tisdag 1 juli 2014

Vecka 41!

Ingen bebbe som ger något tecken på att vara på väg. Jag gick in i vecka 41 igår. Jag tycker i och för sig om att bli lite "otålig". Det pirrar verkligen inom mig när jag tänker på att det när som helst kan sättas igång. :D

onsdag 18 juni 2014

Sluttampen!

Nu går man verkligen i väntans tider! Jag har slutat jobba och det är mindre än 2 veckor kvar till bf! Allt har varit lite kaos här hemma på senaste tiden och det är väl det fortfarande. Vi har haft en byggfirma hos oss för att renovera om vårat kök, det hela har dock dessvärre slutat med en vattenläcka. Så nu har vi inget kök. Hela vardagsrummet är fullt med kartonger med det nya köket som inte kan byggas upp då fuktskadan måste åtgärdas med uppbrutna golv och fläktar. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att det inte har fallit en och annan tår de senaste veckorna. Det är så mycket att fixa med och helst av allt vill jag ju bara "boa" och förbereda mig inför bebbens ankomst. Det sista jag vill är att känna mig stressad, splittrad och ha tankarna för mycket på annat håll än på bebben. Den här tiden får jag ju inte tillbaka. Jag har därför bestämt mig för att jobba hårt med min inställning nu.  Visst måste vi ju fortsätta att försöka ordna upp situationen men jag kan samtidigt försöka att lugna ner mig och stoppa mig själv från att bli alltför stressad. Jag tänker att det viktigaste av allt och det som betyder mest ändå är att man själv och människorna i ens närhet har hälsan i behåll. Tänker jag så så släpper faktiskt stressen. Detta med köket kommer ju att ordna sig. Hur som för att prata om något roligare. Idag var vi hos barnmorskan. Allt såg fint ut; blodvärdet, mätning av magen och hjärtat på lillen dundrade på i 134 slag per minut. Den låg och spretade med sina ben åt olika håll just när jag skulle undersökas så magen såg alldeles kantig ut. :) Nu ska jag luncha med min kompis Sofia inne i stan, kanske blir det lite shopping oxo. Det är lyx att vara föräldraledig! :) 

lördag 3 maj 2014

SÅ Vackert!

Idag så har Daniel, Tim, Love, jag och fripassageraren i "magen" traskat inne i skogen i över 1,5 timme. Det var så obeskrivligt vackert! Att vara ute i naturen gör mig så glad! Luften kändes så ren och vi fick syn på ett vackert rådjur!
Hundarna stormtrivdes! Nu ska vi ägna oss åt inomhusaktiviteter resten av dagen  i form av att titta och kanske bestämma oss för hur köket ska se ut!

onsdag 23 april 2014

Det här med träningskläder...

Jag har verkligen tokmycket träningskläder . Jag har samlat på mig kläder lite då och då under åren och helt plötsligt så upptar de, i alla möjliga färgglada kulörer, större delen av min garderob. Just nu så är dock utbudet desto mindre. Det är ju en fysisk omöjlighet att "kråla" sig i majoriteten av kläderna. Därför tyckte jag att det var lägligt att välja 2 storlekar större än vanligt när jag för drygt 2 veckor sedan fick en tränings-t-shirt när jag köpte mina sommarsneakers på Intersport. Den satt bra då och jag tyckte att det dessutom fanns mer utrymme för att växa lite till. Tji fick jag. 06:00 i morse körde jag ett 45-minuterspass på crosstrainern med en alldeles för kort t-shirt...med framgluttande mage, som en annan wannabe-spicegirls (but not so much lyckat!) ;)

måndag 14 april 2014

Jammi!

Just nu inviger jag de nya möblerna på balkongen över en tallrik apelsin- och -grapefrukt-mix! Godaste mellisen! :)
Papperstallrik=köket rivs= begränsade diskmöjligheter :)

söndag 13 april 2014

Söndag

Jag tyckte nyss att det var fredag och helt plötsligt så är det söndag. Det känns som om jag inte har fått så mycket uträttat denna helg fast ändå så har jag inte kopplat av särskilt mycket heller bortsett från att jag somnat tidigt på kvällarna. Så egentligen har jag väl gjort en hel del. :) Jag började dagen igår med ett crosstrainerpass med mamma. Jag hade gjort ett upplägg så att passet skulle kännas roligt och omväxlande. Annars tycker jag att hela 45 minuter på maskinen kan bli lite träligt. Jag behöver ha ett upplägg med varierande intensitet och motstånd. Är så glad att det fungerar så  bra med crosstrainern nu när jag inte springer. 
Det känns som om jag hittat mig själv, eller rättare sagt mitt "tränings-jag som gravid". I början av graviditeten kände jag mig så osäker när jag inte längre kände igen min kropp. Så trots min foglossning och viktökning så känns denna sista tredjedel av graviditeten som den bästa gällande träningen. Det känns lite knäppt då jag i övrigt har mer krämpor nu. Efter crosstrainern spa-ade vi i nästan 1,5 timme på sats med hårinpackningar, peeling och krämer av olika slag. Daniel är så rolig, ofta när jag kånkar hemifrån med mina "bauta-väskor" får jag frågan om jag ska flytta hemifrån eller möjligtvis ut på långresa :). Hehe.. Han brukar inte ens ha någon väska med sig utan knatar i stort sett ditt med en vattenflaska i handen. Helgen i övrigt har gått åt till att leta utemöbler till vår balkong och idag slog vi till på en soffa och två sköna stolar. Mysigt!! Ni ska få se när vi inrett klart. Juste, och så fikade jag med ett gäng gravida kvinnor idag från mamma-gruppen. Det var jättetrevligt att få "nörda in sig" lite på gravid och förlossnings-snack... Ni vet så där som när en maratonlöpare träffar en annan marathonlöpare då går ju ofta samtalet på högvarv. Icke att förglömma så invigde jag även mina vår-sneakers idag! Är så nöjd! Väldigt rosa och väldigt snygga!
Nu ska jag se mästarnas mästare på tv och äta fruktsallad! Hoppas er helg varit toppen!!!

lördag 12 april 2014

God morgon!

Lördagsmorgon som börjar med träning!  Nu ska jag tugga crosstrainer! :) 

tisdag 8 april 2014

Kom vår!

Jag,som många andra, blir galet nöjd när våren kommer och jag tar den omedelbart för given. Därför känner jag mig något missnöjd när jag nu sitter och fryser  med blött hår på en busshållplats medan mina inköpta vår/sommar-sneakers som jag köpte i helgen fortfarande ligger kvar i kartongen. Vart är solen och fågelkvittret?
Jag är samtidigt rätt nöjd i nuläget då jag idag var uppe med tuppen och begav mig till sats för ett pass på crosstrainern. Min nya träningskompis, ett perfekt alternativ till löpning!

torsdag 3 april 2014

Visualisera!

I morse 06:30 stod jag redo på crosstrainern på sats. Jag pillade in hörlurarna i öronen och framför mig hade jag ett 30-minuter långt konditionspass. Crosstrainern, som jag tidigare skrivit, fungerar bra trots foglossning. Jag tror det beror på att rörelserna är framåtroterande och att man får stöd genom hela rörelsemönstret. Jag kände mig pigg  då jag igår somnade innan klockan 21. Det var igår en av mina värsta värkdagar hittills och smärtan hade under dagen tagit all min energi och gjort mig alldeles matt. Resultatet blev att jag idag 06:00 vaknade utan väckarklocka, pigg som en lärka. Hur som, i slutet av mitt konditionspass på crosstrainern dundrade Aviciis låt wake me up genom hörlurarna. Jag fick ett så härligt rus genom kroppen. Jag slöt ögonen. Tog i lite extra och föreställde mig att jag befann mig på upploppet på Berlin marathon. Med alla människor som står och hejar längs sidorna. Det var en fantastisk visualisering och inom mig kände jag en stark längtan. Jag saknar löpning när den är som bäst! Jag fick en kick av detta! Jag vill sakna och längta. Jag tycker att det i detta avseende är en positiv och härlig känsla. Jag har det ju framför mig. Jag längtar inte efter något som har försvunnit, löpningen väntar på mig!:)

tisdag 1 april 2014

Rehabat!

Jag har sedan jag var i ungefär 18 graviditetsveckan haft ont i rygg och säte. Det hela har eskalerat desto längre in i graviditeten som jag har kommit. Nu har jag så ont att jag har svårt att sitta långa stunder och hela tiden när jag sitter är smärtan närvarande. Det är klart att det känns frustrerande och trist. Samtidigt så är det så här det är. Det är en relativt kort period i livet som dessutom kommer att leda till något väldigt gott. Jag får liksom stå ut i detta. Det kommer vara så värt alltihop sedan ändå, det är jag säker på! Det gäller att vara positiv, fokusera på det man kan istället för på det man inte kan. Precis som när man har vilken löparskada som helst :) När det gäller träning så fungerar spinning tex kanon, lika så crosstrainern maskinen och idag har jag provat något helt nytt, vattengymnastik för gravida. Jag har blivit remitterad av sjukvården och kommer att få gå dit en gång i veckan fram till midsommar! Det kändes som fantastiskt bra rehabträning. Att få känna sig så viktlös och lätt och att jobba mot vattnets motstånd föll mig i smaken! Jag fick en liten kick av detta! Dessutom så kan jag förhoppningsvis bromsa mina foglossningsbesvär med denna typ av träning! 
32 % to go! Ha en härlig tisdag gott folk!

lördag 29 mars 2014

Not so much fredagsmys

Desto mer som magen växer desto mer börjar jag uppskatta det där med riktigt avslappnat fredagsmys. Att få ladda ner efter arbetsveckan. Slänga ihop någonting gott, tända ett par ljus, krypa ner under filtar i soffan med Daniel och hundarna och se på tex lets dance. Jag hade sett framemot det hela dagen igår! Det är ett problem bara. Själva grundproblemet är nog att jag har svårt att sitta längre stunder pga foglossning, ganska snart så börjar det ömma rejält i både svanskotan och i ländryggen. Det finns då bara en sak att göra. Lägga mig ner.  Problem nummer två är att nu när jag är ganska långt gången så har tröttheten som chockade mig de första veckorna av graviditeten börjat komma tillbaka. Det i kombination med att ligga ner, ja, inte världens bästa kombo. Jag hann inte ens se halva lets dance innan jag var förlorad till se galna drömmarnas värld  (ja, drömmandet har ingen hejd när man är gravid). Så kul sällskap var jag och fredagsmyset som jag sett framemot var över innan det knappt hunnit börja. Lite av en besvikelse faktiskt! Desto piggare är jag nu vid 6-7 tiden på morgonen! Nu sitter jag och pluggar, jag läser en barnutredningskurs och har en uppgift som ska in i morgon. Har nog aldrig hänt att jag pluggat så här tidigt på en lördagsmorgon!
De flesta lördagsmorgnar brukar jag träna  i någon form, tycker att det är en bra start på helgen. Efter veckas förkylning väntar jag dock en dag till.

fredag 28 mars 2014

Glädje

Jag är typ helt frisk från förkylningen. Jag har loggat ut från jobbet. Det är fredag. Solen skiner. Vinterjackan känns överflödig. Fick nyss ett samtal från Mio om att hatthyllan och skostället som vi beställt finns att hämta idag och inte om 10 veckor som vi först fått veta. Jag gick in och lyckades få en spontantid hos frissan....och i väntan på att frisören fönar klart en annan kund får jag det återigen bekräftat att jag sysslar med rätt sport!
Just nu när jag precis ska publicera detta så kickar även bebisen mig tre gånger hårt i magen! Ljuvligt. Gillar "just nu"! Prova att räkna upp alla bra saker med just nu. När man väl börjar kan man inse att det finns mer än man tror att glädjas åt! :) Ha en härlig fredag!

torsdag 27 mars 2014

Vilken kick!!

Alla peppiga kommentarer om min återkomst på bloggen! Wow! Snacka om startboost! Om det inte vore för att jag är hemma förkyld och om min foglossning tillät hade jag lätt tagit ett par glädjevarv runt huset! Nu försöker jag, efter att ha varit förkyld sedan i måndags, göra allt för att bli pigg och kry igen! Bland annat genom min svalkande kylmask som får mig att undra varför jag inte använder den oftare än vad jag gör!? Otroligt avslappnande, lite delfinljud på det och vi har ett hemmaspa, typ!
Nu fick jag dessutom ett telefonsamtal från sambon som köper med sig mama-sushi! Det börjat ju helt klart att arta sig ordentligt denna sjukdomstorsdag! :)

tisdag 25 mars 2014

Hej!! :)

Det var ett tag sedan som jag skrev här.
Det finns säkert flera förklaringar till detta om jag börjar "gräva" men det har jag ingen lust med just nu.
Trots att jag just nu sitter hemma dunderförkyld så känner jag att bloggsuget som den senaste tiden pockat på uppmärksamhet bubblar över. Och det är väl det som är det viktiga?
Att jag vill blogga, att jag känner för det igen.
När man inte har bloggat på ett tag tycker jag att det känns motigt att "sätta igång". Nästan som att ringa ett samtal till en gammal vän som man inte hört av på evigheter. Det är lätt att skjuta upp till morgondagen och att få lite dåligt samvete. Hur böjar man? Hur drar man igenom ett par månader i ett samtal eller i ett blogginlägg? Ska man ursäkta sig? Njaa, det är väl en tråkig drivkraft!? Och tråkigt att läsa.Jag tänker att jag gör det enkelt, jag river av detta första inlägg där jag berättar om de största händelserna de senaste månaderna. Sedan blickar vi framåt. Låter fönsterutan fram på bilen vara större en backspegeln!
Varför blogga nu då?
Jo det har kommit över mig allt oftare på senaste tiden, jag saknar bloggen.
Jag blev motiverad av den och jag lärde mig massor, dels genom att jag själv avsatte tid till att själv tänka och reflektera men även genom er, ett par 100 läsare,  och flera som ständigt gav mig feedback!
Trots min rinnande näsa och en rygg som gör att jag under bara dessa skrivna rader fått byta plats mellan soffa och stol tre gånger så känner jag mig så peppad över att ha öppnat upp bloggen igen. Jag har läst ett par kommentarer och ett par mail från fina läsare som säger sig sakna bloggen. Wow! Ni är för härliga! Nu kör jag en snabb summering för att ni ska få veta vad jag "står i" nuförtiden.

Det finns faktiskt en hel del som har hänt i mitt liv sen sist.  Vissa månader händer det mer än andra, så är det helt klart!  Och nu har det hänt mycket! Det finns ingen möjlighet att återberätta allt jag sysslat med...och risken är stor att det skulle bli långrandigt så jag håller mig till de stora händelserna. :)

Ni var ju uppdaterade om att vi har flyttat. Efter att ha bott på lite färre kvadrat bor vi numera lite större. Skönt trots att det har varit och är en hel del att fixa med i lägenheten. Nu är det nymålat nästan överallt och det börjar kännas mer och mer som vårt när vi har fått till det så som vi vill ha det. Att det är max tre minuter till SATS är helt klart ett STORT plus som gör vardagen lite mer bekväm.
En annan sak som stuckit ut lite sedan sist är givetvis veckorna på de karibiska paradisöarna Saint Lucia och Barbados nu i februari.  Sagolikt vackert och häftigt. Att resa är min passion och jag kan aldrig få nog av att upptäcka nya platser!

foto: Gröna, växtrika St lucia
Den absolut största nyheten av de alla sparade jag nu till sist. *Trumvirvel*  och det är att....Jag ska bli mamma i slutet av juni! :) Jag har en rejäl kula som stadigt växer! Det känns så klart jättehäftigt och roligt! Så stort. Att bli någons mamma. Det känns faktiskt riktigt coolt.

Foto: Tänka sig att det var en liten minimini-bebis inne i magen under Hässelbyloppet i oktober, 42 blankt och lite flåsigare än vanligt :)

Sådärja nu vet ni lite mer än sist och jag har nog minnsann tjuvkikat lite på besökstatistiken idag när jag öppnade upp bloggen. Jag trodde ni alla tröttnat på min ouppdaterade blogg men konstaterade snabbt att så inte är fallet. *glad* Ni är ju t.om rätt många som kikar in här varje dag fortfarande. Därför vill jag såklart veta, hur mår ni? Hur går träningen? Har ni några spännande mål eller något annt kul på g? Berätta!



tisdag 17 december 2013

Hemma!

Jag har nu kommit hem från Spanien. Energi är ett bra sammanfattande ord för resan. Dels så blev det ju mycket vila, spring,vacker natur, sträckläsande av böcker osv. Det gjorde mig utvilad. Men sedan ljuset gott folk! Jag behövde bara vara ute i solen i max 5 minuter för att förstå att det gör en SÅ gott!! Kroppen bara suger "upp det" och vips så känns det bara annorlunda. Bättre. Jag kommer aldrig att vänja mig vid mörkret som vi nordbor får stå ut med, alldeles för länge.  Nu börjar för övrigt allt falla på plats här hemma. Snart så har jag en liten arbetshörna och då jäklar känner jag för att dra igång bloggandet på allvar igen. 
Mål för nästa år, nyårslöften? Nyttigt julgodis.. Vi har ju massa att reda ut!:) 

torsdag 5 december 2013

I Spanien!

