Det hela började bra och jag noterade nöjt att "det där spända" som jag känt i vaden i någon vecka hade dämpats. Skönt, då var det nog bara en överansträngning från indianhoppen!;)
Det var dock inte frid och fröjd för det, efter ca. 5 km så kom istället illamåendet från hell! Jag fick yrsel och det kändes som om hela min kropp var i nån sorts obalans. Jag blev rädd för att jag skulle svimma, obehagligt. Jag sa till Minna hur jag kände och att jag inte orkade prata just nu. Jag hoppades på att det skulle lägga sig, men icke. Jag ville bara hem till sängen, blunda och inte ta in några som helst intryck. Så det fick bli så. Jag knäppte av mig min garminklocka och gav den till Minna och sa att hon nog måste fortsätta utan mig. Det kändes pisstråkigt men det var ändå bara ett träningspass. Minna plingade på dörren drygt en timme senare för att lämpa över garminklockan och jag såg lite avundsjukt vilken fin distans hon fått ihop. Jag var såklart glad för hennes skull trots att jag verkligen också skulle velat "vara med". :)
Jag tror faktiskt att det hela berodde på vätskebrist. När jag tänker efter så drack jag dåligt igår. Jag körde ett tufft spinningpass på kvällen som resulterade i en imponerande pöl på golvet;) och sedan bastu på det...
sorry kroppen!
Nu har jag boostat kroppen med vatten och resorb och känner mig som en ny människa!:) Gosat med mina älskade små kompisar har jag också gjort:) de finns där och överöser mig med kärlek i alla lägen, man blir bortskämd!:)
Posted using BlogPress from my iPhone
2 kommentarer:
Mind over body, but mind your body! Bra gjort att du lyssnade!
//sofia
Usch då, obehagligt! Hoppas det bara var tillfälligt.
Skicka en kommentar