onsdag 19 november 2014

Fantastisk morgon!

Jag och Minna har hittat tillbaka till vårat gemensamma löparliv! Vi lärde ju känna varandra under socionomutbildningen  och insåg att vi hade ett gemensamt intresse för träning. Att det dessutom visade sig att vi bodde ca. 100 meter ifrån varann var liksom lite för bra för att vara sant. Givetvis började vi att träna tillsammans! Vi sprang tidiga morgnar innan seminarierna, vi förhörde varandra på tentafrågor under långpassen och vi unnade oss bastu med "hemmaspa" på gymmet efter tuffa pluggperioder. Minna är den som inte viker sig för att ibland köra fler kilometrar än vad vi först hade tänkt, hon räds inte att springa på nya slingor i kolmörker och kyla trots att vi otaliga gånger sprungit vilse. Hon taggar och pushar och är positiv till det mesta! Hon är som ni hör en utmärkt vän att träna tillsammans med. Nu efter nya jobb och en graviditet för mig så har vi tagit upp detta med våra gemensamma löppass igen! Vi har hållit på i några veckor nu och har två stående preliminära dagar inbokade varje vecka. Jag är så glad för det. I morse möttes vi upp 06:30. Jag smög upp och både min lilla fyramånaders pojk och Pappan sov fortfarande, liksom hundarna. Jag var så trött just då men så fort som jag såg Minna piggnade jag till. Vi sprang vår runda och pratade om allt möjligt. Efter dryga 7 km kom jag hem igen. Jag duschade, åt frukost och drack det livsviktiga efter-morgonlöp-kaffet" medans Anton körde på för fullt på sitt morgonpass i babygymet. :D
Sedan matade jag Anton och underbarnet ville sova lite till :) , vilket jag inte tackade nej till. Så mysigt och skönt. Nu ser jag framemot en dag tillsammans! Mammalivet rockar! 

tisdag 11 november 2014

Hur ligger jag till då?

Ja, rent träningsmässigt. Jag slutade ju att springa i ungefär vecka 20 in i graviditeten. Dels för att jag fick ont i ryggen men även för att jag tyckte att det kändes så annorlunda att springa med en bebis i magen. Innan jag blev gravid så trodde jag att jag skulle springa typ enda fram till förlossningen. Riktigt så blev det inte :p . Fast spinning och crosstrainern höll jag på med fram tills de absolut sista veckorna, då promenerade jag istället  nästan 2 timmar varje dag. Det var skönt att röra på sig trots att det var väldigt tungt. Jag hade även hört att det är bra för bebisen om man rör på sig, det gjorde mig extra motiverad. Efter förlossningen ska man ju heller inte träna och helt plötsligt så var det rätt så lång tid som gått utan löpning. Jag känner absolut att jag har tappat mycket under dessa månader. Mina underben blev jämförelsevis som två smala stickor, (det kändes knappt som om de var mina?!) och jag har känt mig väldigt kraftlös i löpsteget. Visst kom jag tillbaka och kunde "träna på" ganska fort när jag väl satte igång. Men att komma tillbaka till någon "superform", har jag en känsla av, kommer att ta sin lilla tid. Jag har, hör och häpna, varit dålig på att regga passen nu sedan jag satte igång. Jag har i allafall kutat över milen tre gånger, vilket var som en slags milstolpe (höhö). För mig är det viktigt att få komma tillbaka till mitt träningsliv. Det får mig att må bra och känna mig pigg och så är kag ganska säker på att det gör mig till en bättre mamma!  

Hej!

Nu blev det minsann ett lite oplanerat blogguppehåll. Jag hoppas att ni mår bra, det gör i allafall vi :)! Jag har funderat lite på detta med min förlossningsberättelse, "bebbe del 2". Jag har faktiskt skrivit inlägget men inte publicerat det. Jag var så ivrig tidigare och tänkte att jag såklart ville dela med mig utav det största som hänt mig. Men så skrev jag inlägget, och redigerade... och redigerade. Jag tog bort saker som jag ansåg kändes för privata och desto mer jag höll på desto mer kröp en obehagskänsla fram över att ens dela med mig i överhuvudtaget. Till de allra flesta av er vill jag nog dela med mig, men så finns det ju även människor som jag inte skulle känna mig bekväm med att berätta för om mitt allra finaste och känslomässiga dygn. Det är detta som gör att det inte känns bra. Jag tror även att min olustkänsla i att dela med mig av förlossningen beror på att jag känner att gränsen till min personliga integritet, i samband med att ha fått barn, har suddats ut. Under graviditeten, förlossningen och tiden efteråt så är det som om allt som har med ens kropp att göra inte längre är lika privat och nu känner jag att jag vill återfå kontrollen på något vis. Svårt att förklara exakt vad jag menar, men det är en känsla som jag har. Summa kardemumma. Just nu vill jag inte publicera inlägget. Jag hoppas att ni förstår och jag är ledsen att jag sa att jag skulle göra det. Kanske har detta en del i att jag inte har bloggat, det vill säga att jag har tänkt att jag borde skriva och publicera det där inlägget, men sedan känt att jag inte riktigt har haft lust, och därför skjutit upp det? Hur som, jag kan sammanfatta det hela med att min son Anton kom tillslut. 16 dagar efter beräknat datum och med tre dagars värkarbete (och på själva förlossningen i 21 timmar). Kraften i de lyckokänslor som kom när han föddes slog mig som en klubba och kärleken till min fina, vackra och underbara pojke slår verkligen allt!

fredag 26 september 2014

Hälsosam familj!

Hej kära vänner! Häromdagen så var jag inbjuden till kostrådgivaren Ulrica Davidssons boksläpp. Den nya boken har titeln "Hälsosam familj på 30 dagar". 
Boken som Ulrica lanserar innehåller hälsosamma recept som passar hela familjen. 
Nu, när jag nyligen blivit mamma till Anton så har jag funderat mycket på det här med kost och mat. Min ambition när Anton börjar äta är att han ska få i sig nyttig mat och att han ska få bra kostvanor redan från start och att vi inte ska hamna i falukorvsfällan. Jag känner ett enormt ansvar som förälder att Anton ska få i sig sådant som han mår bra utav. Det ansvaret kommer han ju i många år framöver vara för liten för att själv ta. Då jag gått i dessa tankar så kunde denna bok inte komma mer lägligt och att höra Ulrica berätta om den gjorde mig inspirerad! 
Jag har sedan tidigare flera av 
Ulrikas böcker och gillar de verkligen! De får en att inse att det inte behöver vara tråkigt att vara nyttig vilket jag fått uppfattning om att många tyvärr tänker. Jag är ingen köksguru direkt och uppskattar därför även att Ulricas recept inte är krångliga och att ingredienserna är enkla att hitta. 
Hur tänker ni som har barn kring kost?

lördag 20 september 2014

Tungt som attan!

Såhär lycklig var jag när jag i måndags sprang FÖR FÖRSTA gången på väldigt, väldigt länge!
 Senast som jag sprang var i februari, i Barbados! Länge sedan!!! Så alltså den lyckan i måndags... den var smått brutal!:) De första 100 kilometrarna kändes det typ som vanligt i kroppen. Jag fascinerades över hur kroppen tycktes minnas allt, att detta är vad jag brukar ägna mig åt. Tekniken kändes den samma som förr trots allt vad min kropp nyligen genomgått. Efter 100 meter så upptäckte jag dock hur mycket jag tappat rent muskulärt och när det kom en liten backe så kändes mina ben totalt styrkelösa. Kraften fanns inte kvar alls och när jag liksom sköt ifrån i själva löpsteget så resulterade det inte i någon vidare fart. Det var lite som att springa i sand eller i snömodd. Ni vet när man tycker att man kämpar som attan men då det trots detta går ohyggligt långsamt. Hur som helst, jag accepterar det till fullo. Det känns faktiskt nästan lite roligt att börja från scratch, lite utmanande! Jag nöjde mig med 4 km, min minimigräns som jag hade satt upp för mig själv var 3 km. Så jag kände mig helt klart extra nöjd som överträffade det. Dagen efter var jag stel som efter ett lopp. Och i torsdags var jag "påt" igen. Då sprang jag pass nummer 2, det kändes ungefär likadant i kroppen som under måndagens pass bortsett från att jag faktiskt sprang 5 km! Wihooo! Framsteg! 

tisdag 9 september 2014

Vaddå kan jag börja springa?!

Efterkontrollen gick kanoners! Jag hade återhämtat mig prima och min barnmorska sa att det nu var fritt fram att börja träna och att därmed även börja *trumvirvel* .... SPRINGA. Jiiiiiipi!!!Jag hade väl inte förväntat mig något annat besked egentligen. Jag menar jag borde ju ha märkt om något var alldeles på tok. Ändå så blev jag riktigt glad över att få ett "ok". Okej, jag blev inte bara "lite glad" .... jag blev även lite "crazy-lyrisk" över det fantastiska beskedet. :) Det var som om jag haft massa undangömd abstinens som bara släpptes loss som... Ja, kor på grönbete... Typ! 
Nu så!! :) När,när,när??! När kommer det magiska tillfället då jag kan knyta på mig löparskorna?! Ikväll ser det mörkt ut, men i morgon borde nog funka?!!! 

Snart så!

Hej! Hoppas allt är bra! Idag ska jag på efterkontroll hos barnmorskan för att se hur min kropp har återhämtat sig efter förlossningen. Bebbson blir 8 veckor på pricken idag och min förhoppning är att det ska vara fritt fram att dra igång träningen typ NU! :) Jag är grymt nyfiken på passen på sats, tex strong mama, där man får ha med sig sitt barn. Vore ju perfekt att kunna köra det.  Bebbson verkar bli fascinerad av nya miljöer så han skulle säkert inte ha något emot det. Att lämna på minisats känns för tidigt..även för MIG... Pulsen skulle vara rekordhög innan jag ens hunnit släppa honom med blicken. Min beskyddarinstinkt är alldeles för stark och jag skulle vara på helspänn. Jag har lite svårt att lita på andra, han är ju så liten ännu. Plus att det skulle kännas konstigt att lämna honom sovandes ifall han skulle vakna och bara ha främlingar runt sig. Att lämna honom när han är vaken skulle inte heller kännas bra. Alltså med andra ord, minisats är inte ett alternativ för oss i nuläget. Så därför känns pass där jag själv har honom under uppsikt bäst och vill jag träna ensam så får det bli när Daniel kommer hem från jobbet. 
Någon som testat mamma+barn-passen?

tisdag 2 september 2014

Träningssug!

Jag är riktigt sugen på att komma tillbaka till min träning nu och på att träna utan gravidmage. Jag känner min kropp väldigt bra i och med att jag har tränat så pass mycket. Jag kan ofta tyda dess signaler  i samband med träning så mycket bättre än vad jag kunde när jag var yngre. Under graviditeten slogs däremot allt detta omkull vilket inte kändes helt lätt alla gånger. Jag kände ett enormt ansvar av att bära på en liten "minimänniska". Ett ansvar som jag anser att man bör känna. Med detta ansvar kom ju dock även oro och rädsla för att göra något fel, dvs för att utsätta bebben för något som inte skulle vara bra för den. Detta var så nytt och annorlunda; att inte träna på mina egna vilkor längre. Min kropp kändes plötsligt lite främmande i och med alla förändringar. 42 veckor och 2 dagar. Så länge var jag gravid och nu är det dags att ställa om sig tillbaka. Träna upp kroppen igen efter denna häftiga period!
Efter förlossningen kan man ju inte heller köra igång direkt så det var länge sedan nu som jag öste på och lät endorfinerna spruta ut ur öronen. Bara tanken får det att pirra lite i magtrakten! De senaste veckorna har jag i och för sig ändå bara velat vara med bebbson och knappt tänkt på något annat. Jag forsätter så klart mer än gärna att hänga med honom 24/7 men tycker samtidigt att det ska bli skönt att komma igång och stärka upp kroppen. Jag drömmer lite om att dra på mig löpartightsen och springa ner mot ån. :) 
Om en vecka ska jag på efterkontroll hos mödravården och kanske, kanske springer jag ett par kilometer om inte allt för lång tid?!  I hope so! ( håller btw parallellt nu på och skriver bebbe del 2) Ha en trevlig kväll!!

