Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Jag kände mig otroligt nöjd med tillvaron när jag, en söndagsmorgon som denna, tog mig mot yogastudion. Solen sken, precis som igår. Jag noterade att vackra löv hade fallit mot marken och trots att höstens intrång brukar ge mig lätt ångest (rätt löjligt, jag vet), så tyckte jag att det kändes rätt okej ändå, att se att hösten faktiskt är här. Mysigt på något vis.... och att vara på väg till yogan, ack så underbart!

Jag såg framemot att svettas ordentligt, mjukas upp i värmen och sträcka ut alla mina duktiga muskler, som förra veckan gjorde så att jag sprang en mara på 3:22! Detta skulle göra de gott!
Nästan på en gång när klassen drog igång kom dock, yrseln, illamåendet och det slog lock för öronen. Det har aldrig tidigare hänt under bikramyogan och jag blev lite rädd. Det kändes som om jag tappade kontrollen och jag kände mig svag och ynklig.
Jag la mig ner gång på gång i savasanna, även, passande nog, så kallat död. mans-ställning. Jag försökte slå av alla måsten och bara låta hjärnan och kroppen vara. Jag gjorde några tappra försök att komma tillbaka men illamåendet ville inte ge med sig. Den liggande serien gick dock lite bättre. När de 90-minutrarna nådde sitt slut så kände jag mig otroligt lättad, befriad men samtidigt besviken.
Troligtvis beror det på en kombination av "efter-mara-trött", vätskebrist, frukost för nära inpå och "efter-förkylnings-symptom"


Vatten, vatten, vatten.

Jag sörplar nu vatten här hemma, med resorb.
Samtidigt vill jag bara tillbaka till studion så snart som möjligt och radera denna upplevelse.... Jag måste nog dit i morgon faktiskt!! Jag känner mig inte ju inte alls yogad, snarare snuvad på konfekten!