har tänkt att jag borde skriva och publicera det där inlägget, men sedan känt att jag inte riktigt har haft lust, och därför skjutit upp det? Hur som, jag kan sammanfatta det hela med att min son Anton kom tillslut. 16 dagar efter beräknat datum och med tre dagars värkarbete (och på själva förlossningen i 21 timmar). Kraften i de lyckokänslor som kom när han föddes slog mig som en klubba och kärleken till min fina, vackra och underbara pojke slår verkligen allt!