Jag hann flytta in i nya lyan tillsammans med Daniel efter ett par småstressiga veckor utan fast bostad. Lägenheten är fin. Charmig. När vi har fått till den med "vår stil" kommer vi nog att stormtrivas. Men då jag hittade sjukt billiga biljetter till Spanien lämnade jag landet fast knappt en låda hunnits packas upp. Jag var tvungen att åka. Jag ville det så gärna och kände det så starkt. Medan jag sträckläser bra böcker, springer i kortbyxor och lapar sol målar Daniel om i vår nya lägenhet och andra pyntar sina hem för att skapa julstämning. Det känns lite fööör lyxigt ärligt talat. Att vara här. Att få en känsla av sommar. Att andas in ren luft utan massa avgaser, herregud vad miljön här gör mig lycklig!
Jag är piggare och känner mig fräschare än vad jag har gjort under hela hösten. Jag känner mig verkligen lugn och harmonisk. Ibland känns det så tydligt, att man gör en extra insats för hälsan!

torsdag 14 november 2013

Att stå emellan två lägenheter

Precis som att man kan vara emellan två jobb kan man vara emellan två boenden. Så är vår verklighet just nu sen en tid tillbaka. Det är lite bökigt när i stort sett alla ens prylar och kläder ligger i ett förråd på shurgard! :) men jag klagar inte, lyckan över att få flytta är stor. Träningen har sett sina bättre dagar. Likaså bloggandet. Men jag tänker givetvis att allt kommer att falla på plats igen efter inflytt. Då blir det ordning och struktur igen. Det är svårt att hålla uppe bra rutiner när själva basen rör på sig.  Även goshundarna kommer nog att tycka att det blir mysigt med mer space att busa på.

söndag 20 oktober 2013

Nytändning

Nu ska jag tända om.
Tiden efter Berlin Marathon har varit lugn träningsmässigt.
Jag har behövt den här tiden för att ladda om. Utvärdera och finna ny träningsinspiration.
Löpningen har mestadels gått i lufstempo, bortsett från hässelbyloppet förra veckan såklart. I övrigt har jag spinnat och varit på två yogapass. Nu börjar jag dock känna att jag vill komma igång med träningen på riktigt igen.
Jag vill börja fundera på vilka mål som gäller inför 2014. Det gör man inte snabbt utan en viktig del när man sätter upp mål är att ge det tid. Att få fundera. Vad är realistiskt men samtidigt pirrigt och utmanande? Vad krävs? Vilka förutsättningar har jag? Osv.
Har ni börjat fundera på mål inför 2014?

söndag 13 oktober 2013

Det gick!

Det gick att kicka igång kroppen. Allt som behövdes var ett startområde som kryllade av taggade löpare. :) Jag värmde upp och någon minut innan startskottet bränts av hade jag krånglat mig in i starfållan. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig alls men jag var glad över beslutet att delta idag. Att suga ut det sista såhär i slutet på säsongen.
Det gick vägen. Det var ett strålande fint väder och det kändes nästan som sommar. Jag saknade dock lite klipp i steget och jag kände att jag blev lite lättare andfådd idag än vanligtvis. Det är jag okej med. Att en mara passerar obemärkt är inget jag hade förväntat mig. Jag blev faktiskt förvånad, just av den anledningen, att jag korsade mållinjen på tiden 42:45. Det kändes gött. Två veckor efter marathon brukar jag vara segare. Nu säger jag tack och hej till löpartävlingssäsongen  2013. Vemodigt och lite trist men samtidigt bra. Jag kommer ju att vara uppbokad med en stundande flytt helger framöver så egentligen kanske detta passar rätt bra. (Läs: Bra? Vem försöker jag övertyga? Jag drömmer ju i smyg om framtida lopp i solsken?) Nu måste jag förövrigt sova. Har redan sovit i soffan framför tv:n i en timme :p Natti Natti!

En mara som uppladdning?

Ligger trött i soffan och tittar på Nyhetsmorgon. Är visst anmäld till Hässelby-loppet som går av stapeln om två (!!!) timmar. Om det ska gå att väcka liv i min för närvarande trötta  kropp är oklart. En härlig höstmil i Hässelby är kanske precis vad både knoppen och kroppen behöver för att kickas igång igen  efter en otroligt lugn efter-mara-period. Delmål nummer ett är dock att ta mig upp från den här soffan.
Att vara så här trött håller inte... Måste tagga! 

söndag 6 oktober 2013

BERLIN MARATHON 2013

Sådärja. Att skriva och att återberätta ett marathon tar tid! Nästan lika lång tid som det tog att springa själva loppet. Skillnaden är att man kan ta pauser i mellan :)
Berlin marathon i sig får mitt hjärta att banka lite hårdare. Det är tredje gången som jag åker till Berlin för att springa loppet, och det är något särskilt. Jag gillar det starkt!
Inför det här marathonloppet, 2013, hade jag dock blandade känslor. 
Jag kände mig först och främst lite osäker på formen då jag inte kan påstå att jag legat i någon hårdträning de senaste månaderna och så hade jag oturligt nog råkat överbelasta vaden under ett backigt 5-kilometerslopp helgen innan. Den var alldeles varm och svullen. Jag har haft otur så många gånger inför mina marathonlopp att jag nästan börjar oroa mig för att folk ska tro att jag hittar på. Därför vågade jag knappt jämra mig om vaden på bloggen utan jag hoppades att det onda skulle lägga sig under veckan och passera obemärkt förbi.
Inför just en mara vill man dock inte ha något orosmoln som snor fokus.
Det fanns därav inget fokus kvar till kolhydrattömning och annan uppladdning utan jag levde på precis som vanligt under "race-veckan".
När planet lyfte till Berlin på Torsdagskvällen kände jag fortfarande av vaden. Jag undvek att tänka på det utan var så mycket i nuet som jag bara kunde. Jag visste att besvikelsen skulle vara enorm om jag inte skulle starta i loppet. Trots att jag inte kände mig topp-tränad ville jag verkligen vara med. Jag gillar inte att ställa in saker och jag gillar inte att behöva stå inför ett sådant ställningstagande. Jag kan ibland vara ganska bra på att ställa in mig i ett "vi-tar-det-som-det-kommer-mood" och det gjorde jag nu.
Loppet skulle gå av stapeln på söndagen. Vi skulle med andra ord få en hel del tid i Berlin innan loppet.
OCH icke att förglömma, två ljuvliga sovmorgnar. Benet fick en fin behandling i form av varma bad
 i badkaret två gånger om dagen, voltaren-gel och kompressionsstrumpor.
På fredagen kändes det fortfarande. Men på lördagen när jag joggade lite för att känna efter (i vanliga kläder) på väg till tunnelbanan så kändes det inte. 
Va?
Kunde det ha gått över? 
Kunde jag ha haft sådan brutal tur?
Det började bubbla inom mig! 
Skulle det kanske gå vägen detta ändå?  
Jag blev nästan lite glad över att jag hade haft ont. För nu uppskattade jag mer att få starta. Helt plötsligt tog jag det inte så självklart. Inte för givet.
På kvällen åt vi middag med vänner, Sofus och Cicci. Sofus skulle springa men Cicci hade fått ont i en benhinna och skulle hoppa av efter en dryg mil. Jag tyckte att det var tråkigt för henne och tycker att det är starkt gjort att ändå bestämma sig för att köra en mil.
Hela kvällen och staden andades marathon.
Innan jag gick och la mig la jag fram tävlingsakerna på köksstolen.

Trots en småpirrig känsla somnade jag ändå rätt fort. Sängen är den skönaste sängen som jag någonsin sovit i by the way. En tempurmadrass står på vår priolista på inköp framöver! 


När väckarklockan ringde dagen därpå så kände jag direkt att det här inte var en morgon som alla andra. NU VAR DET DAGS.
INGEN ÅTERVÄNDO.
Vi åt frukost i godan ro. Jag tog på mig tävlingskläderna. Fixade med gel och vätska som jag skulle ha med under loppet. Jag tog på mig mitt nya puma-linne som jag hade köpt i Berlin under fredagen.
Men sen... PANIK!
Jag kunde inte hitta säkerhetsnålarna till nummerlappen. 
Hade jag inte tagit några?
Panik, panik, panik. 
Hur i helsike får man tag i säkerhetsnålar klockan 07.00 i Berlin?
Hur intensivt jag en försökte att klura ut svaret så kändes det som en gåta.
Daniel stod plötsligt i full färd med en limflaska i handen som han hade hittat i något skåp.
Jag tittade på honom och jämrade mig över mitt nya superfina linne.

Daniel undrade om jag var seriös med betoning på att linnet var värt NADA i sammanhanget.
Visserligen.
En sista koll bland alla grejer.
Och så lättnaden när jag stack ner handen i fickan på jeansen som jag hade haft på mig under dagen för nummerlappsutlämningen.
Tumultet avstannade och jag drog en lättad suck.
Ordningen återställd.
Efter sjuttioelva "jag-tror-jag-är-kissnödig" besök på toan lämnade vi hemmet.
Vi promenerade från Postdamer plats där vi bodde till Brandenburger Tor, starten. Det var ganska kyligt ute och jag skulle nog påstå att förhållandena var perfekta för ett marathon.
 
Jag var ganska lugn men ibland kom det över mig, ett marathon, det är ju så himla långt.
 "Jag vill inte" pep jag då och då till Daniel som gick bredvid. 
- Efter loppet kommer det att låta annorlunda, då kommer du säga att  "åh jag vill igen" kontrade Daniel med en tillgjord "Lina-röst" och tittade på mig med sitt varma leende.
-Näääe... det tror jag knappast sa svarade jag och kände mig stundtals ganska osäker på hela det här "påhittet". 42 kilometer, helst i ett ganska snabbt tempo, det var vad jag hade framför mig. 
-Näe, jag kände mig inte särskilt kaxig.
Efter ytterligare ett toabesök på en bajamaja vid starten vinkade Daniel av mig.
Jag började promenera och småspringa om vart annat bort till min startfålla.
Det var tidigt och jag var trött men jag kände mig, efter ett par löpsteg, rätt sugen på att springa. Jag hade ju inte sprungit på över en vecka för att benet skulle få vila . 
Jag hade ju för i helskotta lite abstinens.
Den abstinensen skulle jag ju nu få stilla... i en rejäl dos.
Jag tog mig in i fållan. 
Jag konstaterade att jag gillar känslan.
När man känner sig ensam fast samtidigt inte.
Jag hade ju tusentals löpare bredvid mig, framför mig och bakom mig. Men jag stod ensam inför mitt egna race. Speakern ropade upp namnen på stjärnorna längst fram. Alla applåderade. Det var nästan så att jag fick rysningar.

Jag log för mig själv, log till tjejen bredvid mig och kände plötsligt hur mycket jag faktiskt längtade efter att få springa iväg längs Berlins vackra gator. Att stå i startfållan på Berlin marathon är SÅÅÅ mäktigt! Och jag insåg då att jag älskar det. "Jag vill vara här" var min sista tanke och känsla innan startskottet gick.
Havet av löpare började i sakta mak, med bestämda steg, att röra sig framåt mot starten. På marken låg tröjor, flaskor, plastsäckar med mera. Alla dessa förberedelser. Tänk hur många som har förberett sig och sett framemot detta. Så många drömmar. Nu var det dags!.
Vi passerade starten, satte ena foten på avläsningsmattan och hörde hur klockor peps igång.
Nu började Berlin marathon 2013! PÅ RIKTIGT.
Det var riktigt trångt i början.
Men jag vägrade att låta det störa eller irritera mig.
Jag inbillade mig själv till och med om att det var bra då det skulle hindra mig från att gå ut för fort. Egentligen så tycker jag inte alls att det är bra när det är trångt. Det känns mest bara hackigt och ryckigt och man förlorar energi.
Fast det tänkte jag inte på nu, nu var det positiva tankar som gällde! ALL IN med det positiva!
Någonstans runt 4:45-5 min/km-tempo från början blev planen, som jag snabbt gjorde upp, för att sedan känna efter hur det kändes. Det var ett tempo som kändes bra och behagligt. Andningen var helt stabil och jag skulle kunna föra ett samtal om jag hade haft ett pratsuget sällskap.
Först då började jag fundera och planera hur jag skulle lägga upp resten av loppet. Jag bestämde mig för att ge detta lugnare intro ca. 5 km och att sedan successivt försöka öka. 
Passerade 5 km på 24 minuter och 10 sekunder och allt kändes väldigt stabilt. 
Den första milen på ett marathon är jobbig mentalt. Det är så långt och allt är ganska osäkert. Det går inte att förutspå hur det ska komma att kännas längre fram.
Jag hade med mig två små vattenflaskor från start och jag drack vid vissa vätskestationer. Jag har med mig från start då jag ibland blivit tacklad av större personer vid stationerna. Jag vill undvika det. Det ger mig dålig energi och gör mig stressad.
Jag passerade halvmara-distansen. Insåg att jag låg bra till men kanske inte "persbra"?.
Kroppen kändes bra. Vilket gladde mig. Jag kände mig stark, pigg och glad!
Publiken var fantastiskt uppmuntrande och jag log flera gånger för mig själv! 
Detta var ju kul!! 
Samtidigt så kände jag stor respekt för distansen som jag hade kvar. Under ett marathon kan man aldrig ta ut något i förskott innan hela distansen har sprungits. Hur bra det än känns så kan saker och ting inträffa och mattan ryckas från en i ett nafs. Det är  mycket som faktiskt kan gå fel då det handlar om en så lång sträcka som ett marathon.
Därför blev 30 km mitt nästa mentala mål.
Då skulle jag kanske våga öka.
När jag passerade 32 km och såg att jag hade sprungit på drygt 2h och 30 min insåg jag att skulle sista biten kännas bra så kanske jag skulle få till ett pers ändå. Det fick mig att öka takten. Visst kändes låren stumma men i övrigt så svarade kroppen perfekt! Jag fick dock snegla på klockan ofta. Känslan för vilken fart man håller tycker jag försvinner mer och mer ju längre in i ett marathonlopp som man kommer.
Jag såg löpare som sugit sig fast vid lyktstolpar eller använde sig av trottoarkanter för att stretcha ut stela och krampande vader. Jag led när jag såg dem, jag var ju en av dem förra året!!
Jag mindes så väl paniken när jag stod där och försökte gulla med vaden medans klockan tickade på.
Nu var det dock andra bullar.
Det var häftigt och en otrolig känsla att nu få känna sig så stark så här långt in i loppet! Vid 36 km stod Daniel och hejade igen och sträckte fram gel och vätska vilket jag avböjde till denna gång. Jag tänkte bara på att jag snart skulle vara i mål och att jag då skulle få både vätska och energi. Känslan när jag efter 41-kilometers-skylten svängde upp och såg målet vid Brandenburger Tor var helt obeskrivlig.
Det var en av mina starkaste upplevelser på länge. Jag ökade och pressade ut allt jag kunde av kroppen.
När jag korsade mållinjen kändes det bara overkligt. Hur hade det kunnat kännas så här bra. Hur kunde jag få till en negativ splitt. Hur kunde jag persa? Hur hade detta gått till?
Det gick VERKLIGEN över förväntan. Jag höll en bra takt och kände mig riktigt stark ända in i mål. Att få uppleva ett marathonlopp EXAKT så var fantastiskt!
Lungorna värkte när jag drog in luften och i sakta mak gick jag framåt. Fick medaljen. Bytte ord med ett par andra lyckliga marathonlöpare. Stormtrivdes. Detta är MIN grej.
Nej, jag  fick aldrig någon svacka, jag kände mig aldrig extremt trött och jag fick aldrig ont och heller inte någon kramp och den onda vaden gav sig inte till känna. Ingen gång under loppet. 
Jag fick däremot en grymt rolig och härlig marathonupplevelse.
Wow, vilken kick alltså! 
Jag blev glad över att allt inte behöver vara perfekt inför ett marathon då det kan gå väldigt bra ändå! Det kommer jag att ta med mig för att stilla eventuell marathon-nervositet framöver.
Jag mötte upp Daniel på "familjeträffen" och vi gick tillbaka mot vår lägenhet. Jag dansade fram hela vägen hem.

Det hela var en sådan rolig och härlig upplevelse. Eftersom loppet var så tidigt, med start 8:45 så var jag ju i mål redan vid 12-tiden. 
Efter ett snabbt bad hemma hann vi därför ta oss ut på en god brunch. Vad passade bättre?
Detta var tredje gången som jag sprang Berlin marathon och det var inte sista gången. Mäktigt är ett rätt bra ord för att beskriva evenemanget. Jag insåg att Daniel hade rätt när han härmade mig i morse
-Känslan efteråt går inte riktigt att beskriva och jag längtar SÅ tills att få uppleva endorfinkicken igen!!




onsdag 2 oktober 2013

TACK FÖR ALLA KOMMENTARER

NI ÄR BÄST! :)
Jag håller på fifflar med min mara-berättelse. Det känns om jag får uppleva allt igen nu när jag tänker tillbaka och igenom allt! :) Så härligt! Den är på G! :)

Benen och kroppen börjar kännas fräscahare igen. Jag körde 45 minuter spinning igår vilket jag tror gjorde gott. Aktiv återhämtning utan stötar, kan det bli bättre?

tisdag 1 oktober 2013

Hemma!

