"Jag är mara-sugen. Jag vill ha en ny utmaning. Jag vill ha revanch!"

Jag är ju såklart superglad över att jag trots allt kunde vara med och springa Stockholm marathon i Lördags. Det var ju på lördagsmorgonen mitt enda mål, jag ville bara få vara med. Inte enbart för att jag älskar stockholm marathon utan också för att jag hatar att ge upp lätt. Jag tycker att allt känns så mycket bättre om man åtminstone försöker. Då är det lättare att acceptera om man"misslyckas", då har man ju gjort vad man kan, och då måste man vara "kompis" med sig själv:) Men, nu mina vänner så är jag revanch-lysten. Jag kan inte sluta fundera på hur det hade gått för mig om jag fått ladda på riktigt, på mitt vis. Missförstå mig inte, jag är sjukt nöjd och lycklig över i lördags, jag är så glad över att jag fick springa, jag tyckte att det var fantastiskt roligt! Jag är även glad över tiden, jag persade ju:) Det var dessutom ett helt perfekt marathonväder. Ändå så ska jag erkänna att det stör mig lite att jag inte kände att jag kunde ge allt,allt,allt. Om jag hade haft en normal otejpad fot, om jag hade sovit bättre, stressat mindre, varit gladare, ätit bättre osvosv. Väldigt många "om". Jag var inte psykiskt sätt rätt förberedd inför maran i år. Jag var tveksam och otaggad innan. Jag kände en stor osäkerhet när jag stod i startfållan och kände mig sådär likgiltig. Jag lyssnar på dessa känslor, men jag deppar verkligen inte. Jag är som sagt skitglad över att jag kom till start, och skitglad såklart för mitt nya pb, men jag är grymt revanchlysten ska ni veta och siktet är spikrakt inställt på Berlin Marathon. Så fort jag har en tid över ska jag göra en liten träningsplan inför kommande veckor! :) Att jag dessutom kommer att få springa i mitt älskade paradis i spanien senare i sommar som vanligt är något som jag absolut längtar till!

PS: GLÖM INTE ATT VARA MED I UTLOTTNINGEN NEDAN :)