Stockholm Marathon 2011

Som ni vet, det blev en lite annorlunda uppladdning för mig än det var tänkt till årets upplaga utav Stockholm Marathon. Stukningen i Tisdags var inte att leka med. Foten var extremt svullen och blå och de 3 dagarna mellan loppen var hemska. Klumpen i halsen har varit konstant sedan i tisdags. Det kändes så snopet att en stukning skulle få sätta stopp för månader utav träning och förväntan. Jag fick nästan för mig att det var något/någon som inte ville att jag skulle springa maran i år, jag blev nästan lite paranoid ;) Det var så mycket som gick emot mig den senaste veckan att jag på riktigt började fundera på allvar! Förutom stukningen så trampade jag sönder min ipodladdare som låg på golvet för någon vecka sedan och var tvungen att köpa en ny, surt? JA! Dagen innan maran så skulle jag dricka vitargo . Jag hittade inte saxen när jag skulle öppna plastförpackningen och jag tog till en typ köttkniv, självklart slant jag med kniven och fick ett riktigt djupt jack i ett finger. Aaawtch! Jag trodde nästan ett tag där att jag skulle behöva åka till sjukan och sy, fy vilket jack! Jag började därför faktiskt fundera på hur dessa motgångar egentligen skulle tolkas!?! En olycka kommer sällan ensam heter det. Var det inte meningen att jag skulle springa Stockholm marathon i år?

På flera ställen läste jag dock att "man ska börja använda sin stukade fot så fort som möjligt för snabbare återhämtning" Om ordet "använda" inkluderar "att springa ett marathon" vet jag inte ;) det är väl upp till mottagaren utav budskapet att tolka;) På morgonen på Lördagen, igår, så bestämde jag mig i allafall slutgiltigt för att få foten tejpad och åka in till start och prova. Jag kunde bara inte förena mig med tanken att inte ens prova. Jag lovade mig själv att jag skulle bryta om det gjorde ont-ont. Då hade jag försökt, då var det bara att acceptera. Jag la ner alla tankar om personbästa eller om att få en bra tid, jag ville bara få vara med Stockholm marathon, tiden kändes verkligen sekundär.

Jag mötte upp Miranda, Elisabeth och Thomas på tunnelbaneperrongen i Sundbyberg. De var så himla taggade och nervösa. Thomas och Miranda skulle satsa ordentligt idag. Det var en konstig känsla att sitta där på tunnelbanan tillsammans med de som var så taggade och själv samtidigt sitta och oroa sig över om det ens skulle gå att springa 1 kilometer idag. Jag visste ju inte alls hur detta skulle gå. Jag ville känna så som de gjorde ju!!

Väl framme så skyndade jag mig bort till sjuktältet där jag bestämt träff med sjukvårdarn Fredrik, som jag känner sedan tidigare, som hade lovat att hjälpa mig med att tejpa, om jag kom tills start. Jag förvarnade honom lite "Alltså, den är ganska så blå" sa jag trevande innan jag drog av mig strumpan. Jag såg hur han häpnade lite när jag tog av mig den"Oj..." sa han när han fick se fossingen och ropade till sig sin kollega som var med och hjälpte mig i sjuktältet på Vårruset i Tisdags. " jag är inte förvånad, det såg rätt illa ut, svullet, i Tisdags, men jag vågade inte säga något då" sa hon. "Är det farligt att springa med stukad fot" frågade jag Fredrik osäkert. "hm, det finns farligare saker som man kan utsätta sig för i livet" svarade han diplomatiskt och fortsatte "men du kan ju alltid bryta om det inte känns bra", "precis, det ska jag" svarade jag och viftade bort oroskänslorna så gott jag kunde. Fredrik tejpade foten, det såg proffsigt ut. Tur att jag inte gav mig på detta själv!! Jag gillade verkligen att hänga där i sjuktältet, som en i dåläget bra kontrast till mina taggade vänner på tunnelbanan, det balanserade upp det hela. Det kom löpare med den ena åkomman efter den andra. Jag var alltså inte ensam med mina problem, det fanns andra som liksom jag också kände sig oroliga och besvikna. Två bloggläsare kom fram och hejjade på mig in i sjuktältet, det var jättekul! Jag hann inte prata så mycket just då, hur gick det för er? Vad kul att ni kom fram :)

Efter att ha hälsat på massa löparvänner, bland annat Hempa och även Henrik från hässelby, så tog jag mig till startfållan. I startfållan dånade musiken ut ur högtalarna, speakern räknade ner hela tiden. Folk verkade så taggade runt omkring mig, såklart, jag förstår de! Jag däremot stod där helt ensam och hade en jättemärklig och jobbig känsla i kroppen. Jag kände mig så likgiltig. Jag kände absolut ingenting, inte ens nervositet, allt var helt blankt. "Så här ska man absolut inte känna i startfållan inför ett marathon, har jag ingen mental styrka alls, och så har jag eventuellt 42 km framför mig?" tänkte jag och försökte att dras med i stämningen men det gick inte, den konstiga känslan, eller rättare sagt avsaknaden utav känslor, fanns kvar. Inte ens när startskottet gick så kände jag att det pirrade i magen, jag kände ingenting alls!!! Jag bara promenerade där mitt i hopen utav människor framtill startlinjen.

Jag började springa och tyckte att tejpen kändes lite stel och löpningen kändes annorlunda, men det gav ju helt klart bra med stöd. Jag tänkte att jag måste ge det hela några kilometrar åtminstone.

