God morgon!

Såg bilden nedan och började att fundera. För att exempelvis genomföra ett lyckat marathon krävs det en hel del från en själv. Dels när det gäller förberedelser men även under själva loppet. Det finns en styrka som jag själv anser mig att ha och som jag säkert delar med många andra marathonlöpare, envishet. Jag ger inte upp i första laget. Jag kan kämpa på trots att det känns tungt. De sista 5 km under Berlin marathon var tuffa, jag började bli rejält trött. Trots det så bestämde jag mig direkt för att inte ge vika för tröttheten. Jag skrämdes inte av den. Jag valde att inte se den som ett hinder. Jag tänkte att den var naturlig, för att jag hade sprungit långt i ett högt tempo. Så jag välkomnade den och bestämde mig för att göra det bästa jag kunde av situationen. Det är när det känns tufft som den verkliga utmaningen kommer. Det är då det gäller att plocka fram viljan och inte ge vika. Jag brukar ha olika mantran och argument som jag upprepar för mig själv. Hur gör ni för att peppa er själva när det känns som tuffast?


- Posted using BlogPress from my iPhone