Jag har försökt att spontanboka både det ena och det andra passet på SATS här under januari men jäklar vilka kö-listor! Här gäller det att ha framförhållning!;)
Troligtvis är det bland annat avsatta nyårslöften som har ett finger med i leken, för så här är det varje år i Januari. Många av dessa personer kommer troligtvis tyvärr inte att fortsätta att träna månad efter månad.
Trots att man ofta hör kommentarer likt denna i omklädningrummen:
"Åh vad bra det här kändes och vad skönt det är att äntligen ha kommit igång"
Så varför slutar så många redan efter första månaden?
Har många för hårda krav på sig själva och på träningen, dvs drar igång för hårt, och därför tröttnar?
Förändrar en del för många olika moment samtidigt, dvs exempelvis slutar röka, samtidigt som de vill gå ner i vikt snabbt och börjar hårdträna?
Tränar många för enformigt och blir det därför tröttsamt i längden?
Vad tror ni, kära läsare?
15 kommentarer:
Problemet är ju att de flesta av dom som tillkommer efter nyår varje år inte tränar för att de själva vill, utan för att det är "nåt man ska göra". Sen när dom gjort det en månad eller två går dom tillbaka till sitt vanliga liv, för det är så många andra saker som lockar istället för träningen, som inte var speciellt kul. Utan en genuin vilja att förändra sitt liv lär det inte lyckas.
Jag slutade en gång pga. ett nytt förhållande. Han ville inte röra på sig och jag...ville väl mer sitta i soffan och glo på film ovs. *Heh* Sen när jag körde igång, rejält. Tappa jag även han på sikt. :S
Ooohhh! Jag skulle kunna ha en lång utläggning i ämnet... Men för att fatta mej kort tror jag att det handlar mycket om att man måste hitta glädjen i träningen. Ett steg på väg dit är att fundera över hur jag förhåller mej till träningen. För min egen del ser jag den (löpningen) som min bäste vän, med allt vad det innebär. Nu ska jag sätta punkt. Kram!!
Jag tror det ligger något i det MagnusN skrev. Och kanske att folk tränar "fel" saker. Aerobics på Friskis o Svettis är ju bra för att få upp pulsen och svettas, men det finns liksom inget "andligt" bakom och det är svårt att mäta framgång. Folk borde börja springa istället tror jag :)
För mig är det bissarrt att vissa aldrig (eller mycket sällan) tränar. MEN, och detta har jag allt mer insett, det är för att jag är lyckligt lottad nog att gilla det jag gör! Jag gillar att springa! Det ger mig frid och energi på flera olika plan. Jag gillar inte så mycket att gymma, men jag gör det för att jag vet att det kan underlätta löpningen. MEN, om jag tyckte lika mycket, eller snarare lite, om löpning som jag gör med spinning, så skulle jag nog sluta snart...
Med detta sagt så tror jag att man kan lära sig att tycka om träning. Men aldrig av fel orsaker, eller för att det är skönt efteråt.
Tack för kommentaren, jag blev jätteglad. Tyvärr går det inte så bra med träningen. Jag blir bara tröttare och tröttare. Jag fryser på ett onormalt sätt. Pyjamas + två täcken och ändå räcker inte det alltid. Jag ska till doktorn nästa vecka och kolla upp hur tanten mår. Eftersom jag fryser så har jag då svårt att ta mig ut och springa, men har hittat in till friskis pass inomhus och tycker att det är jätteskoj. Skulle prova spinning igår och passet gick jättebra, men när jag skulle ner på golvet så gick inte det för smärtan i ländryggen fick mig att gråta. SÅ - nu är jag nästan orörlig med en SÅ stel rygg och ett mindre glatt humör. Hoppas din träning går bättre. Kram Cattis
Jag tror många tränar för att andra gör det inte för att de själva vill och då blir det svårt att få kontinuitet i det. Sen tror jag även många tränar för ensidigt och det tråkar också ut många vilket gör att de slutar. Det gäller bara att ta sig över tröskeln och inse att träning är grymt!
Jag tror som många skrivit ovan att många börjar träna för att man SKA inte för att man vill, och även att man inte hittar rätt träningsform utan bara hänger på någon annan. Sedan tror jag också att många tar ett för stort steg (lite som det du själv skrev om)Det ska ätas perfekt, tränas varje dag,sluta röka osv osv..vilket gör att man blir besviken på sig själv om man inte klarar det. Samt att många vill ha resultat direkt och när de inte får det tänkter de "strunt samma".
För min del har det varit så att när det blir tajt med tid (vilket det oundvikligen blir om man envisas med att ha jobb, barn, gård och djur) så prioriterar jag bort min träningstid. Och har jag väl gjort den bortprioriteringen så verkar det vara svårt att komma tillbaka (förmodligen eftersom man inte fått det där sköna beroendet).
Nu har jag slutat med det. nu prioriterar jag bort jobbet istället. Vi får väl se hur länge jag får ha kvar det ;-)
Jag har också funderat en del på det här. Just nu måste passen bokas så fort dom släpps för att man ska få plats, och det är fullt i omklädningsrummen. På ett sätt längtar ja tills de blir lite lugnare - men ändå inte. Ja vill ja att alla ska tycka träningen är lika kul som jag gör:)
Men ja tror ändå det handlar om att man gör de för att man måste, inte för att man vill. Och saker man måste blir sällan kul, och då slutar man.
Sen går många ut alldels för hårt, och blir antingen sjuka eller skadade och tappar då den motivationen som fanns. Ja tror man måste vilja träna,så länge man inte gör de är de nog svårt att göra de till en vana.
Har inte förnyat mitt träningskort för i år, har varit förkyld stora delar av månaden och sen tycker jag det är skönare att träna hemma nu när de är så mycket folk. Ska förnya det på måndag får se om de går att få något pass :)
Alla: Intressant läsning här på kommentarsidan!!:)
Alla: Intressant läsning här på kommentarsidan!!:)
För min del kan det handla om att man dels tappar suget. Jag har också SATS kort, men när jag ser de där jäkla köerna orkar jag inte boka pass. Dessutom är det svårt om motivationen tryter... :)
Skicka en kommentar