onsdag 26 juni 2013

So happy


Det blev en löprunda ikväll i ursvik! Benen var grymt tunga till en början. Då frågade jag faktiskt mig själv lite kritiskt hur lång vägen tillbaka till formen verkligen skulle komma att bli. Vid drygt 2 km lossnade det dock och det kändes riktigt, riktigt bra där ett tag för att sedan vända och bli lite tungt igen. Men de där sköna flytkilometrarna i mitten av passet... jag säger bara det, de kan jag leva på ett bra tag. Så skönt och befriande! Jag har saknat detta!!! Jag känner att kraften i kroppen är på väg tillbaka!


Fira då? Hm... Har beställt en ny iPhone 5 ikväll. Min gamla är inte längre än vad den en gång var. Avstängningknappen fungerar inte , uppkoppling till internet försvinner och sms:en kommer ibland flera timmar för sent. Näpp nu ska jag sova! Hoppas. Ni mår gott!- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 25 juni 2013

Mitt vapen

Jag är friskare men inte helt frisk. Nu har jag haft magont sedan igår.
Mitt vapen nu när jag har varit sjuk så länge är att jag hela tiden påminner mig om att hälsan och träningen är ett livslångt projekt. Stress över att inte kunna träna hjälper verkligen inte när man är sjuk, tvärtom en stressad kropp har svårare att läka.
När jag blir frisk finns det ingen tanke på att "ta igen" eller att "hinna i fatt". Jag kommer hålla huvudet kallt. Känna efter. Återhämta. Variera. På så sätt kan jag återfå flås, form och styrka.
Ett livslångt projekt, vad gör då två veckor utan träning?

måndag 24 juni 2013

Fira mera!

Jag är fortfarande inte tipp-topp och kvällen i ära har jag känt mig lite nedstämd. Jag saknar min form, jag saknar att känna mig pigg och nytränad. Det känns motigt.
Detta får mig att tänka att man borde bli bättre på att uppskatta när kroppen känns bra och att inte ta det för givet OCH man borde bli bättre på att FIRA SINA FRAMGÅNGAR. Det är nämligen vad jag har funderat på ikväll!
Jag har funderat på att det verkligen är viktigt att stanna upp och se sina prestationer och det är vad det här inlägget kommer att handla om.
Att det är viktigt att stanna upp och fira små och stora framgångar så ofta det går.
Det gäller inte bara inom träningen utan såklart även andra saker i livet såsom en genomförd tenta, att lyckas med något särskilt på jobbet eller att ha kommit igång med något som man mår bra av, trots att det känts motigt, som att till exempel förbättra sina kostvanor.

Jag vet inte hur ni känner men ibland så glömmer i alla fall jag bort det, jag kan ta vissa framgångar för givet, jag bockar av de och rusar vidare. När man istället ägnar uppmärksamhet åt sina egna framgångar så erkänner man de samtidigt vilket är bra och stärkande.
Om man firar sig själv så sätter man punkt mentalt. Känslan av att lyckas får oss även att känna oss mer positiva, det ger oss bränsle till att fortsätta och det får oss att våga igen.

Att fira behöver inte vara något storslaget eller kosta mycket pengar. Det kan handla om att fylla en picknick-korg med frukost och ta med sin partner, en kompis eller en familjemedlem till en mysig park för att äta frukost tillsammans en solig sommarmorgon. En super-boostar-frukost är ju helt klart om man firar sin egen och den andres lycka samtidigt! Wooohoo!

Jag har nu ikväll bestämt mig för att börja fira massa saker framöver.
Så fort jag blir helt frisk så ska jag definitivt fira den lilla framgången, att vara frisk!
Har man svårt att komma på vad man ska fira, tänk då ut tre saker som känns bra just nu!
Det finns ofta mer att glädjas över och att fira än vad man först kanske tänkt. Mycket blir helt enkelt roligare om vi firar tror jag, både andra OCH oss själva!
Hur gör ni? Firar ni er själva tillräckligt?
Segertummen förra året efter en lyckat C-uppsats-opponering

Lycklig med en ros i hand efter en lyckad tjejmil!

söndag 23 juni 2013

Friskhetsförklarad och produktiv!

