Marathon 2010

Sammanfattningsvis så kan jag säga att gårdagens 42.195 meter bestod av ren lycka, löparlycka!

För er som orkar, här kommer den längre versionen! :)
Jag vaknade vid halv nio och första tanken som slog mig var att "shitt, idag ska jag springa maran" och jag flög upp, ingen ro hade jag att ligga och dra mig en stor dag som denna!

Jag käkade en rejäl frukost som bestod av pesto-pasta. Samtidigt som jag var lite pirrig och förväntansfull så var jag samtidigt lite orolig för benhinnorna som krånglat lite. För 1.5 vecka sedan så röntgade jag benet, då min sjukgymnast tyckte att vi skulle försäkra oss om att det inte utvecklats någon stressfraktur, för då skulle jag inte ställa upp.
Beskedet kom 3 dagar innan maran "Nej det var ingen stressfraktur men benhinneinflammationen syntes på röntgen på höger ben"
Så det var helt okej att springa maran, det var inte farligt, men risken fanns att det skulle göra ont och då skulle jag bryta. Efter att ha vilat sedan i tisdags, varit på massage och smörjt med voltaren gel så kändes benen chockerande fräscha. Jag småjoggade lite med hundarna på morgonpromenaden och det hela kändes ju väldigt lovande!

Jag tänkte för mig själv att idag ska jag våga lite, satsa lite, jag ville ju komma under 4 timmar som var mitt mål förra året( då slut-tiden blev 4:14:21).

Vid 12-tiden så mötte jag min springkompis Thomas på Sundbybergs pendeltågsstation och på vägen in till stan så pratade vi om de senaste månadernas träning och om att det skulle vara kul att springa marathon någon annanstans, en gång om året kändes ju faktiskt lite lite?! :)

I stan så mötte vi upp Michel, hans flickvän Karima som skulle hejja på och Michels kompis Mehmet som skulle springa maran för första gången.

Vi var ute i god tid men väl på plats så gick tiden fort. Jag skulle springa på toa, lämna in kläder, smörja in mina axlar med solkräm och hälsa på min sjukgymnast som arbetade i sjuktältet och så hälsade jag på några andra bekanta löpare också :) Vädret var optimalt, 17 grader, jäklar vad det kändes bra!

När startskottet gick så kände jag ett otroligt lugn, jag intalade mig själv om att jag kommer att ha läget under kontroll. Jag lovade mig själv att lita på min förmåga att hantera loppet.
Jag, Michel och Thomas höll ihop lite i början småsnackade lite. Medvetet höll jag uppe tempot lite, tänkte på steget, hållningen och andningen, som var helt kontrollerad.
Min plan var att hålla ett jämt tempo och dela upp loppet psykiskt. Mina nära o kära stod utplacerade på olika ställen och jag visste var. Det hade vi bestämt innan och jag hade allt uppskrivet i handflatan. Det taggade mig!
Vid 2 mil så kände jag att jag låg bra till tidsmässigt, det var otroligt peppande!
Jag hade min ipod med mig som jag hade bestämt mig för att sätta på först vid 25 km som en liten "present" till mig själv. Det var något som jag hade att se framemot under första halvan av loppet.

Vid 28 km skulle jag bli av med vätskebältet som Daniel skulle ta emot, vilket också var något att se framemot. Jag är inget direkt fan av vätskebälten. Men det var värt att ha det då jag inte är något direkt fan av vätskekontroller heller. Folk som knuffas och trängs. Nej jag var inte sugen på att bli irriterad och att ofrivilligt behöva gå(!!) vid dessa vätskekontroller. Det är ett stressmoment som jag gärna kan hoppa över, inget skulle få förstöra min dag!

Vid 30 så skulle jag premiärprova att ta en gel som Mamma och Anders skulle ge mig. Spännande och kul att prova en sådan tänkte jag. Men fasiken vad kladdigt det var, gel på hela handen, på linnet och på ipoden. Jag tryckte i mig halva, inte så gott, men säkert bra!

Innan Södermälarstrand så hade de byggt någon provisorisk(tror jag) väg, och det hemska var att hela kom i gungning av alla löpare och det gjorde jätteont att springa där! Gungningen gjorde att marken slog upp mot benen, ingen skön känsla så sent i loppet! AJAJ

När jag sprang på Södermälastrand så började jag dessutom att få ont i låren och det kändes som kramp. "Nej nej nej faan" tänkte jag. Jag fick lugna mig lite, drack lite sportdryck och bestämde mig för att vara positiv och inte bli stressad och tänkte istället "Nu ligger jag så mycket bättre till än jag tänkt mig så nu skiter jag i om det gör lite ont."Vidare så tänkte jag
"Att känna sig trött är ju faktiskt en helt naturlig känsla på ett marathonlopp, men jag är stark, jag tänker inte låta mig inte knäckas av en motgång"
Upprepande så tänkte jag "Jag kan, jag vill, jag bestämmer själv"
Jag började mima med musiken som jag hade på ipoden, riktigt bra musik!
Publiken måste ha undrat lite, men vem bryr sig? För mig så var det ett utmärkt sätt att fokusera på annat än låren och att hålla både tempot och humöret uppe!
Sista biten inne på stadion så drog jag såklart på och tiden blev 3:40:22... och Nöjd, det är bara förnamnet! :) Förutom en tid som var bättre än väntat så var det något annat också, jag kände mig så glad över denna fantastiska löparupplevelse!!!. Detta var min bästa mara någonsin av de tre som jag sprungit. Det var ren lycka genom loppet! Jag hade en fantastisk upplevelse! Jag kände mig stark, pigg och glad! Jag sjöng med och nästintill dansade förbi uppträdanden längs banan, jag log åt de andra löparna under loppet, gav lite uppmuntrande ord till de som sprang brevid mig, för jag kände mig sååå glad över tillvaron, stämningen var på topp!!
När jag kom fram till och såg stadion så tänkte jag, "är jag redan framme, shitt, detta var ju inte så jobbigt?!! "Så har jag inte känt tidigare år kan jag ju meddela :)

Min kompis Thomas sprang i mål 03:32 och när jag mötte honom ute på gräsmattan så tog vi snart upp samtalet som vi haft på pendeln innan, om att springa fler lopp. Jag kände i hela kroppen att jag vill springa marathon snart igen!!
LYCKA LYCKA LYCKA!!! BÄSTA LOPPET NÅGONSIN!