Den omdiskuterade kampsporten MMA...

Jag hade kommit över två stycken vipbiljetter till MMA-galan igår på Hovet. Först var jag lite osäker på om jag skulle gå, jag har aldrig varit på något liknande tidigare och jag har heller aldrig varit särskilt intresserad utav kampsport. Jag tycker helt enkelt att det våldsamma känns väldigt obehagligt. När min kille fick nyss om detta så fanns det dock inte längre någon återvändo eftersom han gärna ville gå. Så vi bestämde oss för att bege oss dit, ge det en chans och jag tänkte att hur som helst så skulle jag ju definitivt bli en erfarenhet rikare i alla fall. MMA (mixed martial arts) sägs vara den tuffaste sorten utav alla kampsporter. MMA är en blandning utav olika kampsporter där slag, sparkar och kamp på mattan är tillåten. Det är tillåtet att sparka, slå och knäa mot huvudet och mot kroppen och det är tillåtet att fortsätta slå och sparka på den som ligger ner och att även att ta strypgrepp. MMA har kommit upp i rampljuset flera gånger i svensk media, både Sportspegeln och Uppdrag Granskning har kritiserat sporten. Efter den första matchen så kände jag(!!) mig omtumlad. Jag kände mig nämligen så förskräckt över just slagen mot huvudet, man behöver ju inte vara hjärnforskare för att förstå att det måste finnas risk för hjärnskador inom denna sport. Men enligt en amerikansk undersökning så är det trots allt färre knockouter i MMA än det är i till exempel proffsboxning. Enligt läkarrapporter från åtta svenska MMA-galor så har heller ingen blivit allvarligt skadad. Hjärnskakningar och handskador är dock vanliga. Motståndaren är inte är utslagen förrän han signalerar med bankningar i golvet att han ger upp. Detta var något som jag tycker kändes extra jobbigt. Jag drar paraleller till löpningen och annan sport och jag kan identifiera mig med pressen. Jag vet att det inte är lätt att inse att man borde "ge upp" om man inte känner sig bra. Precis som i löpning så har dessa hårt tränande människor sett framemot denna match länge, de har förberett sig, haft förhoppningar, känner press från publik osv, hur långt ska det gå innan man "ger upp". Därför så blev jag otroligt lättad när domaren gick in och bröt vid ett par tillfällen då det blev väldigt våldsamt. Jag hade själv en riktig spänningshuvudvärk på väg hem och oavsett vad jag tycker om sporten så verkar dessa människor, alltså utövarna, som tävlade igår kväll leva för sin sport. De var extremt vältränade och efter varje match så kramade de sin motståndare och de såg glada ut. De såg ut och trivas med det de sysslade med helt enkelt. Jag själv känner mig fortfarande väldigt säker i min roll som löpare och funderar på ett lungt skogspass ikväll...ont i benhinnan.... vad är det!!!?? ;)