Efter att ha varit sjuk en hel vecka så känner jag mig idag nästan helt frisk!
En liten efterhängsen hosta och lite snuva sitter kvar men annars pigg!
Här hemma i köket laddas det nu upp med god och hälsosam mat!


16 rätter middagar klara inger helt klart en känsla av att "ligga steget före"!
- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 20 juni 2013

The botten is nådd!

Diggar bland annat till gamla Timbuktu-låtar här hemma! Just nu spelas denna;
"För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?

Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen...."

En riktigt bra låt från Timbuktu som inte handlar om någon förkylning men som känns rätt passande  för just detta i nuläget
Klockan halv fem i morse stod jag uppe och kokade te med honung och tyckte nästan lite barnsligt synd om mig själv. Jag var jättetrött men efter att nästintill ha hostat upp lungorna så kändes det som att värmande te var den enda lösningen. I morgon så har jag varit sjuk i en hel vecka, det har inte hänt på år! Max två dagar sedan brukar det vända.

Nåja, slutklagat. Efter att bara ha varit sugen på yogurt och mackor hela veckan så tog jag mig i kragen nyss och slängde ihop en nyttig må-bra-blandning bestående av:
Tomater: Innehåller antioxidanten lykopen vilket enligt många studier sägs vara mumma för immunförsvaret.
2 st. Ägg: En antioxidantrik hälsobomb,  rena rama vitaminpillret. Innehåller  alla viktiga aminosyror som kroppen behöver samt protein!
Naturella Cashewnötter: Innehåller massor av nyttiga näringsämnen. En superantioxidant och så är de rika på energi!
Tonfisk: En proteinbomb, en enda konservburk kan ge 25 % av dagsbehovet! Innehåller D-vitamin och selen som stärker immunförsvaret!
Denna blandning är förövrigt en stående snabbmatsfavorit! Gott, billigt, nyttigt och enkelt!

Glöm inte hur grymt härligt det är med sommarträning!

Min förkylning är brutal. Jag har varit sjuk sedan i fredags och jag är fortfarande sänkt och sover inte på nätterna. I natt har jag ägnat mig åt hostattack efter hostatack! Så tråkigt och jobbigt. Jag vill ju ut och träna i finvädret. Tanken var att min träning skulle dra igång på riktigt den här veckan efter en återhämtningsperiod med mycket vila efter Stockholm Marathon. Det får bli nästa vecka nu istället får vi hoppas. Idag tänkte jag skriva lite om den underbara sommarträningen som man kan njuta av just nu (om man är frisk) och även framåt, i många veckor.
Jag är alltid i bäst form i slutet av sommaren, i augusti och september.
Det beror på olika faktorer men som alla grundar sig i årstiden SOMMAR.
1. Dels så har jag haft semester vilket innebär ökad möjlighet till vila och återhämtning.
2. Ljuset gör mig piggare samtidigt som att solen boostar kroppen med d-vitamin.
3. Det är lättare att äta nyttigt, för jag är mer sugen på sådant som är nyttigt när det är varmt och sol ute.
4. Humöret! Jag är gladare och tycker att utomhusträning i VÄRME är mycket härligare och roligare än kalla utomhuspass i mörker.
5. Det är lättare att springa kvalitetspass såsom intervaller på sommaren. Barmark och varma/mjuka muskler, Wiihoo!

Jag tycker att sommarträningen är den roligaste träningen på hela året! Den som jag längtar och saknar så in i bomben hela vintern. Därför tycker jag att det är lättare att få till bra träning just då.
Samtidigt vet jag att det är många som tycker att det är svårt med träningen under sommaren.
Träningen får ibland armbåga sig fram bland mycket annat.
Det ska badas, grillas, resas, slappas i hängmattor, läsas böcker och det är uteserveringar och picknickkorgar som ska fixas osv... och vet ni jag jag håller med! Det finns massa andra saker som man vill passa på att göra när det är sommar, saker som man i likhet med löpningen sett framemot hela vintern.

Så hur? Mina knep
Morgonträning: Helt klart ett av de smidigaste sätten att få in sin träning!
Transportlöpning: Till och från jobbet eller hem till kompisar?
Simma/vattenlöp: Om man hänger med vänner/familj vid ett hav eller en sjö kan man passa på att ta en paus i solandet och simma en stund.
Umgås och träna: Man kan träna och umgås med vänner samtidigt. Alla vänner tränar kanske inte men om de gör det så är det väl ett toppenbra sätt att umgås på!
Tidsbrist? Korta ner passet, 20 minuter är bättre än inget alls.
Prioritera: Ibland måste man prioritera. Vill man verkligen få in träningen så kanske man får stå ut med att få mindre tid över till annat.

Vill man så brukar det mesta gå att få till. Det handlar om vilja och inställning. Jag tycker det är synd om man missar sommarträningen. Lite av charmen med att bo i Sverige är att man får uppleva så tvärt olika årstider. Tränar man inte på sommaren tänker jag att man går miste om något. Föreställ er: Ett tidigt morgonpass, solen kikar fram, fåglarna kvittrar, behaglig luft dras ner i lungorna, shorts och ben som är lite brunare än vanligt. Mjuka steg på en stig. MAGI!
Summa kardemumma; passa på att träna under sommaren och glöm inte bort hur härligt det är!

onsdag 19 juni 2013

Ytlig lycka?

Shopoholiken inom mig fick släppa loss en del i New York för ett par dagar sedan.
Men som om det gjorde mig mätt?
Knappast, man kan snarare säga att den sidan inom mig blev stimulerad och fick näring för att växa sig starkare! :)
Materialistisk kärlek kan ju tyckas vara en ganska ytlig och enkel lycka.
Att uppleva enkel eller ytlig lycka är dock inte fel och det innebär inte att man inte upplever och värdesätter andra saker i livet mer. Sedan är det såklart nödvändigt och bra att det finns djup och viktig lycka också som är opåverkad av banala saker som köpandet av ett par snygga jeans, en sporttop eller en strap till yogamattan.
Har ni hört talesättet "Jag gråter hellre i en Rolls Royce än i en Volkswagen" 
Själv tänker jag snarare"Jag är hellre lycklig i Volkswagen än olycklig i en Rolls Royce"...
Fast om man kan få båda delarna, d.v.s om alternativet är att få vara lycklig och SAMTIDIGT sitta i "Rolls Royce"... ja då väljer jag det! :)
Nu har jag ingen Rolls Royce men om man tänker löpning..det är samma sak,  då är jag ju hellre lycklig i ett par nya, snygga lila shorts från Brooks än i ett par fem år gamla, urtvättade och fula, om jag måste välja :)
Överens?
Idag har jag inte shoppat, förkylningen från hell håller mig fortfarande i ett stadigt grepp men jag har fönstershoppat på nätet istället och drömt om lite ytlig lycka, det piggade upp! Här är ett par inspanade gobitar!
 Våtdräkt från Adidas by stella mccartney wetsuit"
Hoodie från Lululemon
Short från Lululemon

tisdag 18 juni 2013

Tiden i New york ...

