Att jag skulle återvända till Berlin och springa Berlin marathon 2012 bestämde jag mig för ganska snart efter att jag hade passerat målgången förra året.
Berlin marathon är ett av de största marathonloppen med över 40.000 anmälda löpare!
Det är inte särskilt konstigt! Loppet innehåller inga uppförsbackar alls. Man springer på breda härliga gator och det är ett fantastisk publikstöd, hela vägen och därav en positiv stämning!
Berlin som stad är också värd att besöka!
Jag hade sett framemot detta, SÅ LÄNGE!!! Det var riktigt roligt att vara tillbaka i Berlin!
Nummerlappsuthämtningen var på lördagen och trots att det är ett bra arrangerat lopp så var det vääääldigt mycket köer när vi kom dit.... Köer till ALLT! För att komma in på själva mässan. För att komma vidare in i i hallen. För att ens i överhuvudtaget hämta nummerlappen. KÖ. KÖ. KÖ. Det tog väldigt lång tid allting. Inspirerad blev man dock av att insupa atmosfären. När jag såg alla förväntansfulla löpare fick jag verkligen en känsla av att det SNART VAR DAGS!!!! Känslan var positiv!! Åh vad jag såg fram emot loppet!
En sak som jag kan känna att jag skulle göra lite annorlunda om "jag fick göra om" är att inte vara ute i Berlin hela dagen. Jag borde ha gått hem tidigare, slängt mig på soffan och vilat mina ben inför loppet...men tiden gick så fort och jag fick ingen riktigt tid över till att varva ner kvällen och dagen innan.
Så jag var trött i benen på kvällen. Inte för att jag egentligen gått särskilt långt men jag hade stått upp mycket. Men, men "man lär så länge man lever".
Jag kom i säng i tid i alla fall. Redan vid vid 22-tiden hade jag borstat tänderna och krypit ner i sängen.
Visst var det svårt att varva ner och somna men när jag väl gjort det så sov jag enda tills klockan ringde klockan 06.00 på söndagsmorgonen. Starten skulle gå klockan 9:00.
Jag åt frukost. Satte på mig nummerlappen osv. Jag var SÅÅÅ taggad. SÅÅÅ glad. SÅÅÅ springsugen!
 |
Foto: Nyvaken och Taggad |
Mamma, Daniel och Anders var också taggade supportrar och jag var så glad över deras engagemang. Det betyder så mycket i sådana här sammanhang! Vi traskade bort till starten som bara låg 800 meter bort från där vi bodde. Det vara verkligen skönt och avstressande att bo så nära. Jag var på startområdet ca. 40 minuter innan start.Tiden rusade dock iväg.
 |
Foto: Jag och Anders på morgonkvisten innan start |
Plötsligt var det dags att skynda sig bort till startfållan. Den startgrupp som jag hade låg lite längre bort än vad jag hade väntat mig. Därför blev det lite stressigt och jag fick jogga och sicksacka emellan massa löpare innan jag tillslut kunde slänga mig in i min grupp. Sista minuten räknades ner.
Många löpare runt om mig höll andan. Andra log. Vi alla visste vad som nu väntade.
Jag var lugn. Glad. Förväntansfull. Detta skulle gå bra.
Pang iväg!
Jag gick helt på känsla den första delen av loppet. Försökte att hitta min egen rytm och ett tempo som kändes naturligt.
De första fem klockades på 21:54 Vid det här laget kände jag mig positiv. Jag sprang i ett för mig, snabbt tempo, men kände att jag ändå hade kontroll och en stabil andning. Jag tog första energigelen vid 7 km och drack även då ur en liten flaska vatten som jag hade med mig från start. Jag hade gjort upp en plan för vätske- och energiintag innan. Jag hade verkligen gjort allt för att inte slarva med detaljerna.
Milen klockades på
43:39.
Jag log nöjt för mig själv och tänkte förväntansfullt
"undrar vad det kan bli för tid idag egentligen?"
