En fem-shimmare i solen!

Idag var det dags för SNABBDISTANS.
Andra veckan. Innan dess hade jag ju ett låååångt uppehåll av kvalitetspassen på grund av skada.
Nu är jag tillbaka! ÄNTLIGEN!
Jag snackade med mamsen som var springsugen och vi bestämde oss för att jag skulle köra min upp-och-nedvarvning tillsammans med henne. Där emellan skulle jag köra 5 km tempo.
Solen sken och vi begav oss iväg! Efter dryga 4 km stod jag redo. Jag var lite nervös och pirrig i kroppen, precis som vanligt när det vankas tempo. ....och liiiite småirriterad för att jag hade glömt att ladda min ipod som innehåller boostande musik, som kan vara bra när man ska pressa sig som idag. 
"Mamma, åh, jag har inga batterier i ipoden" gnällde jag.
"Nä, men nu har du inte det, det går väl bra ändå" sa mamma.
Haha... helt rätt...varför gråta över spilld mjölk? Bättre att göra det bästa av situationen!
Istället för peppande musik så föreställde jag mig att jag hade en coach med mig, som var pigg, glad och full av energi. En coach som kom med peppade tillrop, hela tiden! 
Kom igen Lina. Tänk på tekniken. Använd armarna. Du kan! Du ser pigg ut. Stark. Grym! Du kommer rocka på Berlin marathon! Så jäkla bra! Nu är det raksträcka här. kör på!!! Wooohooo!

Foto:Linnet,jag fick av Santi, inbyggd sportbh (så smart?) och mina favorit Rudy project-glajjor!

5 km senare stod jag och pustade ut och vågade knappt kolla på klockan. Jag hade på känn att det hade gått bra, det hade ju i alla fall känts bra. Jag hade visserligen sneglat ner då och då men hade inte någon koll på snitt och så. 5 km på 20.33 visade klockan. ÅH, vad glad jag blev! Väldigt bra fart, för mig! Efter regn kommer solsken, nu ska jag fira med dagsfärska jordgubbar! Tackar mamma, mig själv och "låtsascoachen" :-)