Egentligen så klart enda fram till mål-linjen.
Men som första etapp, är mitt stora delmål, faktiskt att komma till, och stå på, startlinjen i så god form som möjligt.
Idag är det endast 2 veckor kvar till avresa och visst är det mycket fokus på Berlin maraton nu.
Det är så jag vill ha det just nu.
Det blir som en mental laddning och nedräkning.
Som en lång trumvirvel.
Man skulle kunna förenkla det genom att säga att det är ett medvetet sätt för mig att kunna bibehålla en viss attityd, eller ja, mer en viss känsla, hela vägen och enda fram.
Att inte tappa siktet på målet nu när det är så pass nära!
Målet, att springa Berlin maraton, har varit i fokus länge nu.
På ett sätt känner jag mig redan nu väldigt nöjd med min insats, trots att jag inte har sprungit loppet ännu!? win win! ;-)
Jag ska förklara hur jag tänker.
Jag hade en bra vinter.
Jag fick in mycket mängd-träning och minst ett långpass varje vecka.
Jag kände att jag hade "något bra på gång" redan på premiär-milen i slutet av Mars.. och jag var hiskeligt nöjd över mitt livs första halv-mara, kungsholmen runt.
Sedan kom smärtan i benet. Smärtan som kändes i varenda steg som jag tog. En smärta som jag mycket väl kände igen från förr.
"Baserat på förr" så kunde jag också ana att denna skada inte skulle försvinna efter några dagars vila. Den skulle bli seg och långdragen OCH...jag hade rätt.
På resultatlistan efter mil-spåret och Stockholm maraton står det DNS efter mitt namn, DID NOT START.
Istället för att springa lopp och tävla rent fysiskt så bestämde jag mig direkt för att åtminstone "vinna över mina inre tillstånd".
Att kämpa mentalt genom att inte låta motgången få ta allt för stora proportioner.
Jag tvingade mig själv att genast fundera på vilka nya möjligheter och alternativ som fanns där för mig, i den nya situationen.
Jag såg inte bakslaget som ett slut på "löparresan 2012".
Jag såg det snarare som när man åker bil och svänger av, in på en ny väg. Dvs. när man skiter i vilken väg som gps-kvinnan förslog att man skulle ta.
Jag tänkte med andra ord;"GÖR OM RUTT"
Jag funderade alltså istället på hur jag skulle gå vidare och riktade all min energi mot det.
Jag vågade lägga om planerna, fastän det alltid är jobbigt.
Jag strävade efter att vara positiv och hade en förhoppning och tro om att de nya planerna skulle hjälpa mig framåt.
Jag fick hjälp av en vän att bolla mina tankar och känslor samt tänka ut nya tränings-upplägg och planer. Gentemot denne vän känner jag mig oerhört tacksam!
När negativa tankar och känslor knackade på dörren så öppnade jag den med säkerhetskedjan på.
Jag tänkte eftertänksamt; "hm, vad är det här för reaktion som kommer och hälsar på och hur långt ska jag släppa in det besöket?"
Det blev ett "nej tack, jag är inte intresserad" och så stängde jag dörren innan alltför mycket energi hunnit sippra ut.
"våga tänka annorlunda nu Lina", tänkte jag istället bestämt för mig själv.
Vad jag vill komma fram till är att jag faktiskt är rätt nöjd med min insats redan nu.
Jag har hållit fast vid min målbild och bibehållet min motivation i stunder då det har känts jobbigt.
Det har varit nyttiga erfarenheter för mig samt lärt mig vilka strategier jag kan ha med mig och ta till även i framtiden.
Jag tänker inte heller så mycket att "förutsättningarna inte har varit de bästa".
Jag väljer att inte lägga särskilt mycket fokus på tankar om att jag till exempel faktiskt har halverat min mängd löpning per vecka.
Jag är istället tacksam över och väljer att vända blicken mot de möjligheter som jag har haft och som jag fortfarande har. Det enorma stöd som jag har känt från personer som bryr sig, alternativträningen på sats, ett härligt och inspirerade träningsupplägg, flera veckors semester med vila och mycket sol, hälsosam och god mat.OSV.
Jag väljer att tänka och på det, för det får mig att känna mig positiv.
Det andra, negativa, är som med väder, inget jag kan göra något åt. Det enda man kan göra är att istället fokusera på att vara rätt utrustad. Inte sitta med armarna i kors och skylla på yttre omständigheter.
Det hjälper mig ju definitivt inte att komma närmare mitt mål!?
Nu är det två veckor kvar men jag är alltså glad över där jag är, nu idag.
Nu, den absolut, sista biten är det bara, "finslipande" träning, vila, bra mat och handsprit som gäller! ;-)
Jag klappar mig själv lite på axeln redan nu men jag är samtidigt uppmärksam på mig själv så att jag inte tappar fokus. Två veckor är ändå två veckor och det gäller att jag gör det bästa som jag bara kan även utav dessa! Så riktigt ännu pustar jag inte ut helt! ;-) Nu fortsätter jag att fokusera, skriver extra många inlägg om just Berlin. Det kommer att hjälpa mig att vara psykiskt stark när jag står där på startlinjen, det är ett som är säkert!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar