Efter jobbnatt så var jag alldeles seg när det vankades "planerad löparrunda".
Helt ärligt, jag ville absolut inte springa i överhuvudtaget! Att jag ändå tänkte trotsa de känslorna och ge mig ut ändå, det irriterade mig.
"Varför kan jag inte bara skita i löpningen idag?" Frågade jag mig själv.
Svaret fanns där inne, med en ynklig röst, "för att jag lovat mig själv.... att inte låta trötthet efter ett jobb få inkräkta på min löpning".
Det var liksom dealen som jag gjort upp med mig själv när jag tackade ja till att jobba nätter.
Jag övertalade mig själv med " att det säkert skulle kännas bättre när jag väl kom iväg"
Svaret är att det inte kändes ett dugg bättre! 12 km med håll i magen och total oflyt i steget! Men(!) efteråt mina vänner, var jag galet nöjd med mig själv!
Jag tror att det behövs sånna här dagar ibland. Det finns nog en mening med de också, de liksom viskar till en att inte ta något för givet...det behöver man påminnas om ibland.
-Posted using BlogPress from my iPhone
3 kommentarer:
Förstår precis hur du känner det, men så härligt nöjd du måste vara när du väl kom hem igen. Jag tror oxå att just dessa löppass på dessa mindre roliga dagarna ger oss mycket. Jag inbillar mig det när jag springer så blir det lite lite mindre segt./Cattis
www.cattisspringer.blogspot.com
Bra jobbat! Ibland är det verkligen segt att komma ut... Men steget från soffan brukar vara det värsta, när man väl är ute känns det bättre (även om inte löpningen är hundraprocentig). :-)
Ja det kändes bra efter, det är ju det man vet egentligen... men nästan glömmer när man känner sig sådär seg! :)
Skicka en kommentar