...den bara svischade förbi.
 Vi har verkligen haft en helt fantastisk vecka där!
Varför NYC då?
Jag har länge velat åka dit. Jag vet ingen som inte har gillat New york. Alla som jag har hört om som har varit där har sagt att de vill tillbaka. Det har helt enkelt gjort mig nyfiken, jag ville uppleva och se själv vad det är som fascinerar så många.
Först och främst, alltså, vilket tempo den där staden har! Det spelade ingen roll om man gick ut 7 på morgonen eller sent på kvällen det var alltid full rörelse.
Vårt hotell var i och för sig beläget bara ett stenkast från Times Square som är en av världens folktätaste platser och likaså populäraste så givetvis finns det nog lugnare områden i staden än just där. Men ändå!
Bloggmöjligheterna var sisådär på hotellet (dyrt/ovärt) och när jag är utomlands tänker jag att det viktigaste är att fokusera på att göra är sådant som jag inte kommer att kunna göra på samma sätt hemma. Därför fick bloggandet ligga lite på is och ge utrymme till annat.
Under veckan gjorde vi massor, vi shoppade b.la. väldigt mycket och promenerade MASSOR. Bland annat uppe på High Line, en övergiven upphöjd järnväg på Manhattans västsida, som nu är ombyggd till en lång och smal gångväg ovan marken. Riktigt coolt byggt!
Jag har nog aldrig promenerat så här mycket tidigare under någon semester. Vi gick flera timmar om dagen och vi har verkligen sett mycket av New York under denna vistelse. Det blev många fika-stopp för att återhämta sig och det som jag tycker saknas i New York är mysiga uteserveringar.  Det fanns det inte mycket av och det är tråkigt att sitta inne när solen skiner.
Istället för uteserveringar finns det dock och för sig en hel del parker dit många tog med sig take away, satt med stora hörlurar och åt glass osv. Staden bjuder in till detta på ett sätt som känns fint.
Jag skrev även i ett tidigare inlägg om att New York visade sig vara en riktig spring-stad och det stämmer verkligen.
I Central Park var det så mycket löpare att man nästan kunde tro att det pågick något slags lopp hela tiden. Överallt kom det löpare med färgstarka träningskläder springades. Lite längre bort gjorde någon utfallssteg. Plötsligt kom en annan springandes med ett snöre runt midjan med entusiastisk coach i släptåg. Någon annan yogade borta på en filt i gräset. Det var inspirerande! Skulle jag bo i staden skulle jag bara kunna gå ner och insupa allt detta i fall jag skulle få en motivationsdipp någon dag.  En annan fin löparutt var att springa längs med Hudson River. Det rekommenderas verkligen och är helt perfekt om man vill springa ett långpass. SÅ VACKERT!

foto: Söt ekorre i Battery Park

Times Square


Prommis i central park
Promenix i SOHO

 
Den sista bilden är hemma  just nu. Eftersom jag har åkt på någon hemsk halsåkomma har jag inte haft kraft att  få ordning på allt sedan vi kom hem. Alla nyinköpte grejer har jag dock lagt på köksbordet så att jag kan snegla på sakerna och le lite varje gång som jag ska koka ytterligare en kopp te med honung.
New York, vi ses snart igen!

måndag 17 juni 2013

Tillbaka!

Vi har lämnat New york för den här gången och jag ligger nu utslagen hemma med ouppackade väskor. Jag började nämligen känna mig krasslig i fredagskväll och sedan dess har det brutit ut ordentligt. Jag har nu riktigt ont i halsen och feber. Inte en så rolig flygresa hem i går med andra ord. Skriver mer senare idag, nu måste jag vila.


- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 13 juni 2013

Trivs som fisken! :-)




New York är verkligen en härlig stad! Jag gillade staden direkt när jag kom hit men jag måste ändå säga att det bara blir bättre och bättre! New york bjuder på SÅ mycket och det är mycket liv och rörelse hela tiden. En sak som har förvånat mig är att new york dessutom verkligen är en bra springstad. Det trodde jag inter riktigt innan. Central park är som gjord för löpning och likaså strandpromemaden längs med Hudson river. I morse blev det en lång morgonrunda på 2 mil längs det glittrande vattnet och med skyskraporna runt om kring. Så härligt, fint och välorganiserat dessutom! :-)


Bloggandet får dock halta lite nu i veckan. Kostade en rejäl slant ned internet på hotellet och de pengarna shoppar jag hellre för eller dricker cappucinos!:-) Hoppas ni mår toppen!- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 8 juni 2013

New york!!

Äntligen! Jag var inte alls på topp igår. Snörvlig, feberkänsla, ont i ögonen och alldeles matt. Det är inte första gången som jag blir småkrasslig efter ett marathon, men jag klagar inte. Det är ju helt klart bättre att bli sjuk efter än innan. Resultatet av det hela är att benen har fått vila extra mycket den här veckan vilket kanske bara är bra :-) hur som helst just nu är allt så bra som det kan bli! Jag sitter nämligen just nu på arlanda och väntar på att få hoppa flyget till NEW YORK! Jag är full av förväntan!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 6 juni 2013

Jag vill så mycket...