Jag såg Cecilia, en tjej som tränade med Team stockholm marathon när jag var med där. Jag sprang upp jämsides och vi pratade lite. Tack!! Jag behövde det verkligen där och då, jag behövde distraheras i mina nojjiga tankar. Jag tittade ner på min klocka och såg att kilometertiden pendlade mellan 4:45-4:50 samtidigt som andningen kändes väldigt kontrollerad Efter det så såg jag och Cecilia varandra till och från under hela loppet. Samma sak var det med Sofie, vi såg varann också till och från. Det var så roligt att jag träffade er båda! :)

foto: Ousa

Vid 13, 30 och 37 dök som planerat mina supportrar mamma och Anders upp och Daniel dök upp vid halvmarapasseringen. Snälla, finaste Anders och mamma och Daniel, vilka supportar. Vad skulle jag göra utan er?!! Ni är helt fantastiska. Vilket stöd!! De har varit väldigt involverade i min fot hela veckan och var nog rätt nervösa att jag skulle behöva bryta, de visste ju hur mycket jag ville detta!

Lite innan gröna lund så sprang en annan trevlig tjej förbi som läser min blogg, och som jag även träffade på senare vid målområdet. Tack för peppningen! :)Vid 30km så fick jag min nya ipod, vilken energiboost.

Hur kändes fossingen då? Jo den gick ju bra att springa med men i backarna var det lite jobbigt. Nerförsbackar brukar alltid vara till min fördel på lopp men nu fick jag ganska försiktigt ta mig ner, det kändes som om jag var tvungen att bromsa för att minska belastningen och stötarna. Jag var försiktig. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur backigt sthlm marathon faktiskt är! Uppförsbackarna kändes inte heller som vanligt, kände mig svagare i frånskjutet. Jag tog ut svängar och kurvor extra mycket, jag var skiträdd hela tiden att någon skulle råka knuffa till mig. Jag hade ju inga tidsmål idag, så jag brydde mig inte heller så mycket om det tog lite extra tid. Jag såg att jag låg rätt fint till tidsmässigt men tog inte heller ut något innan jag var i mål. Hemskt nog så trodde jag hela tiden att något skulle hända innan jag nådde målet. Jag sprang liksom lite och väntade och tänkte "snart händer det säkert något". Inte alls bra,och inte likt mig som alltid jobbar mycket med det mentala under loppen, för jag tror verkligen att människor kan komma långt med rätt inställning till utmaningar. Såna där negativa tankar ska absolut vara helt bannlysta under ett marathon.

Men trots detta så var jag så klart himla lycklig över att bara få vara med!!! Trots mitt känslolösa tillstånd innan i startfållan så kände jag som tur var ändå lycka när jag väl sprang.

Eftersom jag bara hade fokuserat på foten de senaste dagarna så hade jag glömt att klippa tånaglarna så där minimalt korta som man bör göra innan en mara. Detta började kännas ordentligt efter 30 km , ajajaj. Stortånaglarna!! Fy vad ont! så onödigt!

När jag kom upp på västerbron så såg jag helt plötsligt och oväntat Peter och en vän till honom på cykel på andra sidan staketet. Det var tur att jag såg de, för jag hade ju hög musik som dånade i öronen. De peppade mig över hela bron och jag blev skitglad, jag behövde verkligen stöttning just där och då. När jag kommit över bron så stod Peter där, redo med vatten och stack till mig några peppade ord, "fokus nu Lina" jag blev och är så obeskrivligt tacksam!!! Just ordet fokus var det som hängde med mig den sista milen och jag körde på bäst jag kunde!

Äntligen såg jag stadion och därinne så drog jag på den obligatoriska slutspurten och min tid idag blev 3:36:01. Så himla otippat allting. "Hur hamnade jag här efter helvettesveckan?" tänkte jag förvirrat efter målgång. Efter en hemsk vecka med minimalt med sömn och stressnivåer upp till öronen så hade jag alltså tagit mig i mål, på en bra tid dessutom! Det bådar mycket gott inför Berlinmaran, då jäklar ska det inte vara några stukade fötter inblandade, jag ska rehabträna fotlederna hela sommaren och förhoppningsvis komma igång med intervallerna igen!

Jag mötte sedan efter målgång upp Miranda, Thomas och Alex som alla tre sprungit på personbästa, grattis! Jag mötte även mamma, Anders, Karin och Daniel.

Jag tog mig därefter hem ganska fort och gick senare själv ut på en timmes promenad runt sjöarna med hundarna. Det var så härligt. Jag funderade, reflekterade och kände mig så nöjd med dagen. Foten hade inte blivit värre efter maran heller, den kändes precis likadant som innan start. Jag kände mig inte alls så sliten i kroppen i övrigt som jag brukar göra efter marathon, men senare på kvällen var jag grymt trött, sömnig. Jag var över hos mamma och Anders på kvällsfika och efter många gäspningar och gott värmande te så kom jag väl hem vid 12-tiden. Det tog inte många minutrar innan jag sov djupt med mina finaste hundar på varsin sida i sängen. VILKEN DAG!

Tack alla människor som stöttat mig på bloggen i veckan, jag är ordlös, ni har varit ett fantastiskt stöd. Även ni alla fantastiska vänner som ringt och hört av sig till mig under veckan och givit mig stöd. Allihopa, NI ÄR BÄST!

Tack Fredrik som lindande min fot så proffsigt! Tack Daniel, mamma och Anders för allt, allt, allt!!! Tack Peter som oväntat dök upp med vatten och peppning på sista varvet på västerbron och gjorde den rolig att springa!:) Tack ni fina människor som hejade på mig längs med banan som bland annat Ousa och Staffan!