Post-sthlm-marathon

Jag sprang inte igår, som ni vet, men jag såg det som en plikt att åka in och heja när jag hade chansen. Jag vet själv hur mycket det betyder!  Den första glimten av marathon-banan fick jag när jag, med en varm take-away-kaffe i handen, tog mig över den lilla bron, över vägen, till Rålis, den var helt tom!! Där brukar det vanligtvis vara ett bra och härligt tryck på publiken! Jag led med löparna, jag tyckte att de förtjänade bättre! Det småduggade inte bara utan det blåste och spöregnade och var bara ynka 4 grader!!!
Det blev en hel del flängande hit och dit för att heja och eftersom jag är sämst på det här med att använda paraplyer och sånt så var jag ganska snart helt genomblöt. Mina jeans var totalt dyngsura när jag kom hem senare!!
Det sista jag gjorde var att promenera från t-centralen tillbaka mot rålis för jag visste att min klasskompis Minna och Cicci, som sprang maran för första gången, borde komma där någonstans och det gjorde de!
Jag sprang med de ett 20-tal meter och blev fachinerad över hur glada och positiva de var efter 35 km i detta oväder!! WOW!  Vilken härlig inställning! Under 5 timmar sprang de in och fick mersmak!
Hur som helst efter stadsrundan så skulle jag på middag hos mamma och Anders. Jag var tvungen att låna deras badkar för att tina upp mig själv, jag frös så mycket! Stackars löparna som kanske hade sprungit med linne och shorts! Idag hade jag tänkt att gå på spinning... men har fått ont i halsen, jäkla juniväder! ;-)

Foto: Jag med älskade goshunden inne i värmen hos mamsen igår!

Istället får jag förbereda mig ordentligt inför opponeringen i morgon!!  Jag längtar tills på Tisdag... då är jag i spanien igen! Jag behöver det mer än någonsin!