Jag vill kuta en runda i strålande solsken och i hetta och sedan avluta den genom att slänga mig handlöst i ett hav eller i en sjö.
Jag vill dra fingertopparna längs med tinningarna och känna att det är alldeles saltigt.
Jag vill kämpa mig igenom ett par tusingar  på en löparbana under 4 minuters-tempo.
Jag vill slänga mig ner utpumpad på en gräsmatta.
 Jag vill vara jättetörstig och sänka en Brämhults utanför en pressbyrå som en avrundning på en härlig långpanna.
 Jag vill höra fåglarna kvittra och se rådjuren skutta under ett tidigt morgonpass i skogen.
Jag vill springa tillsammans och prata om allt mellan himmel och jord.
Jag vill åka till pendelns ändstation och sedan springa hem.
Jag vill lyssna på riktigt bra musik under ett sent kvällspass...
...och så vill jag springa i central park i NY såklart...
På lördag lyfter planet! :)
Allt det andra ser jag framemot att göra när jag kommer hem!

onsdag 5 juni 2013

Äntligen ska vi återförenas!

Jag och bikramyogan! Vårt uppehåll berodde inte på att vi tröttnade på varann eller att kärleken försvann. Nej, nej nej...Jag har vetat hela tiden att vi skulle mötas igen och återuppta vår kontakt! Med förväntansfulla steg är jag nu på väg mot studion! Äntligen!! Det pirrar nästan lite i magen! Jag har saknat detta!


Om min kropp är lika positivt inställd efter lördagens Sthlm marathon återstår dock att se...- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 4 juni 2013

Jag är otålig.

Efter lördagens marathon har jag redan nu börjat känna mig otålig att komma igång igen. Det första dygnet handlade såklart allt om återhämtning men ganska snart därefter så har jag faktiskt saknat att inte få träna som vanligt. I kväll hade jag tänkt att sätta mig på en spinningcykel men på väg hem från jobbet kände jag mig inte helt kry. Som vanligt efter marathon så kände jag mig småförkyld. Jag har hur som helst just nu ett så starkt sug att träna upp mig riktigt ordentligt inför höstens tävlingar. Jag älskar att springa på sommaren och därför så passar ju lopp i slutet av sommaren så himla bra!


Jag blev verkligen peppad i lördags, att springa Sthlm marathon gav mig precis den motivationsboost som jag behövde!- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 3 juni 2013

Sthlm marathon 2013

Nu har jag alltså sprungit mitt femte Stockholm Maraton.
Mina känslor för just Sthlm maraton kommer alltid att vara speciella. Det var nämligen genom just Sthlm maraton som jag introducerades in i lopp-världen för första gången. Jag kommer alltid känna mig tacksam för att jag vågade anmäla mig till min första mara för några år sedan, det är ju så häftigt!
 Nu inför detta Marathon var jag lite osäker på formen. Fokus har legat på så mycket annat under våren som bland annat nytt jobb och lägenhetsförsäljning. Jag har därför de senaste månaderna inte fokuserat så mycket på prestation. Jag har snittat drygt 5 mil i veckan hittills under det här året, vilket är en mindre mängd än vad jag brukar ha.
Jag har dock varit väldigt medveten om att jag har sprungit mindre och jag har därför prioriterat och varit noga med att i alla fall få in de enligt mig viktigaste passen inför ett Marathon; långpasset och tempopasset. Jag visste dock inte riktigt vad jag kunde förvänta mig inför denna mara.

Någonting som kan ses som positivt var att min osäkerhet på formen nog ledde till att jag var extra noga med uppladdningen den här sista veckan. Hade jag varit säkrare på formen hade jag troligtvis inte varit lika noggrann.
Nu hade jag exakt koll på mitt kostupplägg och hur träningen skulle utövas den sista veckan. Jag kolhydrattömde i början av veckan och fyllde sedan på. Detta var ett grymt bra upplägg och det gjorde att jag mentalt sett kände mig lite mer redo när lördagen närmade sig.