fredag 29 augusti 2014

Bebbe del 1

Sommarveckorna har susat förbi!  Sist som jag skrev här på bloggen var det den första juli. Då var jag höggravid och hade gått över tiden för beräknad födsel med två dagar. Dessa två dagar kändes som en oändlighet. Trots att jag vet att det bara är ca. 4-5 % som föder på beräknat datum så är det ju ändå det datumet som har varit i fokus SÅ länge! Det kändes lite märkligt att passera det så odramatiskt (dvs utan att föda barn). Två dagar över tiden visade sig dock vara "ingenting", för dagarna därefter bara gick och gick. Telefonen gick varm från alla som frågade om bebben kommit. Jag undrar hur många gånger som jag sa meningar som "Näe inga känningar ännu", "den kommer när den är redo" osv. När jag gått över tiden med 10 dagar hade jag tid hos barnmorskan. Det var en torsdag. Under det besöket bokades det en tid för igångsättning 4 dagar senare på danderyds sjukhus. I Stockholm sätter man igång förlossningen om man går över tiden med 14 dagar. Barnmorskan sa lite hoppfullt att hon dock trodde att det skulle komma igång innan dess, dvs innan måndagen. Jag var långt ifrån övertygad. Jag började snarare misstänka att jag drabbats av någon ovanlig åkomma benämnd "kronisk graviditet". Dagen efter, på fredagen, solade jag i parken och därefter var jag och Daniel ute och åt mongolisk buffé med svärföräldrarna. Då började jag förvånande nog faktiskt att känna hur det molade i magen. Ungefär som mensvärk som kom och gick, och kom och gick. När vi sedan kom hem började det kännas mer och mer. Jag förstod givetvis vad som var på gång. Jag blev så glad. Skulle jag slippa att bli igångsatt?! Det vore fantastiskt skönt isåfall tyckte jag. Jag ville att det skulle komma igång av sig själv. Jag gick och la mig men sov inget vidare. Det onda kom och gick regelbundet hela natten. Morgonen efter gjorde värkarna riktigt ont och de kom tätare. Jag ringde förlossningen och berättade läget och jag var säker på att vi skulle åka in inom några timmar. Men timmarna gick, värkarna kom kontinuerligt, och det var ca 6-7 minuter mellan dom. Det gick inte framåt. För att få komma in till förlossningen ska det vara ca. 3 min mellan värkarna. Vi hade en app som vi klockade dom med och jag var vid detta läge dock fortfarande väldigt hoppfull om att jag snart skulle få åka in. Jag kände mig verkligen redo för att anta utmaningen att föda barn. Jag har aldrig varit orolig eller rädd inför själva förlossningen. Jag har istället alltid längtat och sett framemot det med spänning.  Timmarna gick. På kvällen var jag helt slut. Varför gick det inte framåt?! Hur länge skulle detta pågå?! Var två raka frågor som jag önskade att någon bara kunde svara på. Jag ringde till förlossningen vid 23-tiden och förklarade hur ont jag hade men att det inte verkade leda någon vart. De sa att jag kunde få komma in och få med mig en sovdos hem då det var viktigt att jag fick sova för att inte vara helt slutkörd inför själva födandet. Jag åkte in. Blev undersökt och fick med mig en dos hem. Jag kunde sova på dessa tabletter men inte särskilt bra. Dagen efter var det fortsatt värkarbete som gällde. Tabletterna hade gjort att det tog lite längre tid mellan värkarna. Men ganska snart var det ca. 6 minuter mellan de igen och de höll i sig i ca. en minut. Det blev mer och mer plågsamt men fortfarande så gick det inte framåt. Detta meddelande skickade jag till en vän på söndagen som undrade hur det gick. Jag kommer fortfarande i håg känslan. Jag pendlade mellan att känna mig positiv till att känna mig fruktansvärt trött och uppgiven. 
Jag andades mig igenom vissa värkar, gallskrek genom andra och grät uppgivet genom en tredje. Precis som dagen innan gick dagen utan framgång. Jag stod och stampade på samma ställe. Tänk er att ni springer ett maraton och närmar er tre mil och så kommer någon och säger att ni bara har sprungit ynka tre kilometer. Då skulle man bli ganska nedbruten psykiskt, inte sant?! Vad jag vill komma till är att det var så tufft psykiskt att inte veta alls hur länge det onda skule pågå. Jag visste dock nu att jag skulle få komma in till sjukhuset dagen efter då jag hade tid för igångsättning klockan 8 på morgonen men tanken på att vara kvar hemma och plågas fram till dess kändes outhärdlig. Den natten, till måndagen är som ett töcken. Jag lät Daniel sova. Själv kunde jag inte. Jag satt och låg i soffan hela natten. Duschade varmt. Tittade ut genom fönstret i sommarnatten. Såg hur det ljusnade vid 4-5 tiden och räknade ner i minuter tills att jag skulle få komma in på sjukhuset. Klockan 6 på morgonen väckte jag Daniel. Jag var helt slut. "Nu orkar jag inte mer" jämrade jag uppgivet. Daniel gick upp. Vi åt frukost och sedan var det äntligen dags att gå ut till bilen och veta att nu åker vi till sjukhuset och nu "måste" de ta in mig. Nu har jag fått 14 dagar över tiden och har tid för igångsättning, (fastän det redan kommit igång.) Ingen kan säga något annat, det är nu min fulla rätt att få hjälp nu! Nere på caféet på hörnet där vi bor satt ett gäng äldre herrar på uteserveringen. " där blir det barn idag" hörde jag hur de skrockade till varann när vi passerade och jag andades mig igenom en värk. Solen sken, mitt i det onda pirrade det lite av förväntan. Jag såg babyskyddet (bilbarnstol) i baksätet och tänkte " vi kommer inte åka hem med denna tom". Det är den målbilden som jag måste hålla fast vid nu, tänkte jag. Smärtan kändes mer hanterbar när jag påminde mig om detta, jag får utstå allt detta på grund av världens bästa anledning var den tanke som jag motade de negativa tankarna med! <3 fortsättning följer! 

tisdag 1 juli 2014

Vecka 41!

Ingen bebbe som ger något tecken på att vara på väg. Jag gick in i vecka 41 igår. Jag tycker i och för sig om att bli lite "otålig". Det pirrar verkligen inom mig när jag tänker på att det när som helst kan sättas igång. :D

onsdag 18 juni 2014

Sluttampen!

Nu går man verkligen i väntans tider! Jag har slutat jobba och det är mindre än 2 veckor kvar till beräknad födelse! Idag var vi hos barnmorskan. Allt såg fint ut; blodvärdet, mätning av magen och hjärtat på lillen dundrade på i 134 slag per minut. Den låg och spretade med sina ben åt olika håll just när magen skulle mätas, så den såg alldeles kantig ut. :) Nu ska jag luncha med min kompis Sofia inne i stan, kanske blir det lite shopping oxo. Det är lyx att vara föräldraledig! :) 

lördag 3 maj 2014

SÅ Vackert!

