fredag 29 augusti 2014

Bebbe del 1

Sommarveckorna har susat förbi!  Sist som jag skrev här på bloggen var det den första juli. Då var jag höggravid och hade gått över tiden för beräknad födsel med två dagar. Dessa två dagar kändes som en oändlighet. Trots att jag vet att det bara är ca. 4-5 % som föder på beräknat datum så är det ju ändå det datumet som har varit i fokus SÅ länge! Det kändes lite märkligt att passera det så odramatiskt (dvs utan att föda barn). Två dagar över tiden visade sig dock vara "ingenting", för dagarna därefter bara gick och gick. Telefonen gick varm från alla som frågade om bebben kommit. Jag undrar hur många gånger som jag sa meningar som "Näe inga känningar ännu", "den kommer när den är redo" osv. När jag gått över tiden med 10 dagar hade jag tid hos barnmorskan. Det var en torsdag. Under det besöket bokades det en tid för igångsättning 4 dagar senare på danderyds sjukhus. I Stockholm sätter man igång förlossningen om man går över tiden med 14 dagar. Barnmorskan sa lite hoppfullt att hon dock trodde att det skulle komma igång innan dess, dvs innan måndagen. Jag var långt ifrån övertygad. Jag började snarare misstänka att jag drabbats av någon ovanlig åkomma benämnd "kronisk graviditet". Dagen efter, på fredagen, solade jag i parken och därefter var jag och Daniel ute och åt mongolisk buffé med svärföräldrarna. Då började jag förvånande nog faktiskt att känna hur det molade i magen. Ungefär som mensvärk som kom och gick, och kom och gick. När vi sedan kom hem började det kännas mer och mer. Jag förstod givetvis vad som var på gång. Jag blev så glad. Skulle jag slippa att bli igångsatt?! Det vore fantastiskt skönt isåfall tyckte jag. Jag ville att det skulle komma igång av sig själv. Jag gick och la mig men sov inget vidare. Det onda kom och gick regelbundet hela natten. Morgonen efter gjorde värkarna riktigt ont och de kom tätare. Jag ringde förlossningen och berättade läget och jag var säker på att vi skulle åka in inom några timmar. Men timmarna gick, värkarna kom kontinuerligt, och det var ca 6-7 minuter mellan dom. Det gick inte framåt. För att få komma in till förlossningen ska det vara ca. 3 min mellan värkarna. Vi hade en app som vi klockade dom med och jag var vid detta läge dock fortfarande väldigt hoppfull om att jag snart skulle få åka in. Jag kände mig verkligen redo för att anta utmaningen att föda barn. Jag har aldrig varit orolig eller rädd inför själva förlossningen. Jag har istället alltid längtat och sett framemot det med spänning.  Timmarna gick. På kvällen var jag helt slut. Varför gick det inte framåt?! Hur länge skulle detta pågå?! Var två raka frågor som jag önskade att någon bara kunde svara på. Jag ringde till förlossningen vid 23-tiden och förklarade hur ont jag hade men att det inte verkade leda någon vart. De sa att jag kunde få komma in och få med mig en sovdos hem då det var viktigt att jag fick sova för att inte vara helt slutkörd inför själva födandet. Jag åkte in. Blev undersökt och fick med mig en dos hem. Jag kunde sova på dessa tabletter men inte särskilt bra. Dagen efter var det fortsatt värkarbete som gällde. Tabletterna hade gjort att det tog lite längre tid mellan värkarna. Men ganska snart var det ca. 6 minuter mellan de igen och de höll i sig i ca. en minut. Det blev mer och mer plågsamt men fortfarande så gick det inte framåt. Detta meddelande skickade jag till en vän på söndagen som undrade hur det gick. Jag kommer fortfarande i håg känslan. Jag pendlade mellan att känna mig positiv till att känna mig fruktansvärt trött och uppgiven. 
Jag andades mig igenom vissa värkar, gallskrek genom andra och grät uppgivet genom en tredje. Precis som dagen innan gick dagen utan framgång. Jag stod och stampade på samma ställe. Tänk er att ni springer ett maraton och närmar er tre mil och så kommer någon och säger att ni bara har sprungit ynka tre kilometer. Då skulle man bli ganska nedbruten psykiskt, inte sant?! Vad jag vill komma till är att det var så tufft psykiskt att inte veta alls hur länge det onda skule pågå. Jag visste dock nu att jag skulle få komma in till sjukhuset dagen efter då jag hade tid för igångsättning klockan 8 på morgonen men tanken på att vara kvar hemma och plågas fram till dess kändes outhärdlig. Den natten, till måndagen är som ett töcken. Jag lät Daniel sova. Själv kunde jag inte. Jag satt och låg i soffan hela natten. Duschade varmt. Tittade ut genom fönstret i sommarnatten. Såg hur det ljusnade vid 4-5 tiden och räknade ner i minuter tills att jag skulle få komma in på sjukhuset. Klockan 6 på morgonen väckte jag Daniel. Jag var helt slut. "Nu orkar jag inte mer" jämrade jag uppgivet. Daniel gick upp. Vi åt frukost och sedan var det äntligen dags att gå ut till bilen och veta att nu åker vi till sjukhuset och nu "måste" de ta in mig. Nu har jag fått 14 dagar över tiden och har tid för igångsättning, (fastän det redan kommit igång.) Ingen kan säga något annat, det är nu min fulla rätt att få hjälp nu! Nere på caféet på hörnet där vi bor satt ett gäng äldre herrar på uteserveringen. " där blir det barn idag" hörde jag hur de skrockade till varann när vi passerade och jag andades mig igenom en värk. Solen sken, mitt i det onda pirrade det lite av förväntan. Jag såg babyskyddet (bilbarnstol) i baksätet och tänkte " vi kommer inte åka hem med denna tom". Det är den målbilden som jag måste hålla fast vid nu, tänkte jag. Smärtan kändes mer hanterbar när jag påminde mig om detta, jag får utstå allt detta på grund av världens bästa anledning var den tanke som jag motade de negativa tankarna med! <3 fortsättning följer!