Jag tror att det var vid ca. 18 km som det började kännas konstigt i benen. Det kändes som om vänster lår bara stelnade till och var på väg att börja krampa. Jag tryckte på låret med min ena knytnäve medan jag sprang och jag försökte även vika upp shortsen ett tag för att få lite tryck och stöd.
"VAD DET EN ÄR SOM KONSTRAR SÅ BARA MÅSTE DET FÖRSVINNA", tänkte jag desperat. Jag passerade halvmaradistansen där jag förövrigt plockade ett nytt personbästa på "halvmarathon" 01:34:15.
Kort därefter stod mamma, Anders och Daniel och hejade och efteråt har jag fått höra att de såg på mig att något inte stod rätt till och det gjorde det inte heller. Jag var dock såklart glad över att se dem.
Efter halvmaran så hade känslan från låren förflyttat sig till vaderna och det kom som små krampnyp då och då.
Jag saktade ner och hoppades innerligt att det skulle gå över. Så fort jag ökade så blev det värre. Det var då, vid typ 23-24 km, som jag på riktigt, för första gången, började oroa mig för att jag kanske inte ens skulle komma i mål idag. Jag kände mig verkligen ledsen och hade en stor klump i halsen. Jag ville inte ens tänka på hur det skulle kännas om en mil till, vid 33 km, om det kändes så här nu??
Jag gjorde allt!
Jag drack vatten.
Sportdryck.
Tog gel efter gel.
Fick i mig en mineral-brustablett med vatten.
Jag kämpade på alla vis.
Jag kunde dock inte "ta i" för då kände jag att krampen blev värre.
Det var så mentalt jobbigt. Jag var mentalt förberedd och brukar kunna pusha mig själv rätt bra under lopp i vanliga fall, genom att t ex tänka positivt, målfokusera och så vidare. Men där och då så spelade det liksom ingen roll. För det handlade inte om att
"jag tyckte att det var bekvämt att springa lugnare" eller om att
"boosta och pusha fram något". För det gick inte.
Jag
kunde inte påverka situationen med hjälp av mina tankar och känslor.
Jag tog mig dock framåt. Vid drygt 36 km så stod mamma, Anders och Daniel igen. De langade mer vätska, gel och min ipod. Vid det här laget gjorde sig krampkänningen i höger vad sig till känna allt oftare och jag trodde ALDRIG att jag skulle klara mig hela vägen in i mål. Så jag ville meddela dem hur läget var, så att de inte skulle stå vid mål senare och bli oroliga för att jag inte kom. Så jag skrek till Anders "Jag håller på att få kramp". Jag såg att han uppfattade situationen.
Samtidigt så kändes det tungt att säga det högt. Mitt tillstånd var liksom som ren fakta vid det här laget. Det hade verkligen gått upp för mig att det som jag kände i benet kunde sluta med att jag aldrig skulle få passera målgången på Berlin marathon 2012.
Flera gånger tänkte jag "när/om jag kommer i mål så ska jag äntligen få gråta" !! Detta var en anspänning utan dess like!
Jag fortsatte traggla på. Nu hade jag i alla fall musiken som kunde avleda det hela något.
Vid drygt 40 km så sprang jag under en vattendusch och jag måste då ha spänt mig lite extra.
För då hände det. Benet bara vek sig under mig. Vaden var alldeles stenhård och bara krampade.
Jag KUNDE inte fortsätta springa.
Jag fick släpa mig in mot kanten.
Tårarna var nära.
Jag försökte att ta ett steg framåt men mitt ben bara vek sig igen.
"Nej, nej, nej!!!" tänkte jag förskräckt"
Jag såg alla som passerade mig, det var hemskt!
Jag masserade och tryckte desperat på benet.
Jag tänkte att jag "nu måste bryta" och att det kändes fruktansvärt bittert.
Var det alltså så, att jag inte ens skulle kunna ta mig i mål?
Jag hade sett framemot detta så länge och jag skulle hoppa av ??