Idag så har Daniel, Tim, Love, jag och fripassageraren i "magen" traskat inne i skogen i över 1,5 timme. Det var så obeskrivligt vackert! Att vara ute i naturen gör mig så glad! Luften kändes så ren och vi fick syn på ett vackert rådjur!
Hundarna stormtrivdes! Nu ska vi ägna oss åt inomhusaktiviteter resten av dagen  i form av att titta och kanske bestämma oss för hur köket ska se ut!

onsdag 23 april 2014

Det här med träningskläder...

Jag har verkligen tokmycket träningskläder . Jag har samlat på mig kläder lite då och då under åren och helt plötsligt så upptar de, i alla möjliga färgglada kulörer, större delen av min garderob. Just nu så är dock utbudet desto mindre. Det är ju en fysisk omöjlighet att "kråla" sig i majoriteten av kläderna. Därför tyckte jag att det var lägligt att välja 2 storlekar större än vanligt när jag för drygt 2 veckor sedan fick en tränings-t-shirt när jag köpte mina sommarsneakers på Intersport. Den satt bra då och jag tyckte att det dessutom fanns mer utrymme för att växa lite till. Tji fick jag. 06:00 i morse körde jag ett 45-minuterspass på crosstrainern med en alldeles för kort t-shirt...med framgluttande mage, som en annan wannabe-spicegirls (but not so much lyckat!) ;)

måndag 14 april 2014

Jammi!

Just nu inviger jag de nya möblerna på balkongen över en tallrik apelsin- och -grapefrukt-mix! Godaste mellisen! :)
Papperstallrik=köket rivs= begränsade diskmöjligheter :)

söndag 13 april 2014

Söndag

Jag tyckte nyss att det var fredag och helt plötsligt så är det söndag. Det känns som om jag inte har fått så mycket uträttat denna helg fast ändå så har jag inte kopplat av särskilt mycket heller bortsett från att jag somnat tidigt på kvällarna. Så egentligen har jag väl gjort en hel del. :) Jag började dagen igår med ett crosstrainerpass med mamma. Jag hade gjort ett upplägg så att passet skulle kännas roligt och omväxlande. Annars tycker jag att hela 45 minuter på maskinen kan bli lite träligt. Jag behöver ha ett upplägg med varierande intensitet och motstånd. Är så glad att det fungerar så  bra med crosstrainern nu när jag inte springer. 
Det känns som om jag hittat mig själv, eller rättare sagt mitt "tränings-jag som gravid". I början av graviditeten kände jag mig så osäker när jag inte längre kände igen min kropp. Så trots min foglossning och viktökning så känns denna sista tredjedel av graviditeten som den bästa gällande träningen. Det känns lite knäppt då jag i övrigt har mer krämpor nu. Efter crosstrainern spa-ade vi i nästan 1,5 timme på sats med hårinpackningar, peeling och krämer av olika slag. Daniel är så rolig, ofta när jag kånkar hemifrån med mina "bauta-väskor" får jag frågan om jag ska flytta hemifrån eller möjligtvis ut på långresa :). Hehe.. Han brukar inte ens ha någon väska med sig utan knatar i stort sett ditt med en vattenflaska i handen. Helgen i övrigt har gått åt till att leta utemöbler till vår balkong och idag slog vi till på en soffa och två sköna stolar. Mysigt!! Ni ska få se när vi inrett klart. Juste, och så fikade jag med ett gäng gravida kvinnor idag från mamma-gruppen. Det var jättetrevligt att få "nörda in sig" lite på gravid och förlossnings-snack... Ni vet så där som när en maratonlöpare träffar en annan marathonlöpare då går ju ofta samtalet på högvarv. Icke att förglömma så invigde jag även mina vår-sneakers idag! Är så nöjd! Väldigt rosa och väldigt snygga!
Nu ska jag se mästarnas mästare på tv och äta fruktsallad! Hoppas er helg varit toppen!!!

lördag 12 april 2014

God morgon!

Lördagsmorgon som börjar med träning!  Nu ska jag tugga crosstrainer! :) 

tisdag 8 april 2014

Kom vår!

Jag,som många andra, blir galet nöjd när våren kommer och jag tar den omedelbart för given. Därför känner jag mig något missnöjd när jag nu sitter och fryser  med blött hår på en busshållplats medan mina inköpta vår/sommar-sneakers som jag köpte i helgen fortfarande ligger kvar i kartongen. Vart är solen och fågelkvittret?
Jag är samtidigt rätt nöjd i nuläget då jag idag var uppe med tuppen och begav mig till sats för ett pass på crosstrainern. Min nya träningskompis, ett perfekt alternativ till löpning!

torsdag 3 april 2014

Visualisera!

I morse 06:30 stod jag redo på crosstrainern på sats. Jag pillade in hörlurarna i öronen och framför mig hade jag ett 30-minuter långt konditionspass. Crosstrainern, som jag tidigare skrivit, fungerar bra trots foglossning. Jag tror det beror på att rörelserna är framåtroterande och att man får stöd genom hela rörelsemönstret. Jag kände mig pigg  då jag igår somnade innan klockan 21. Det var igår en av mina värsta värkdagar hittills och smärtan hade under dagen tagit all min energi och gjort mig alldeles matt. Resultatet blev att jag idag 06:00 vaknade utan väckarklocka, pigg som en lärka. Hur som, i slutet av mitt konditionspass på crosstrainern dundrade Aviciis låt wake me up genom hörlurarna. Jag fick ett så härligt rus genom kroppen. Jag slöt ögonen. Tog i lite extra och föreställde mig att jag befann mig på upploppet på Berlin marathon. Med alla människor som står och hejar längs sidorna. Det var en fantastisk visualisering och inom mig kände jag en stark längtan. Jag saknar löpning när den är som bäst! Jag fick en kick av detta! Jag vill sakna och längta. Jag tycker att det i detta avseende är en positiv och härlig känsla. Jag har det ju framför mig. Jag längtar inte efter något som har försvunnit, löpningen väntar på mig!:)

tisdag 1 april 2014

Rehabat!