När jag vaknade på morgonen kände jag mig ganska nervös och pirrig.
Det är dock himla skönt att starten är kl 12 och inte klockan 9 som i Berlin. I Berlin så känner man sig stressad i samma ögonblick som man slår upp ögonen.
Nu kunde jag ju faktiskt äta frukost i lugn och ro. Gå ut med hundarna. Blogga. Slappa lite. Förbereda med gel och hälla i vatten med resorb i ett par flaskor som jag kunde ha med mig från start och även fixa några till som Daniel kunde langa till mig under loppet.
När jag satte mig på tunnelbanan på väg in till stan så började jag verkligen att se framemot dagen. När jag såg alla löparklädda människor på väg mot starten så kändes det bara så rätt att få vara en del av detta! Förra året fick jag stå vid sidan om pga. skada och kanske kändes det därför extra bra att få vara med nu. Har man varit skadad så uppskattar man att var hel och frisk, det är inget som tas för givet. När jag tänkte på detta så fick jag ett annat perpektiv och tänkte "okej, jag har inte tränat helt perfekt men jag är inte skadad, tänk på alla som är skitledsna för att de har ont någonstans och inte kan vara med idag".
På väg mot startområdet

Efter att ha träffat många löparvänner mötte jag till sist upp Sofus och Cicci och två av deras vänner. Sofus skulle inte satsa idag och vi hade pratat lite tidigare under våren om att han kanske skulle kunna springa (ett för honom lugnare tempo) runt 3:15 och att jag kunde hänga på.
3:15 kändes dock inte alls särskilt troligt i dagsläget men jag var beredd att ge det ett försök men med noll besvikelse om det inte skulle gå vägen.
Efter lite fix och trix med väsk-inlämning tog vi oss till startfållan. Jag kände självklart då att jag var tvungen att kissa en sista gång innan start. Att springa kissnödig är grymt obehagligt och inget man vill utsätta sig för i 42 km. Det var bara det att den där kön var oändligt lång och tiden knapp. 11:56 kom jag in på toan.Tur! Okej, det kanske är mest mental men ändå.
Startskottet gick och min plan var att lämna starten och sedan försöka hitta ett jämt tempo och absolut inte gå ut för hårt. Jag insåg ganska snart att vi hade startat alldeles för långt bak. Detta sick-sackande den första milen höll på att göra mig galen. Flera gånger fastande jag bakom löpare som jag inte kunde komma förbi och det var omöjligt att hitta sitt egna flyt.
Det var även riktigt varmt och kvavt och redan efter någon kilometer kände jag mig lite överhettad.

Jag kände mig dock stark och var mycket förvånad över att jag kunde prata i ett 4:35-tempo, det kändes konstigt nog ganska behagligt. Jag tänker att det beror på den otroliga stämningen som det är längs med, i stort sett. hela loppet. Det är nog det som gör att tempot känns extremt mycket skönare än vad man innan hade kunnat föreställa sig. Stämningsmässigt är ett marathon bland det bästa man kan uppleva i form av gemenskap! Alla medlöpare, alla som hejar, alla funktionärer. Alla gör sitt yttersta för att detta ska bli så roligt och lyckat som möjligt. Nåja, inte riktigt alla kanske, men om jag bortser från de hänsynslösa löpare som snyter sig i farten utan en tanke på den som springer bakom så vill alla andra att detta ska vara roligt och trevligt!