Här?? NU? VAAAA?
Hitta någon sjukvårdare och få någon sorts hjälp?
Eller skulle jag gå långsamt in i mål bara för att "ha gått i mål"?
Fanns det någon mening med det?
Kanske skulle jag bara acceptera läget och ja... jag vet inte... ??
Tankarna gick på högvarv!
"Nej, nej nej, det här händer bara inte" upprepade jag för mig själv, gång på gång,
Jag klämde desperat på den spända vadmuskeln och vickade på foten fram och tillbaka.
Då plötsligt passerade en kille mig och skrek "come on"..
och jag tänkte
"jag gör ett sista försök"
Jag kände då att det värsta hade släppt.
Jag tittade på klockan och upptäckte samtidigt att det stod att distansen som jag hade sprungit var drygt 41km...inte 40 som jag hade fått för mig.
Det kändes som om jag fick en kilometer gratis!! YES!!
Den sista kilometern... Ja...fråga mig inte hur...men jag kom i mål.
JAG HAR ALDRIG VARIT SÅ GLAD ÖVER ATT SE MÅL SOM DÅ!! 3:19:48. Jag persade, trots omständigheterna med över 2 minuter!
Efteråt mötte jag mamma, Anders och Daniel. Jag var nära till gråt! Jag hade ju kämpat så mycket!
När man möter sina nära och kära efter ett lopp så vill man helst jubla och vara glad.
Jag tycker samtidigt att det är viktigt att man vågar ge uttryck för andra känslor, som att något känns jobbigt när det "blåser som värst"! Jag var nedstämd. Upplevelsen som jag hade bakom mig hade ju varit så tuff! Jag lät de negativa känslorna komma men valde sedan att gå vidare.
Jag vill inte älta, vara missnöjd eller bitter.
Det var trist att upplevelsen "blev som den blev" under loppet.
Men allt var inte dåligt och tråkigt!
Jag frågade mig själv ganska fort därefter om det fanns något positivt med det här?
Finns det något i detta som kan göra att jag utvecklas och växer som löpare eller som människa?
Jag sprang en mara på en bra tid. Det får jag inte glömma. 3:19:48!!!
Känslan under loppet var inte alls bra men tiden blev ju bra ändå och det var ju skönt. Det kunde jag vara nöjd med i alla fall.
OCH.... jag kom i mål! Tänk om jag inte ens hade gjort det? Vilket jag seriöst befarade där ett tag!
Denna erfarenhet var även bra på så vis att jag känner en ökad tilltro till mig själv och min mentala inställning och styrka i samband med och inför framtida lopp. I söndags pressade jag mitt psyke till toppen. Jag vet att ingenting av det som gick fel berodde på mitt psyke och det känns skönt att veta det.
Ofta efter lopp så kan man ju känna ett visst tvivel. Tvivel som leder till frågor som "hade jag kunnat ta i mer?" eller "gav jag upp för lätt?" "lät jag en tillfällig mental svacka ta överhanden"? osv.
Nu finns det inga sådana funderingar. Jag gjorde mitt absolut bästa under omständigheterna.
På något vis känns det stärkande att ha utsatts för en riktig prövning just för att det ökar min tilltro till mig själv. Har ni hört ordspråket "När livet räcker dig en citron – gör lemonad!"
Visst är det lättare sagt än gjort ibland. Men jag hade kunnat ge upp och kastat in handduken. Många hade gjort det. Men jag gjorde det inte. Det i sig ser jag som en egen mental målgång!
Jag hade även en i övrigt trevlig resa med supersällskapet. Ett nytt halvmarapers. Ett helmarapers. En ny snygg vinterjacka från shoppingcentret i Sony Center och lite till med mig hem i bagaget.
INTE ILLA ALLS! Eller vad säger ni? =)
 |
Foto: I Berliner mogonpost dagen efter loppet! |
Nu ser jag framemot nya utmaningar! Ni hänger väl med!?
Har ni några nya utmaningar på G?