Jag har sedan jag var i ungefär 18 graviditetsveckan haft ont i rygg och säte. Det hela har eskalerat desto längre in i graviditeten som jag har kommit. Nu har jag så ont att jag har svårt att sitta långa stunder och hela tiden när jag sitter är smärtan närvarande. Det är klart att det känns frustrerande och trist. Samtidigt så är det så här det är. Det är en relativt kort period i livet som dessutom kommer att leda till något väldigt gott. Jag får liksom stå ut i detta. Det kommer vara så värt alltihop sedan ändå, det är jag säker på! Det gäller att vara positiv, fokusera på det man kan istället för på det man inte kan. Precis som när man har vilken löparskada som helst :) När det gäller träning så fungerar spinning tex kanon, lika så crosstrainern maskinen och idag har jag provat något helt nytt, vattengymnastik för gravida. Jag har blivit remitterad av sjukvården och kommer att få gå dit en gång i veckan fram till midsommar! Det kändes som fantastiskt bra rehabträning. Att få känna sig så viktlös och lätt och att jobba mot vattnets motstånd föll mig i smaken! Jag fick en liten kick av detta! Dessutom så kan jag förhoppningsvis bromsa mina foglossningsbesvär med denna typ av träning! 
32 % to go! Ha en härlig tisdag gott folk!

lördag 29 mars 2014

Not so much fredagsmys

Desto mer som magen växer desto mer börjar jag uppskatta det där med riktigt avslappnat fredagsmys. Att få ladda ner efter arbetsveckan. Slänga ihop någonting gott, tända ett par ljus, krypa ner under filtar i soffan med Daniel och hundarna och se på tex lets dance. Jag hade sett framemot det hela dagen igår! Det är ett problem bara. Själva grundproblemet är nog att jag har svårt att sitta längre stunder pga foglossning, ganska snart så börjar det ömma rejält i både svanskotan och i ländryggen. Det finns då bara en sak att göra. Lägga mig ner.  Problem nummer två är att nu när jag är ganska långt gången så har tröttheten som chockade mig de första veckorna av graviditeten börjat komma tillbaka. Det i kombination med att ligga ner, ja, inte världens bästa kombo. Jag hann inte ens se halva lets dance innan jag var förlorad till se galna drömmarnas värld  (ja, drömmandet har ingen hejd när man är gravid). Så kul sällskap var jag och fredagsmyset som jag sett framemot var över innan det knappt hunnit börja. Lite av en besvikelse faktiskt! Desto piggare är jag nu vid 6-7 tiden på morgonen! Nu sitter jag och pluggar, jag läser en barnutredningskurs och har en uppgift som ska in i morgon. Har nog aldrig hänt att jag pluggat så här tidigt på en lördagsmorgon!
De flesta lördagsmorgnar brukar jag träna  i någon form, tycker att det är en bra start på helgen. Efter veckas förkylning väntar jag dock en dag till.

fredag 28 mars 2014

Glädje

Jag är typ helt frisk från förkylningen. Jag har loggat ut från jobbet. Det är fredag. Solen skiner. Vinterjackan känns överflödig. Fick nyss ett samtal från Mio om att hatthyllan och skostället som vi beställt finns att hämta idag och inte om 10 veckor som vi först fått veta. Jag gick in och lyckades få en spontantid hos frissan....och i väntan på att frisören fönar klart en annan kund får jag det återigen bekräftat att jag sysslar med rätt sport!
Just nu när jag precis ska publicera detta så kickar även bebisen mig tre gånger hårt i magen! Ljuvligt. Gillar "just nu"! Prova att räkna upp alla bra saker med just nu. När man väl börjar kan man inse att det finns mer än man tror att glädjas åt! :) Ha en härlig fredag!

torsdag 27 mars 2014

Vilken kick!!

Alla peppiga kommentarer om min återkomst på bloggen! Wow! Snacka om startboost! Om det inte vore för att jag är hemma förkyld och om min foglossning tillät hade jag lätt tagit ett par glädjevarv runt huset! Nu försöker jag, efter att ha varit förkyld sedan i måndags, göra allt för att bli pigg och kry igen! Bland annat genom min svalkande kylmask som får mig att undra varför jag inte använder den oftare än vad jag gör!? Otroligt avslappnande, lite delfinljud på det och vi har ett hemmaspa, typ!
Nu fick jag dessutom ett telefonsamtal från sambon som köper med sig mama-sushi! Det börjat ju helt klart att arta sig ordentligt denna sjukdomstorsdag! :)

tisdag 25 mars 2014

Hej!! :)

Det var ett tag sedan som jag skrev här.
Det finns säkert flera förklaringar till detta om jag börjar "gräva" men det har jag ingen lust med just nu.
Trots att jag just nu sitter hemma dunderförkyld så känner jag att bloggsuget som den senaste tiden pockat på uppmärksamhet bubblar över. Och det är väl det som är det viktiga?
Att jag vill blogga, att jag känner för det igen.
När man inte har bloggat på ett tag tycker jag att det känns motigt att "sätta igång". Nästan som att ringa ett samtal till en gammal vän som man inte hört av på evigheter. Det är lätt att skjuta upp till morgondagen och att få lite dåligt samvete. Hur böjar man? Hur drar man igenom ett par månader i ett samtal eller i ett blogginlägg? Ska man ursäkta sig? Njaa, det är väl en tråkig drivkraft!? Och tråkigt att läsa.Jag tänker att jag gör det enkelt, jag river av detta första inlägg där jag berättar om de största händelserna de senaste månaderna. Sedan blickar vi framåt. Låter fönsterutan fram på bilen vara större en backspegeln!
Varför blogga nu då?
Jo det har kommit över mig allt oftare på senaste tiden, jag saknar bloggen.
Jag blev motiverad av den och jag lärde mig massor, dels genom att jag själv avsatte tid till att själv tänka och reflektera men även genom er, ett par 100 läsare,  och flera som ständigt gav mig feedback!
Trots min rinnande näsa och en rygg som gör att jag under bara dessa skrivna rader fått byta plats mellan soffa och stol tre gånger så känner jag mig så peppad över att ha öppnat upp bloggen igen. Jag har läst ett par kommentarer och ett par mail från fina läsare som säger sig sakna bloggen. Wow! Ni är för härliga! Nu kör jag en snabb summering för att ni ska få veta vad jag "står i" nuförtiden.

