Nu så kan det bara bli bättre!

Det har faktiskt varit ett fantastiskt löparår för mig, år 2010!

I våras så såg det rätt mörkt ut. Benhinnorna krånglade igen och det blev ett flertal besök hos både naprapat och sjukgymnast. Jag fick "hemläxor" i form av stretching och massage. Jag punktbehandlade benen så hårt att jag fick stora blåmärken på smalbenen. Jag läste på om antiinflammatorisk mat osv osv. Det värsta var att jag sprang med smärta, jag njöt inte av löpningen. Jag var verkligen uppgiven ska ni veta. Skulle jag någonsin slippa dessa återkommande problem? Vila hade jag gjort alla andra gånger och det verkade bevisligen inte vara min väg att gå så jag provade allt annat. Jag var rädd för att tappa löparglädjen, för att tappa suget. Men jag är inte en "sån som ger upp"? Jag vägrade att bjuda in känslor och tankar som sa till mig att det var kört! Ingenting är kört, så lätt kan det bara inte vara!

Kvalite´tsträningen lades på hyllan och jag som ville bli snabbare. :( Men jag kämpade med att inte bli stressad. Prio ett var att kunna springa utan smärta! Detta var tredje året som jag skulle springa Stockholm Marathon och alla tre gånger så hade jag haft dessa problem, det kändes orättvist! Fast nu år 2010 så var det inte lika illa som 2008 och 2009 kan jag tillägga och successivt så blev det faktiskt bättre!

När jag ställde mig på startlinjen på Stockholm-marathon nu i Juni så var jag smärtfri. Vårens träning hade inte blivit som jag hade tänkt mig, men jag var glad! Jag hade 42 spännande kilometrar framför mig. Jag hade ingen Garminklocka så jag hade ingen aning om i vilket tempo jag sprang, jag sprang helt på känsla. Ganska skönt! "4-timmar ska jag springa på" hade jag sagt till alla. Mamma och Anders hade agerat vätskestationer på olika ställen längs banan och jag kommer aldrig att glömma en kommentar från Anders efter målgång; med glimten i ögat så sa han :"Du sprang ju "för snabbt" Lina, vi fick jättebråttom att hinna till stadion för att se målgången. Jag höll ju inte alls tidsplanen som jag hade informerat de om innan! Jag sprang i mål på 3:40 och jag hade den bästa marathonupplevelsen någonsin! Efter maran så har jag inte fått tillbaka benhinnebesvären och jag har kunnat träna lite mer fartträning. Jag har tack vare detta nått målet som jag hade för 2010 att springa på milen, dvs under 45 minter, mitt nya färska personbästa ligger nu på 43:45 :)

Så från att ha startat året så dåligt så har jag hamnat här! Det känns så kul att jag trots allt lyckats uppnå de mål som jag själv satt upp! Det ska jag aldrig glömma! Hur svårt någonting än verkar så finns det alltid någonstans ett ljus i tunneln, någon gång så kommer lyckan tillbaka!

Jag har haft en hel del motgångar sedan jag började löpträna och jag är så glad att jag aldrig givit upp, annars så hade jag ju aldrig fått uppleva den lyckan och glädjen som jag känner idag! Jag är glad över att mitt första lopp, min katastrofmara inte skrämde iväg mig!

2008 så sprang jag i mål på Stockholm Marathon på 4:55, 2009 4:14 och 2010 på 3:40...

Vad vill jag säga med detta nu då? Jo att alla ni som stöter på motgångar när det gäller löpningen, häng kvar, i längden så lönar det sig!

För mig så har löpningen varit en snirklig väg framåt. Två steg fram och ett bak skulle man kunna säga, men 2 steg är i allafall mer än 1! :)