"Den som är med i leken...

... får leken tåla" heter det.  
Det uttrycket har ni väl alla hört?! :-)
Ibland så händer det dock att man inte är helt fullt medveten om att man ens har gått med i "leken" förrän man liksom är mitt uppe i den! Känner ni igen det?! 
Så var det lite idag på pulsspinningen. Platsen på själva klassen bokade jag tidigare i veckan. 
Igår dubbelkollade jag att jag verkligen hade fått en plats. Då upptäckte jag förvånat att det stod att klassen visst var 90 minuter lång istället för 55 minuter. "okej, utmanande" tänkte jag som aldrig har spinnat längre än en timme tidigare. 
Jag laddade inte på något särskilt sätt i morse och visste inte riktigt heller vad som väntade. Jag var mest bara lite förväntansfull på hur 1,5 timmes spinning skulle kännas jämfört med 1 timme.
Om jag bara visste vad som väntade!
Haha... 
...när jag hoppade upp på spinningcykeln såg jag att det var två (?) ledare, två spinningcyklar längst fram. "Hm, undra varför" tänkte jag lite för mig själv och trampade på.
Då kom det;  
"Hej! Detta är ju en två timmar lång eventklass pulsspinning, ni är galningar allihopa"
"Vaaaa? tänkte jag med skratt i halsen" Hahhahahah!!
Jag kände mig dock bara postiv till det nya beskedet. Okej, det var väl lite av en skräckblandad förtjusning!
 Jag tycker även att det kändes kul att SATS låter instruktörerna ta ut svängarna lite.
Trots att jag inte var medveten om vilken sort "lek" som jag nyss hade hamnat i så lovar jag att jag "tålde den" ändå! Jag hade riktigt med "GO" i kroppen och kämpade och slet in i det sista. Det var bra, rolig och annorlunda stämningen i salen. Folk manade på varann och såg lyckliga (...och mörbultade) ut vid passets slut. Jag är smått lyrisk fortfarande, detta var det roligaste passet på MYCKET länge!
När är nästa gång??!!! MERSMAK! 

Foto: endorfinhög på tunnebanan hem!

- Posted using BlogPress from my iPhone