söndag 2 september 2012

Tjejmilen 2012, dagen då mitt milspers hädanefter består av en inledande fyra följt av en NOLLA!!

Jag har haft svårt att förstå hur det egentligen kunde gå så bra som det gjorde för mig på gårdagens tjejmil. Jag blir "känslorörd" när jag skriver detta. Hela loppet var verkligen en stark upplevelse för mig.
Vi tar dagen från början.
Som sagt, jag vaknade tidigt igår. Jag konstaterade att det var regnigt ute och kände mig ganska opepp just då. Någonstans så tänkte jag att det hela ändå skulle lösa sig när jag väl kom till startområdet. Där jag skulle kunna insupa atmosfären och stämningen som brukar uppstå på sådana här tillställningar.
När jag bytte om hemma konstaterade jag att alla mina favvolöparstrumpor var i smutstvätten så jag och mamma tog en sväng förbi Runnersstore i city  på väg till starten. Rätt strumpor på lopp har alltid känts viktigt för mig. När jag springer marathon-lopp så måste jag alltid ha sprillans nya på mig. Alla har vi väl våra "hang-ups" inte sant? :)
När vi väl kom till starten på gärdet så regnade det en hel del. Jag och mamma var lite besvikna på det från början. Vi hade sett framemot solskenslöpning, men sakta men säkert blev vi alltmer positiva. Tjejmilen är ju ändå tjejmilen! =)
Vi lämnade in våra grejer, gick på toa och sökte tillslut skydd  från regnet under ett tak. Jag hörde om löpare runt om mig som sa att de var nervösa och pirriga... men jag kände inget sådant alls. Jag var helt lugn och avslappnad. Jag var inte ett dugg nervös.
Det kan ju låta härligt och på ett sätt så är det ju skönt att slippa nervositet men det oroade mig faktiskt samtidigt.
Det kändes som om jag inte hade "det" idag.
Som om jag inte skulle kunna pressa på.
Som om jag saknade "Go".
Som om jag inte riktigt var sugen på att prestera.
Det var en märklig känsla.
Men jag kände mig mest som Ferdinand under korkeken där jag vandrade runt med mamma. Nöjd med tillvaron men ändå lugn. Jag spanade förbryllat in upploppet och tänkte att det nog skulle bli ganska geggigt idag. Nu i efterhand så vet jag ju att man inte behöver "den där" nervositeten för att kunna prestera bra!

Jag värmde upp en kilometer innan jag tog mig till startfållan. Där Sats instruktörer stod för uppvärmningen.
Det var verkligen roligt. Det var en så glad stämning!
Jag stod i den första startgruppen men inte lika långt fram som förra året.
Först tänkte jag att jag skulle försöka ta mig lite längre fram sedan tog min "Ferdinand-style" över och tänkte lugnt att det nog var ganska bra där jag stod ändå. Dessutom tänkte jag att de som var där framför mig kanske inte var långsammare än mig så varför skulle jag då ta mig rätten att smita förbi? Samtidigt så vet jag att man i dessa lägen ibland måste "tänka på sig själv" just av anledningen att många andra också gör det det...men äsh... jag  valde att stå kvar... såååå långt bak var jag ju ändå inte.
Speakern började plötsligt att räkna ner.. 10.9.8... Wooohooo...detta kändes kul!
Det var som vanligt lite trångt de första hundra metrarna

Redan från början kände jag att jag hade en rätt skön löp-känsla i kroppen. Ett härligt flyt. Benen kändes fräscha.
Under den första km stötte jag på massa löpare som jag känner.. bland annat Ann.. vars blogg jag följer! Roligt!

Jag träffade även massa andra härliga löparvänner idag. Dels innan loppet, men även under, längs med banan som publik och efter. Men jag väljer att inte nämna fler här, ni vet ju ändå vilka ni är ..Tack ni som hejade och peppade!
Jag kollade inte på klockan särskilt mycket under den första kilometern. Jag hade fullt sjå med att sicksacka mig fram.Det får man räkna med. 
Jag passerade första kilometern, klockan pep till och visade att jag sprungit den  på 4:02
Allt kändes bara så bra.
Hädanefter blev jag förvånad varje gång som klockan pep till.
Jag konstaterade att jag kunde ligga i ett riktigt högt tempo utan att det kändes varken så tufft eller så jobbigt som jag tänker att det borde göra.
Fotograf : H. Palm
Särskilt chockad blev jag när klockan visade att jag sprang flera kilometrar under 4 minuterstempo! Den snabbaste, km 3 tex, sprang jag på 3:46!!! För inte särskilt länge sedan så kunde jag inte ens hålla den farten på mina 1000-meters intervaller?!!!
Jag kände mig så glad!!!
Vid det här laget var det väldigt glest mellan löparna.
Det var en SÅ otroligt häftig känsla.
Jag menar Tjejmilen är landets största idrottsevenemang för kvinnor med över 32 000 anmälda deltagare.
Att få uppleva ett av Sveriges största och mest välbesökta lopp "som glest" var hur häftigt som helst!
Foto: T. Windestam, B. Aronsson och A.Olsson
Enda gången som jag fick en lite negativ känsla var egentligen vid 6-7 km.
Då fick jag en liten "hållkänning".
 Jag saktade ner en stund och sprang därav min lugnaste kilometer för dagen som landade på 4:13. Då gav hållet med sig direkt och jag kunde återgå till ett ännu snabbare tempo igen.
Vid 8 km ungefär, efter Djurgårdsbron, skrek speakenr:
"Här kommer en hässelbylöpare med oförskämt pigga och lätta steg"
Det peppade mig ännu mer!

De sista två kilometrarna var jag bara så lycklig.
Jag ville bara skrika rakt ut till publiken hur glad jag var och att detta inte var något som jag hade gjort tidigare!