Hursomhelst allt rullade på bra och jag hade grymma supportrar som peppade mig längs banan. När vi passerade första varvet trodde jag knappt att det var sant, de första 17 hade bara svischat förbi, nemas problemas!
Vid halvmara-distansen dök det första orosmolnet upp under detta lopp, det började nämligen kännas konstigt i låren. Detta gjorde mig lite rädd då det var i låren som det började kännas konstigt även i Berlin (innan jag fick kramp och var tvungen att stanna). Det var en jättejobbig upplevelse och absolut inget som jag var sugen på att genomlida nu igen.
 Detta gjorde mig nu lite rädd för farten och det blev svårt att att motivera mig till att hålla den uppe.
 Tankarna snurrade! Tänk om jag får kramp igen?
 Jag försökte att koppla bort tankarna om låren och började mentalt att hänga upp mig på att se framemot 32 km. "När jag kommer till 32 km då är det bara 1 mil kvar" tänkte jag hoppfullt!
Jag fick verkligen grymt bra pepp av Sofus och hade det inte varit för detta hade jag nog kunnat hamna i en svacka där. Km-passeringarna passerades lite motigt en efter en och jag fick verkligen se till att inte tappa fart. Så fort jag inte tänkte på farten så drogs den ner automatiskt.
 "7 km, det är ingenting" sa Sofus när vi passerade 35. Hehe...allt är relativt!
Jag fick i mig gel, sportdryck, druvsocker, vatten, allt som skulle underlätta för mig den sista biten.
  När det var 2 km kvar försökte jag öka tempot. Det var ett sånt grymt bra publiktryck där och det började att k där och då kännas riktigt kul att springa igen! Oron om en eventuell kramp började försvinna, nu var det ju så kort bit kvar! Detta skulle gå vägen!
 När jag skymtade stadion kände jag lycka och jag gjorde en sista kraft- ansträngning och jag ökade tempot. Känslan när man springer in på stadion är helt fantastisk. Det måste upplevas! Lyckan var total och jag var lättad och nöjd när jag korsade mållinjen.
Jag hade varit orolig för kramp men det kom ingen, jag hade en bra kompis vid min sida och ett personligt rekord på Sthlm marathonbanan!  Jag ville bara skrika "hur gick detta till? Är det sant? Det kändes SÅ himla  gött att vara i mål!
Det hade småregnat en del under loppet men efter målgång fullkomligt öste det ner! Jag som hade sett framemot att chilla i konstgräset på Östermalms ip och avrunda dagen.  En bulle och kaffe fick jag i mig under ett parasol i allafall innan jag började frysa och kände att jag nog borde ta mig hemåt.
Jag känner mig verkligen glad över att ha sprungit Sthlm marathon på 3:20:53, det var mer än vad jag hade förväntat mig! Banan är tuffare här än i Berlin och jag ser därför detta som min bästa maraton-insats trots att mitt pb på distansen är från Berlin! Detta är en STÖRRE prestation!
Jag vill rikta ett stort tack till alla er som hejade och peppade mig under loppet. Det gav mig så mycket!! Ni vet vilka ni är! :)
Väl hemma väntade ett bad, godis, pizza, soffa och en romantisk film! Sedan sov jag gott! Jag har aldrig sovit gott efter ett maraton tidigare!
Ju mer jag tänker tillbaka på loppet igår desto mer stolt blir jag över min insats.
Trots att träningsuppladdningen inte var heeelt perfekt så fick jag till en bra mara! Nu vill jag som vanligt bara ha mer! Tack gode att jag är anmäld till Berlin marathon i år igen!!! Om två veckor så drar träningen igång inför detta och jag ska se till att vara i superform där i slutet av september!! Sommarträning är det bästa!

söndag 2 juni 2013

I väntan på lopp-storyn!

Igår kväll och idag har allt fokus legat på att återhämta mig efter Sthlm marathon igår. Jag har gått en promenad med hundarna,ätit mycket, badat i ett varmt badkar, sovit gott, slappat i solen på en filt och nyss sprungit 4 km.


Nu ligger jag med benen i högläge upp mot en parkbänk vid ursvik motionsområde och känner mig väldigt normal. ;-)


"Dagen efter marathon" är inte så tokigt trots allt!- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 1 juni 2013

I mål!

3:20:53!!


Blöt som attan på bilden ovan, precis efter målgång så började det spöregna! Nu är det fokus på återhämtning resten av kvällen, jag berättar mer i morgon om loppet men jag kan redan nu avslöja att jag är väldigt nöjd med resultatet!:-) - Posted using BlogPress from my iPhone

2 timmar kvar till start...

 
Jag är nervööööös och i huvudet klingar Melissa Horns refräng " Hur ska det gå, hur ska det gå, hur ska det gå?" om och om igen... När de visar inslag på nyheterna från stadion just nu bankar hjärtat hårt! Hur känns det om några timmar? Hur kommer kroppen svara? Är det min dag? Frågorna är många just nu och svaren få! :) 
Nu drar jag in till stan! Ingen återvändo!