Jo, jag har minsann kört ett riktigt skit-spinning-pass!
Ursäkta uttrycket men jag led mig verkligen igenom det här passet. Det var absolut inte instruktörens fel...
Utan jag fick sådan rejält hemsk huvudvärk som "tog över allt".
Ni vet, en riktig sådan där spänningshuvudvärk som satt typ över pannan. Musiken som pumpade ut från högtalarna skar i öronen och trots tappra försök till att "få till något bra" så fick jag liksom aldrig igång kroppen. Jag fick knappt fram en enda ynka svettdroppe och det säger en del när det gäller spinning!
Jag vände mig om och slängde uppgivna blickar gång på gång på klockan som var uppsatt på väggen bakom mig. Efter att ha slängt ungefär 100 blickar bakåt var tillslut "plågan över", men efteråt skulle jag ju springa....
Visst fanns tanken på att kanske strunta i det men jag tänkte att löpningen kanske skulle få huvudvärken att släppa. Eftersom jag även kände att huvudvärken inte var tecken på sjukdom utan mer på någon anspänning så satte jag mig, något motvilligt, ner på en trappa, med garminklockan på, för att invänta satelliter.
Just när jag satt där på trappan så tänkte jag på frågan ovan:
"på vilket sätt skulle skitpasset vara positivt för min Berlin-satsning?"
Det som är roligt och lätt kräver inte lika mycket målmedvetenhet som det som känns jobbigt eller tråkigt. PUNKT. ;-) Blir det tungt under marathonloppet så kan jag plocka fram detta och tänka "jag körde väl ändå inte det där skitpasset i början av september helt i onödan?!" På så sätt så kan jag vända denna negativa upplevelse till att istället bli positiv. Den bidrog ju till att göra mig mer rustad för att framöver kunna hantera eventuella motgångar, inte sant?. Tusen tack för det kära skitpass! ;-) ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar