Är löpningen alltid så fantastisk?

På många löparbloggar så skrivs det om;
Hur svårt det är att vila, hur man helt enkelt"avskyr" vilodagarna.
Det står om hur mycket man längtar ut till dagens senare löparpass.
Man läser om alla springande människors fantastiska genomförda rundor. Om vilka känslor som spreds i kroppen.
Om att man såg vitsippor, en hare och att vädret var helt fantastiskt, strålande sol!
Man flög fram, man älskar löpningen!! För att inte tala om känslan efter passet, heeeeelt oslagbart!

Detta är så jag ,som många andra löpare, säkerligen uppfattar löpningen och givetvis är det detta som man gärna vill förmedla ut till andra människor i vardagliga samtal eller på bloggen när man ska beskriva löpningen.

Det är ju inte alls konstigt, för det är ju så man känner! Passionen till löpningen får en att springa vissa pass i "kräktempo" och att bara nöta nöta nöta på långpassen trots vätskebrist och hetta!
Löpningen är helt enkelt fantastisk, och fördelarna och de många positiva effekterna med just löpning är ett faktum.

Jag tycker ändå att det känns viktigt att poängtera att det faktiskt inte alltid känns så där underbart, inte för någon.
Speciellt viktigt är det när man ska motivera "nybörjare" .
Att ha ett "pisspass" innebär alltså inte per automatik att man inte tillhör "löpartypen".

Visst kan jag avsky "vilardagar" men det finns även dagar då det sista jag vill är att gå ut och springa.
Det kanske spöregnar och är mörkt och ruggigt ute. Jag kanske fastnar framför tv:n. Godiset på Ica kanske känns mer lockande än löparskorna i hallen.

Ibland under ett dåligt pass så kan jag bara längta tills att det hela är över, medan det andra dagar känns som om jag skulle kunna springa hur långt som helst, utan att bli det minsta trött, någonsin!

Det som jag vill komma fram till är att vi alla har våra dagar och det gäller nästan allt i livet.
Ibland känner vi oss till exempel mer glada och sociala med våra medmänniskor medan vi andra dagar bara vill dra på oss huvan på jackan, stänga av omvärlden och bara få vara för oss själva.
Men dessa känslor gör oss ju inte till asociala inåtriktade ensamvargar.
Eller hur? Man hade bara en dålig dag helt enkelt.

På samma sätt så gör inte en dålig löpardag dig till en sämre löpare!
Jag tror att alla människor tappar motivationen för alla möjliga saker ibland, saker som man faktiskt vanligtvis tycker om. Ta shopping till exempel. Trots att många tycker att shopping är jättekul, så är det ju inte alla dagar som man har lust att stå i ett provrum, på och av med kläder!

Jag tycker att man ibland ska tillåta sig att strunta i passet och ligga kvar framför tv-n.
Samtidigt så tycker jag faktiskt att man ibland ska "tvinga" sig ut ändå, trots att det känns motigt. Soffan är alltså OK så länge det inte blir till ett mönster. Om man nu faktiskt har bestämt sig för och strävar efter och vill att löpningen helt enkelt ska vara en del av ens liv! Samma sak kan man säga om kosten, såklart att det är okej att ibland äta onyttigt. Men märker man att det är ett återkommande mönster så kan det ganska snart bli ens "livstil".

En intressant parentes är att det förvånansvärt ofta har hänt mig att på de mest "dåliga/omotiverande" dagarna så har löpningen varit fantastisk! Kanske är det då som jag behövt det som mest? Jag kanske har känt mig spänd,oroad eller ledsen över något och efter löpningen så får jag kanske helt andra känslor för alltihop. Varit ute och rensat tankarna som man brukar säga.

Det som jag vill komma fram till är att det i mina ögon hör till att träningen känns trög och motig ibland.

Det går att hitta småknep för att få iväg sig själv dessa dagar om man inte bestämmer sig för att stanna på soffan.
Jag brukar tänka såhär:
1. Vad skönt när jag står där i duschen efter löparrundan.
2. Jag sätter så lite press som möjligt, det behöver inte gå fort, 5 km är okej. Ofta så ändras den inställningen när man väl är ute, en liten fälla för sig själv med andra ord!
3. Jag tänker frågande, " jag undrar hur många kilometrar jag får ihop den här veckan"

För er "nybörjare" som kämpar med att få upp flåset till sommaren så måste jag informera er om att min erfarenhet faktiskt ändå säger att desto längre tid man ägnar sig åt löpningen desto mer sällan så dyker faktiskt dessa dåliga dagar upp. De blir alltså mer sällsynta , men trots allt så kommer de troligtvis i all evighet att dyka upp titt som tätt!
Summan av kardemumman är ändå är att löpningen faktiskt är så där fantastisk som alla löpare säger, i det stora hela!!!! :)