Sent igår kväll landade vi hemma i Stockholm. Nu är jag på väg till jobbet och har res-separationsångest, fryser samt är trött och stelbent. 
Inte lätt ibland! ;-) Ett blogginlägg om Marathonloppet kommer. Ett sådant inlägg skriver man inte i ett nafs. Jag vill få med alla detaljer från loppet. Alla tankar och känslor. :-) nu måste jag in på pressan och köpa frukost. Kylskåpet gapade tomt i morse..

söndag 29 september 2013

Berlin marathon 2013! PB, 3:17:34!!

Ett PB och en bra känsla loppet igenom!!  Glad!!

lördag 28 september 2013

God natt

Tävlinggrejerna ligger redo för morgondagen, pastan är uppäten och likaså glassen som jag idag fått höra är en perfekt uppladdning! Inte mig emot! :-) Vaden har känts bra idag och jag startar i morgon och hoppas att det onda var något tillfälligt som nu har tagit sin kosa och dragit med inga planer på att återvända. Med skräckblandad förtjusning ser jag rätt mycket framemot i morgon. Jag oroar mig inte så mycket över "måltiden" just nu utan mer att för att det ska bli jobbigt eller att jag ska få kramp. Hoppas att det ska bli en kul och härlig upplevelse och helst inte mer än småjobbig:-)
Nu måste jag sova! Ska upp vid 6 halv 7! Tidigt! :-(

fredag 27 september 2013

Tillbaka i mysberlin!!

Tack för alla underbart fina kommentarer om mitt bloggande!!
Det gav mig massa energi, ni är så snälla som tar er tid att kommentera, det gör mig så glad! Jag börjar känna mig blogginspirerad igen! :-) Vi landade förövrigt i Berlin igår kväll.
Efter en dubbeldäckartur och lite tunnelbana mötte vi upp de som vi hyr den coolaste lyan ever av. Där sov vi sedan gott på en tempurmadrass som formade sig perfekt efter kroppen! (Läs:måste ha i nya lyan hemma)
Nu har vi avnjutit en fantastisk frukostbuffe och sitter och sörplar på en varsin kaffe på Buckan i Sony center!:-) Vi ska snart bege oss till löparmässan och sedan kanske det blir lite shopping på det! Gött som attan!
Berlin är definitivt en av mina favoritstäder! Med betoning på definitivt! Löpningen är i hemlis nästan en bortförklaring för att ha en anledning att åka hit;-) 

torsdag 26 september 2013

Hej då jobbet! Nu pick o pack mot Arlanda!

onsdag 25 september 2013

Hej...

Det går inte att blunda för det längre.
Den tidigare i stort sett dagliga uppdateringen här på bloggen är inte densamma.
Jag känner mig lite sorgsen när jag konstaterar detta, och jag kan sakna det.
Det som jag saknar allra mest är när jag upplevde en känsla av flow; när jag funderade på något och lät fingrarna bli en omedelbar länk mellan mina tankar och tangentbordet.
Jag gillade när det som jag skrev fick mig att reflektera över saker lite extra. När jag stannade upp och tillät mig själv att ägna lite extra tid åt just de tankarna och ge de utrymmet till att spinna vidare. Det gillade jag och jag gillar att skriva. Det har jag alltid tyckt om! Jag tyckte det var roligt med responsen från er läsare. Jag blev glad när bloggen betytt något för någon annan, då kändes det värdefullt och viktigt. Jag blev och blir peppad av alla positiva tillrop och kommentarer efter ett lyckat lopp och alla lyckoönskningar inför. Jag blev glad och tacksam när ni hörde av er när träningen kändes motig eller när jag fick ont någonstans.

På senaste tiden har bloggen fått ta ett steg tillbaka och det har sina förklaringar. Det har en hänt en del roliga saker (som ny lya och nytt jobb) men även mycket tråkiga saker och det är klart att allt som händer i ens liv påverkar en på olika sett.
Jag har på grund av annat inte haft samma energi som tidigare.
Bloggen började då kännas kravfylld. Det precis som mycket annat kändes mer som ett "måste" än som någonting givande, som tidigare. Inspirationen försvann, att fota kändes tråkigt och jag började känna mig lite smått likgiltig inför VIP-inbjudningar till olika release-partyn som ramlade in i inboxen.
Mailboxen fylldes dessutom av fler och fler obesvarade mail från läsare som ville ha hjälp att lägga upp sin träning, som jag ville svara på och ge mycket tid, men som inte riktigt hanns med.
Jag kände just då under sommaren att jag inte kunde leva upp till allt detta och kände stress och lite dåligt samvete när jag hade flera obesvarade mail på hög.
Jag kände att jag behövde en bloggpaus och tänkte att jag ju kunde komma tillbaka när jag hade ork, inspiration och något vettigt att säga.
Jag har tänkt en del på bloggandet under denna period. Jag har funderat på vad jag vill.
Särkillt nu på slutet.
Jag har kommit fram till att jag nog inte vill överge bloggen trots allt, att jag saknar den och att jag börjar känna inspiration igen. Det är höst och jag ser framemot att sitta med en kopp te på kvällen och reflektera över allt och inget på bloggen.
I slutet av november flyttar vi till vår nya lägenhet. Det i sig kommer att underlätta mycket i min vardag. Från där vi bor tillfälligt just nu är det rätt krångligt att ta sig till  mitt jobb...och till gymmet också för den delen :)

Okej, hursomhelst, jag tror att jag kan säga att jag kommer att synas lite mer här igen. Kanske inte lika mycket som förr. (läs.vill inte lova för mycket) Men  MER, det är planen.
I morgon åker vi till Berlin. Tanken var att jag skulle springa Berlin marathon på söndag. Jag har dock haft ont i en vad i ett par dagar...och det börjar kännas ganska mörkt. 
Har det inte gått över i morgon så blir det nog ingen start för mig.
Härligt att Berlin är en sån skön stad att hänga i ändå, både med eller utan ett marathon i sikte!