Det finns faktiskt en hel del som har hänt i mitt liv sen sist.  Vissa månader händer det mer än andra, så är det helt klart!  Och nu har det hänt mycket! Det finns ingen möjlighet att återberätta allt jag sysslat med...och risken är stor att det skulle bli långrandigt så jag håller mig till de stora händelserna. :)

Ni var ju uppdaterade om att vi har flyttat. Efter att ha bott på lite färre kvadrat bor vi numera lite större. Skönt trots att det har varit och är en hel del att fixa med i lägenheten. Nu är det nymålat nästan överallt och det börjar kännas mer och mer som vårt när vi har fått till det så som vi vill ha det. Att det är max tre minuter till SATS är helt klart ett STORT plus som gör vardagen lite mer bekväm.
En annan sak som stuckit ut lite sedan sist är givetvis veckorna på de karibiska paradisöarna Saint Lucia och Barbados nu i februari.  Sagolikt vackert och häftigt. Att resa är min passion och jag kan aldrig få nog av att upptäcka nya platser!

foto: Gröna, växtrika St lucia
Den absolut största nyheten av de alla sparade jag nu till sist. *Trumvirvel*  och det är att....Jag ska bli mamma i slutet av juni! :) Jag har en rejäl kula som stadigt växer! Det känns så klart jättehäftigt och roligt! Så stort. Att bli någons mamma. Det känns faktiskt riktigt coolt.

Foto: Tänka sig att det var en liten minimini-bebis inne i magen under Hässelbyloppet i oktober, 42 blankt och lite flåsigare än vanligt :)

Sådärja nu vet ni lite mer än sist och jag har nog minnsann tjuvkikat lite på besökstatistiken idag när jag öppnade upp bloggen. Jag trodde ni alla tröttnat på min ouppdaterade blogg men konstaterade snabbt att så inte är fallet. *glad* Ni är ju t.om rätt många som kikar in här varje dag fortfarande. Därför vill jag såklart veta, hur mår ni? Hur går träningen? Har ni några spännande mål eller något annt kul på g? Berätta!



tisdag 17 december 2013

Hemma!

Jag har nu kommit hem från Spanien. Energi är ett bra sammanfattande ord för resan. Dels så blev det ju mycket vila, spring,vacker natur, sträckläsande av böcker osv. Det gjorde mig utvilad. Men sedan ljuset gott folk! Jag behövde bara vara ute i solen i max 5 minuter för att förstå att det gör en SÅ gott!! Kroppen bara suger "upp det" och vips så känns det bara annorlunda. Bättre. Jag kommer aldrig att vänja mig vid mörkret som vi nordbor får stå ut med, alldeles för länge.  Nu börjar för övrigt allt falla på plats här hemma. Snart så har jag en liten arbetshörna och då jäklar känner jag för att dra igång bloggandet på allvar igen. 
Mål för nästa år, nyårslöften? Nyttigt julgodis.. Vi har ju massa att reda ut!:) 

torsdag 5 december 2013

I Spanien!

Jag hann flytta in i nya lyan tillsammans med Daniel efter ett par småstressiga veckor utan fast bostad. Lägenheten är fin. Charmig. När vi har fått till den med "vår stil" kommer vi nog att stormtrivas. Men då jag hittade sjukt billiga biljetter till Spanien lämnade jag landet fast knappt en låda hunnits packas upp. Jag var tvungen att åka. Jag ville det så gärna och kände det så starkt. Medan jag sträckläser bra böcker, springer i kortbyxor och lapar sol målar Daniel om i vår nya lägenhet och andra pyntar sina hem för att skapa julstämning. Det känns lite fööör lyxigt ärligt talat. Att vara här. Att få en känsla av sommar. Att andas in ren luft utan massa avgaser, herregud vad miljön här gör mig lycklig!
Jag är piggare och känner mig fräschare än vad jag har gjort under hela hösten. Jag känner mig verkligen lugn och harmonisk. Ibland känns det så tydligt, att man gör en extra insats för hälsan!

torsdag 14 november 2013

Att stå emellan två lägenheter

Precis som att man kan vara emellan två jobb kan man vara emellan två boenden. Så är vår verklighet just nu sen en tid tillbaka. Det är lite bökigt när i stort sett alla ens prylar och kläder ligger i ett förråd på shurgard! :) men jag klagar inte, lyckan över att få flytta är stor. Träningen har sett sina bättre dagar. Likaså bloggandet. Men jag tänker givetvis att allt kommer att falla på plats igen efter inflytt. Då blir det ordning och struktur igen. Det är svårt att hålla uppe bra rutiner när själva basen rör på sig.  Även goshundarna kommer nog att tycka att det blir mysigt med mer space att busa på.

söndag 20 oktober 2013

Nytändning

Nu ska jag tända om.
Tiden efter Berlin Marathon har varit lugn träningsmässigt.
Jag har behövt den här tiden för att ladda om. Utvärdera och finna ny träningsinspiration.
Löpningen har mestadels gått i lufstempo, bortsett från hässelbyloppet förra veckan såklart. I övrigt har jag spinnat och varit på två yogapass. Nu börjar jag dock känna att jag vill komma igång med träningen på riktigt igen.
Jag vill börja fundera på vilka mål som gäller inför 2014. Det gör man inte snabbt utan en viktig del när man sätter upp mål är att ge det tid. Att få fundera. Vad är realistiskt men samtidigt pirrigt och utmanande? Vad krävs? Vilka förutsättningar har jag? Osv.
Har ni börjat fundera på mål inför 2014?

söndag 13 oktober 2013

Det gick!

Det gick att kicka igång kroppen. Allt som behövdes var ett startområde som kryllade av taggade löpare. :) Jag värmde upp och någon minut innan startskottet bränts av hade jag krånglat mig in i starfållan. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig alls men jag var glad över beslutet att delta idag. Att suga ut det sista såhär i slutet på säsongen.
Det gick vägen. Det var ett strålande fint väder och det kändes nästan som sommar. Jag saknade dock lite klipp i steget och jag kände att jag blev lite lättare andfådd idag än vanligtvis. Det är jag okej med. Att en mara passerar obemärkt är inget jag hade förväntat mig. Jag blev faktiskt förvånad, just av den anledningen, att jag korsade mållinjen på tiden 42:45. Det kändes gött. Två veckor efter marathon brukar jag vara segare. Nu säger jag tack och hej till löpartävlingssäsongen  2013. Vemodigt och lite trist men samtidigt bra. Jag kommer ju att vara uppbokad med en stundande flytt helger framöver så egentligen kanske detta passar rätt bra. (Läs: Bra? Vem försöker jag övertyga? Jag drömmer ju i smyg om framtida lopp i solsken?) Nu måste jag förövrigt sova. Har redan sovit i soffan framför tv:n i en timme :p Natti Natti!

En mara som uppladdning?

