Do it!

Jag träffar ibland människor som drömmer om att springa ett marathon, eller ett lopp i överhuvudtaget, men som helt enkelt inte riktigt vågat ta steget

Ganska nyligen berättade en löparvän för mig att hon nog gärna skulle vilja springa en mara egentligen, men är lite rädd för att misslyckas.
Men...ta det inte så allvarligt tycker jag!:) Jag tycker att man ska se det som en rolig grej. Speciellt när det gäller första maran. Jag kände mig stentuff bara av att ha tagit mig runt när jag sprang min första mara (...och jag hade inte sprungit/tränat sedan februari, där kan man snacka om dåligt förberedd)

Ska man gå och tänka att "man kanske inte kan" så går bara tiden. Vad väntar man på? Vill man något så måste man våga. Att det känns lite läskigt och pirrigt är helt normalt... men varför skulle man inte kunna? Vill man så kan man (så länge man är frisk och så) Att gå och vänta och oroa sig är att slösa bort flera chanser och upplevelser på vägen.

Låt helt enkelt inte rädslan för att misslyckas leda till att du avvisar möjligheterna till att lyckas! Kör bah! ;)