Foto: Älskar den här bilden från Berlin marathon 2012

Hoppas några av er har haft tålamodet att kika in här ibland trots det sporadiska uppdaterandet! Jag hoppas att ni förstår att era kommentarer och allt pepp gör mig glad!

måndag 16 september 2013

I Form-loppet 2013

Igår sprang jag iform-loppet.
Ett lopp i Sundbyberg. Det var första gången som jag sprang detta lopp då jag har varit bortrest tidigare år. Banan var 5 km och man sprang två varv runt banan.
Ett stort plus för mig var såklart att loppet gick av stapeln i Sundbyberg där jag ju bor.
Lugnt och stillsamt låg jag och vilade i sängen in i det sista. Det var skönt att slippa springa runt på ett startområde och invänta starten. Lugnt och sansat kunde jag ladda. Ingen stress.

 Ungefär 20 minuter innan start begav jag mig ut och påbörjade min uppvärmning. Först genom att gå raskt för att sedan springa och köra ett par fartstegringar för att förbereda kroppen. Strax innan start var jag på plats. Startskottet brändes av ett par minuter senare än vad det var tänkt och jag joggade lite på stället och höll mig varm tills vi backade in bakom startlinjen. Spänningen låg i luften. Jag hade tidigare känt mig småsliten efter ett rätt tufft spinningpass som jag hade kört på fredagskvällen och jag hade känt mig stel i högra vadmuskeln. Efter uppvärmningen hade det stela släppt och jag kände mig lugn och fokuserade noga på att få in en bra känsla innan start.  Jag drog några djupa andetag, fyllde lungorna med mycket syre och började känna mig lite sugen på tempo.
Bild från iforms facebook-sida.
 När startskottet gick hann jag springa en ganska kort bit innan jag sneglade på klockan. Det gör jag alltid vid starten då det annars är lätt att ryckas med i andras tempo.
 Jag påminde mig själv om att de första 2 kilometrarna handlar om att "komma in i loppet", hitta en rytm som känns bra och vänja kroppen vid tempot
Inte köra för hårt men ändå våga pressa. Det är en skör balanstråd det där.
Jag hamnade som trea nästan på en gång.
Strax innan två kilometrar ser jag plötsligt hur ettan har fortsatt förbi på ett ställe där hon borde ha svängt höger. Funktionären missade att visa henne vart hon skulle svänga. Tjejen som ligger tvåa ser detta och ropar på henne och hon vänder.
 Jag tyckte så synd om henne. Att springa fel under ett lopp är det sista man vill. Förutom att man förlorar massa dyrbar tid så kan ju detta även påverka ens fokus.
 Hon såg dock så otroligt stark ut och jag skrek det till henne och "att hon skulle fixa första-placeringen ändå"! Med starka steg knappade hon mycket riktigt in på tjejen som nu låg först och återfick ganska snart sin position.
 Det blev ganska stora glapp mellan oss tre i täten och det kändes även som om det var långt bak till fyran. Jag brukar känna att jag får energi när jag har någon att hålla jämna steg med och det kändes tungt att "ligga själv".
Snart kom jag ut på gräset och hade kört mitt första varv. När jag sprang på gräset och hade passerat 5 km kom mjölksyran som en blixt från klar himmel. Benen kändes plötsligt svaga och det kändes som om "bensinen hade tagit slut".
 Jag fick fajtas mot tankar som försökte övertyga mig om att det inte alls kändes bra i kroppen.
 Att det var något som inte stod rätt till.
Att det inte var min dag.
Att jag kanske skulle få håll snart eller må illa.
Att andningen var fööör ansträngd.
Att jag hade gått ut för hårt.
Ja, dessa tankar for genom huvudet. En annan del inom mig motarbetade dessa tankar. Ett litet krig pågick inne i huvudet kan man säga. " Tror du att det är en dans på rosor att pressa sig igenom 10 km? Tänker du verkligen att det borde kännas så fantastiskt bra?"
 De brottades ett tag, de positiva och negativa tankarna.
 Jag malde på och vid 7 km började jag återfå löparglädjen. Nu var det dags för sluttampen. 3000 meter, det är ju inte så långt. Benen kämpade och jag började få upp stegfrekvensen igen. Det var rätt härliga kilometrar. Den sista kilometern under ett milslopp är den ljuvligaste.
Jag spurtade allt jag hade de sista 10 metrarna innan jag korsade mållinjen.
 Jag mottog den välfyllda goodiebagen och mötte mina,"supportrar", Anders, mamma, Birgitta, Lotte och min bästa vän Sofia och hennes lilla Alma! HELT underbart!
 Jag drack kokusvatten och pustade ut.
Tiden hade jag knappt koll på.
Jag hade glömt att stänga av klockan.
Anders sa att jag hade sprungit bättre än på tjejmilen veckan innan. Då kände jag mig nöjd.
 Efter en stund var det dags att stiga upp på scenen för prisutdelning.

Bild från iforms facebook-sida

Vi "topp-tre" vann ett presentkort till ett varsitt löparset från newline. Jag bytte några ord med ettan och tvåan. Ettan, Susanne, berättade att hon återupptagit löpningen för något år sedan och nu gör hon dessa makalösa tider! Riktigt imponerande!
På kvällen åt vi hemma hos mamma och Anders och på kvällen kunde jag knappt varva ner! VILKEN DAG! Lopp må ta energi men det ger banne mig det dubbla tillbaka. :)