Jag låg helt själv där ett tag. Jag hade ingen som drog. Eftersom det är lite "snitsligt"  där mot slutet så såg jag heller ingen framför mig. Det var en jättemärklig  känsla!! "Springer jag ens rätt?!
 Jag uppskattade publiken så mycket vid det här laget.
 Jag tyckte att de var så schyssta som stod där i regnet och peppade och hejade på oss tjejmilslöpare!!
Speciellt mot slutet så är tjejmilen rätt tung, med ett segt uppförslut innan man så småningom når upploppet där på gräset.Upploppet var, som jag redan visste, riktigt lerigt och jag var nära att halka till i kurvan!
 När jag såg den stora klockan vid målet visa en FYRA och en NOLLA så kändes det nästan som om jag stulit någon annans kropp.
Jag passerade målgång. Fick en ros i min hand. Det får bara de första 50 i mål. Fast.. det tänkte jag inte på då. Det var först när folk kom fram till mig efter loppet och pekade på rosen och grattade som jag fick klart för mig varför jag hade fått den och vad den stod för.
Alltså.. hur???
Jag ville gråta, skratta.
Jag hade inte trott detta.
Inte heller förväntat mig.
Jag trodde knappast att jag skulle persa med 3 MINUTER...
När jag fått min ostkaka, som man alltid får efter målgång på tjejmilen, så brann det ordentligt bakom ögonlocken. Hade jag mött någon som jag känner just då så hade jag garanterat bölat.


Och smutsig blev jag! För att inte tala om mina skor! =) "Klafs. klafs."

Jag är som ni kanske förstått väldigt, väldigt  glad !!! Förutom att jag är toknöjd med "vart jag befinner mig just nu" 
40:43 på milen!
...så ser jag även ljust på framtiden när det gäller löpningen. Jag är både förväntansfull och taggad. Jag har mer att ge! Jag älskar att springa!  
Tack ni som finns där för mig; Ni som inspirerar, peppar, bollar och hejar! Det gör mig glad.
Nu ska jag unna mig att njuta av detta. Ett härligt formkvitto är det också inför Berlin Marathon som går av stapeln om några veckor!!

21 kommentarer:

santi sa...

Du är bäst bäst lina. Inspirerat mig sen den första ursviks milen. Så grymt bra jobbat! Bästa år blir de nummer tio sen bästa året efter! Å emellan marathon på under tre h! Puss å kram finaste vän

Löplust sa...

Stort GRATTIS! Vilken fantastisk prestation! Otroligt roligt, när du inte ens kände dig pepp före loppet! Ser fram emot att läsa din race-report från Berlin!

Anki sa...

Stort GRATTIS till en riktigt bra tid.

Riktigt inspirerande läsning! :)

ania sa...

Gratulerer så masse fantastisk resultat. Det fortjenner du

Roxen sa...

Grymt bra sprunget. Nu tar du sub40 nästa år! :)

Sara Aronsson sa...

Så jädra grymt lina !!! Härligt !!!!

Ingmarie sa...

Stort grattis!

Helena sa...

Stort grattis :D du är en härlig inspiration! kramar till dig

Staffan sa...

Grymt bra och jämnt sprunget, stort grattis! Nästa mål är ju givet, det magiska sub40... Det fixar du!

Ann sa...

Å herregud det här är bland det bästa jag har läst på länge!!! The CHILLS längs ryggraden, fy tusan vilken magsikt känsla du förmedlar tjejen!
Så oerhört bra kutat och jag avundas den där känslan...hur ska detta sluta på hässelby??
MegaSTOR grattiskram!!

Anonym sa...

Fasiken va starkt! Stort stort grattis!!

Ida sa...

Wow vilket bra lopp, vad kul för dig :) Bra jobbat!

Sara J sa...

Så jäkla bra jobbat. Grattis!

Johanna sa...

Grattis! Jag har följt din blogg av och till sedan 2010 när jag skulle springa min första mara. Det har varit så otroligt kul att följa dig fram till detta välförtjänta resultat. Du förmedlar sådan genuin glädje för både löpningen och livet. Sedan gillar jag att du tror och litar på din förmåga! Stort lycka till i Berlin!

Anonym sa...

Kul att läsa. Stort grattis från göteborg

Ida-Maria Holmgren sa...

Verkligen peppande att läsa, Grattis, bra löpt!

Andrea sa...

Jag ryser när jag läser dina ord! Vad grym du är!! Vi ses på torsdag :) :)

Helen sa...

Stort grattis till en fin fin placering och en fantastisk tid. Otroligt inspirerande att läsa din blogg. // Helen

Lina sa...

Taaaaack!!! Blir alldeles lycklig av att läsa era kommentarer!!!

jennycatharina sa...

stort grattis! måste varit en sjukt häftig känsla.
otroligt inspirerande att få följa dig här!

Ketutar sa...

Hej,
Jag vill fråga dig en sak... jag har drömt om att löpa tjejmilen för flera år nu, men aldrig vågat... jag har Aspergers, och tanken av att springa med hundratals människor, omkringat av hundratals människor, som tittar på en och bullrar, känns inte bra... men det är det med gemenskap, känsla av prestation, pirret i magen, och att bli hejat på... Det är väldigt lockande. Men - mitt största problem är det att jag inte vet vad som händer före och efter loppet. Finns det någon plats att lämna sina saker i, om man är ensam, och inte har någon med sig som kan hålla koll på saker? Finns det möjlighet att byta kläderna och duscha efteråt? För tanken att åka med tåg efter att sprungit en mil, i svettiga kläder känns inte bra. Vad händer när du kommer till mål?
Jag vet det här är kanske jätte-dumt att fråga dig, men du har varit där och gjort det, du vet.