Skadefri

Igår pratade jag med en vän som liksom jag har tampats med en del skador i samband med löpningen.  Vi pratade om hur "ärrad"/påverkad man blir efter att ha varit skadad.
Det har ju kännts bra med löpningen länge. Jag har ju varit skadefri ett bra tag. 10 månader utan benhinnebesvär. Det är väl ganska länge?
MEN ändå... så vågar jag knappast se på det som ett långsiktigt tillstånd.
Jag slänger ur mig saker som "får jag bara köra på nu fram till Berlin marathon så tror jag att det kan bli en bra säsong" och när det gick bra på loppet i söndags så tänkte jag"jamen...jag har ju fått vara skadefri, jag har ju kunnat träna i ett snabbare tempo" som en förklaring till det hela.
Jag är nämligen SÅ rädd för att bli skadad.
Jag känner en sådan otrolig lycka över att det känns bra men samtidigt en rädsla eftersom jag vet hur snabbt det kan vända. Jag tycker att det är riktigt roligt att kunna köra kvalite´t som intervaller och tröskelpass och jag är därför ständigt på min vakt. Ibland kan det kännas tråkigt. Eller att man uppfattas som tråkig. Jag är till exempel inte alls spontan längre. Har jag tänkt att köra ett lugnt återhämtnings/distans-pass så nappar jag till exempel inte om någon föreslår att ruscha fram till nästa lyckstolpe eller att "ta i allt vad jag har uppför en backe" och så vidare. Det är då lätt att känna sig lite tråkig och principfast.
TYP: "Nej jag ska springa lugnt idag."
 "Punkt slut."
" Inget kan få mig att ändra mig."
"På lördag ska jag springa snabbt, inte nu".
Hehe... jag är benhård. DET GÅR INTE att övertala mig. Inte för att jag inte vill utan för att jag tycker att det är onödigt att ta en risk.När det kommer till den här punkten så vågar jag inte ta ut svängarna.
Jag är så glad över det jag har nu. Jag tycker att det känns lyxigt att kunna köra två kvalite´tspass i veckan. Jag tänker inte övertrassera det. Att få köra de två passen varje vecka är verkligen lycka. Rakt igenom.