Ligger trött i soffan och tittar på Nyhetsmorgon. Är visst anmäld till Hässelby-loppet som går av stapeln om två (!!!) timmar. Om det ska gå att väcka liv i min för närvarande trötta  kropp är oklart. En härlig höstmil i Hässelby är kanske precis vad både knoppen och kroppen behöver för att kickas igång igen  efter en otroligt lugn efter-mara-period. Delmål nummer ett är dock att ta mig upp från den här soffan.
Att vara så här trött håller inte... Måste tagga! 

söndag 6 oktober 2013

BERLIN MARATHON 2013

Sådärja. Att skriva och att återberätta ett marathon tar tid! Nästan lika lång tid som det tog att springa själva loppet. Skillnaden är att man kan ta pauser i mellan :)
Berlin marathon i sig får mitt hjärta att banka lite hårdare. Det är tredje gången som jag åker till Berlin för att springa loppet, och det är något särskilt. Jag gillar det starkt!
Inför det här marathonloppet, 2013, hade jag dock blandade känslor. 
Jag kände mig först och främst lite osäker på formen då jag inte kan påstå att jag legat i någon hårdträning de senaste månaderna och så hade jag oturligt nog råkat överbelasta vaden under ett backigt 5-kilometerslopp helgen innan. Den var alldeles varm och svullen. Jag har haft otur så många gånger inför mina marathonlopp att jag nästan börjar oroa mig för att folk ska tro att jag hittar på. Därför vågade jag knappt jämra mig om vaden på bloggen utan jag hoppades att det onda skulle lägga sig under veckan och passera obemärkt förbi.
Inför just en mara vill man dock inte ha något orosmoln som snor fokus.
Det fanns därav inget fokus kvar till kolhydrattömning och annan uppladdning utan jag levde på precis som vanligt under "race-veckan".
När planet lyfte till Berlin på Torsdagskvällen kände jag fortfarande av vaden. Jag undvek att tänka på det utan var så mycket i nuet som jag bara kunde. Jag visste att besvikelsen skulle vara enorm om jag inte skulle starta i loppet. Trots att jag inte kände mig topp-tränad ville jag verkligen vara med. Jag gillar inte att ställa in saker och jag gillar inte att behöva stå inför ett sådant ställningstagande. Jag kan ibland vara ganska bra på att ställa in mig i ett "vi-tar-det-som-det-kommer-mood" och det gjorde jag nu.
Loppet skulle gå av stapeln på söndagen. Vi skulle med andra ord få en hel del tid i Berlin innan loppet.
OCH icke att förglömma, två ljuvliga sovmorgnar. Benet fick en fin behandling i form av varma bad
 i badkaret två gånger om dagen, voltaren-gel och kompressionsstrumpor.
På fredagen kändes det fortfarande. Men på lördagen när jag joggade lite för att känna efter (i vanliga kläder) på väg till tunnelbanan så kändes det inte. 
Va?
Kunde det ha gått över? 
Kunde jag ha haft sådan brutal tur?
Det började bubbla inom mig! 
Skulle det kanske gå vägen detta ändå?  
Jag blev nästan lite glad över att jag hade haft ont. För nu uppskattade jag mer att få starta. Helt plötsligt tog jag det inte så självklart. Inte för givet.
På kvällen åt vi middag med vänner, Sofus och Cicci. Sofus skulle springa men Cicci hade fått ont i en benhinna och skulle hoppa av efter en dryg mil. Jag tyckte att det var tråkigt för henne och tycker att det är starkt gjort att ändå bestämma sig för att köra en mil.
Hela kvällen och staden andades marathon.
Innan jag gick och la mig la jag fram tävlingsakerna på köksstolen.

Trots en småpirrig känsla somnade jag ändå rätt fort. Sängen är den skönaste sängen som jag någonsin sovit i by the way. En tempurmadrass står på vår priolista på inköp framöver! 


När väckarklockan ringde dagen därpå så kände jag direkt att det här inte var en morgon som alla andra. NU VAR DET DAGS.
INGEN ÅTERVÄNDO.
Vi åt frukost i godan ro. Jag tog på mig tävlingskläderna. Fixade med gel och vätska som jag skulle ha med under loppet. Jag tog på mig mitt nya puma-linne som jag hade köpt i Berlin under fredagen.
Men sen... PANIK!
Jag kunde inte hitta säkerhetsnålarna till nummerlappen. 
Hade jag inte tagit några?
Panik, panik, panik. 
Hur i helsike får man tag i säkerhetsnålar klockan 07.00 i Berlin?
Hur intensivt jag en försökte att klura ut svaret så kändes det som en gåta.
Daniel stod plötsligt i full färd med en limflaska i handen som han hade hittat i något skåp.
Jag tittade på honom och jämrade mig över mitt nya superfina linne.

Daniel undrade om jag var seriös med betoning på att linnet var värt NADA i sammanhanget.
Visserligen.
En sista koll bland alla grejer.
Och så lättnaden när jag stack ner handen i fickan på jeansen som jag hade haft på mig under dagen för nummerlappsutlämningen.
Tumultet avstannade och jag drog en lättad suck.
Ordningen återställd.
Efter sjuttioelva "jag-tror-jag-är-kissnödig" besök på toan lämnade vi hemmet.
Vi promenerade från Postdamer plats där vi bodde till Brandenburger Tor, starten. Det var ganska kyligt ute och jag skulle nog påstå att förhållandena var perfekta för ett marathon.
 
Jag var ganska lugn men ibland kom det över mig, ett marathon, det är ju så himla långt.
 "Jag vill inte" pep jag då och då till Daniel som gick bredvid. 
- Efter loppet kommer det att låta annorlunda, då kommer du säga att  "åh jag vill igen" kontrade Daniel med en tillgjord "Lina-röst" och tittade på mig med sitt varma leende.
-Näääe... det tror jag knappast sa svarade jag och kände mig stundtals ganska osäker på hela det här "påhittet". 42 kilometer, helst i ett ganska snabbt tempo, det var vad jag hade framför mig. 
-Näe, jag kände mig inte särskilt kaxig.
Efter ytterligare ett toabesök på en bajamaja vid starten vinkade Daniel av mig.
Jag började promenera och småspringa om vart annat bort till min startfålla.
Det var tidigt och jag var trött men jag kände mig, efter ett par löpsteg, rätt sugen på att springa. Jag hade ju inte sprungit på över en vecka för att benet skulle få vila . 
Jag hade ju för i helskotta lite abstinens.
Den abstinensen skulle jag ju nu få stilla... i en rejäl dos.
Jag tog mig in i fållan. 
Jag konstaterade att jag gillar känslan.
När man känner sig ensam fast samtidigt inte.
Jag hade ju tusentals löpare bredvid mig, framför mig och bakom mig. Men jag stod ensam inför mitt egna race. Speakern ropade upp namnen på stjärnorna längst fram. Alla applåderade. Det var nästan så att jag fick rysningar.

Jag log för mig själv, log till tjejen bredvid mig och kände plötsligt hur mycket jag faktiskt längtade efter att få springa iväg längs Berlins vackra gator. Att stå i startfållan på Berlin marathon är SÅÅÅ mäktigt! Och jag insåg då att jag älskar det. "Jag vill vara här" var min sista tanke och känsla innan startskottet gick.
Havet av löpare började i sakta mak, med bestämda steg, att röra sig framåt mot starten. På marken låg tröjor, flaskor, plastsäckar med mera. Alla dessa förberedelser. Tänk hur många som har förberett sig och sett framemot detta. Så många drömmar. Nu var det dags!.
Vi passerade starten, satte ena foten på avläsningsmattan och hörde hur klockor peps igång.
Nu började Berlin marathon 2013! PÅ RIKTIGT.
Det var riktigt trångt i början.
Men jag vägrade att låta det störa eller irritera mig.
Jag inbillade mig själv till och med om att det var bra då det skulle hindra mig från att gå ut för fort. Egentligen så tycker jag inte alls att det är bra när det är trångt. Det känns mest bara hackigt och ryckigt och man förlorar energi.
Fast det tänkte jag inte på nu, nu var det positiva tankar som gällde! ALL IN med det positiva!
Någonstans runt 4:45-5 min/km-tempo från början blev planen, som jag snabbt gjorde upp, för att sedan känna efter hur det kändes. Det var ett tempo som kändes bra och behagligt. Andningen var helt stabil och jag skulle kunna föra ett samtal om jag hade haft ett pratsuget sällskap.
Först då började jag fundera och planera hur jag skulle lägga upp resten av loppet. Jag bestämde mig för att ge detta lugnare intro ca. 5 km och att sedan successivt försöka öka. 
Passerade 5 km på 24 minuter och 10 sekunder och allt kändes väldigt stabilt. 
Den första milen på ett marathon är jobbig mentalt. Det är så långt och allt är ganska osäkert. Det går inte att förutspå hur det ska komma att kännas längre fram.
Jag hade med mig två små vattenflaskor från start och jag drack vid vissa vätskestationer. Jag har med mig från start då jag ibland blivit tacklad av större personer vid stationerna. Jag vill undvika det. Det ger mig dålig energi och gör mig stressad.
Jag passerade halvmara-distansen. Insåg att jag låg bra till men kanske inte "persbra"?.
Kroppen kändes bra. Vilket gladde mig. Jag kände mig stark, pigg och glad!
Publiken var fantastiskt uppmuntrande och jag log flera gånger för mig själv! 
Detta var ju kul!! 
Samtidigt så kände jag stor respekt för distansen som jag hade kvar. Under ett marathon kan man aldrig ta ut något i förskott innan hela distansen har sprungits. Hur bra det än känns så kan saker och ting inträffa och mattan ryckas från en i ett nafs. Det är  mycket som faktiskt kan gå fel då det handlar om en så lång sträcka som ett marathon.
Därför blev 30 km mitt nästa mentala mål.
Då skulle jag kanske våga öka.
När jag passerade 32 km och såg att jag hade sprungit på drygt 2h och 30 min insåg jag att skulle sista biten kännas bra så kanske jag skulle få till ett pers ändå. Det fick mig att öka takten. Visst kändes låren stumma men i övrigt så svarade kroppen perfekt! Jag fick dock snegla på klockan ofta. Känslan för vilken fart man håller tycker jag försvinner mer och mer ju längre in i ett marathonlopp som man kommer.
Jag såg löpare som sugit sig fast vid lyktstolpar eller använde sig av trottoarkanter för att stretcha ut stela och krampande vader. Jag led när jag såg dem, jag var ju en av dem förra året!!
Jag mindes så väl paniken när jag stod där och försökte gulla med vaden medans klockan tickade på.
Nu var det dock andra bullar.
Det var häftigt och en otrolig känsla att nu få känna sig så stark så här långt in i loppet! Vid 36 km stod Daniel och hejade igen och sträckte fram gel och vätska vilket jag avböjde till denna gång. Jag tänkte bara på att jag snart skulle vara i mål och att jag då skulle få både vätska och energi. Känslan när jag efter 41-kilometers-skylten svängde upp och såg målet vid Brandenburger Tor var helt obeskrivlig.
Det var en av mina starkaste upplevelser på länge. Jag ökade och pressade ut allt jag kunde av kroppen.
När jag korsade mållinjen kändes det bara overkligt. Hur hade det kunnat kännas så här bra. Hur kunde jag få till en negativ splitt. Hur kunde jag persa? Hur hade detta gått till?
Det gick VERKLIGEN över förväntan. Jag höll en bra takt och kände mig riktigt stark ända in i mål. Att få uppleva ett marathonlopp EXAKT så var fantastiskt!
Lungorna värkte när jag drog in luften och i sakta mak gick jag framåt. Fick medaljen. Bytte ord med ett par andra lyckliga marathonlöpare. Stormtrivdes. Detta är MIN grej.
Nej, jag  fick aldrig någon svacka, jag kände mig aldrig extremt trött och jag fick aldrig ont och heller inte någon kramp och den onda vaden gav sig inte till känna. Ingen gång under loppet. 
Jag fick däremot en grymt rolig och härlig marathonupplevelse.
Wow, vilken kick alltså! 
Jag blev glad över att allt inte behöver vara perfekt inför ett marathon då det kan gå väldigt bra ändå! Det kommer jag att ta med mig för att stilla eventuell marathon-nervositet framöver.
Jag mötte upp Daniel på "familjeträffen" och vi gick tillbaka mot vår lägenhet. Jag dansade fram hela vägen hem.

Det hela var en sådan rolig och härlig upplevelse. Eftersom loppet var så tidigt, med start 8:45 så var jag ju i mål redan vid 12-tiden. 
Efter ett snabbt bad hemma hann vi därför ta oss ut på en god brunch. Vad passade bättre?
Detta var tredje gången som jag sprang Berlin marathon och det var inte sista gången. Mäktigt är ett rätt bra ord för att beskriva evenemanget. Jag insåg att Daniel hade rätt när han härmade mig i morse
-Känslan efteråt går inte riktigt att beskriva och jag längtar SÅ tills att få uppleva endorfinkicken igen!!