Kistaloppet

När jag vaknade i morse så fanns det ett ord som cirkulerade i min hjärna; KISTALOPPET! :)

Jag hade bra vibbar från loppet. Jag tyckte ju att det kändes riktigt bra förra året. Jag analyserade förra årets loppinlägg noga i morse, memorerade i stort sett alla kilometertider. Det kändes som att det skulle gå bra idag. Bättre.

Det var Daniels första lopp också, efter endast en månads löpträning. Det kändes så klart jättekul! Så härligt att få värma upp och peppa varandra innan. Jag tycker att det var väldigt modigt av honom att vara med med en så tunn löpningsbakgrund. Många skulle aldrig våga ställa sig på startlinjen efter att ha tränat så kort tid. Innan start träffade jag på Tobias från hsk som efteranmält sig. Vi hann prata lite innan det var dags att ställa upp sig vid starten. Jag var lite nervös men ändå förvånadsvärt lugn. Om det är bra eller dåligt är en annan diskussion.

Jag visste att det vore bra att gå ut ganska hårt i början på detta lopp eftersom de första 3 km är de lättaste under hela loppet. Det kändes onödigt att spara tid under de lättlöpta kilometrarna. Jag hade som sagt memorerat förra årets tider och tanken var att ligga någonstans under 4:15/km de första kilometrarna.

De första tre kilometrarna kändes mycket riktigt stabila. Efter 5 blev det dock tyngre. Vid 6 km hann jag i fatt en skolkompis, David, från gymnasiet. Då fick jag lite extra kraft som höll i sig till den låååååånga seeeeega backen upp mot akalla by. Där tappade jag massor med tid och ork.

Vid 9 km så kom David i kapp mig och peppade mig till en liten ökning, men här började mina krafter sina.
Vart var det lätta snabba kistaloppet som jag mindes så väl från förra året? När den sista branta backen kom så började jag nästan fundera på att byta hobby. GAAAH! "fokus,fokus,fokus"

När jag såg målet närma sig så kändes det så skööönt! Det var varmt idag och jag var sååå törstig!Anders hejjade på vilket kändes peppande den sista biten! Tänk vad mycket lite påhejjning kan göra!

Direkt efter målgång träffade jag både David och Tobias, med vän igen, och alla hade gjort fina prestationer. Även Therese kom springandes och sprang detta lopp som en del av sitt långpass. Nu så ställde jag mig och väntade på Daniel. När jag såg honom korsa mållinjen så blev jag så stolt! Wow säger jag bara!

Jag träffade kort därefter Mirandas mamma Elisabeth som informerade mig om hur det gått för Thomas, Miranda och Alex. Medan Daniel satte sig på en bänk med Anders för att prata och varva ner så skyndade jag mig bort för att snabbhälsa på de innan hemgång. På kvällen väntade ett mysigt restaurangbesök, en minst sagt bra avrundning på denna dag! :)
Tack Anders, ,Minna och Karin som hejjade på mig under loppet!

Km1:04:13
km2:04:12
km3:04:10
km4:04:33
Km5:04:27
km6:04:28
km7:04:37
Km8:04:47
Km9:04:26
km10:04:30
247m:04:03

Är jag nöjd då? Som jag skrev i föregående inlägg, jag är nöjd med min prestation i sig. Jag kämpade på.
Det blev ju dock varken pers eller banpers. Så någonstans finns ändå en liten besvikelse.
Men den besvikelsen ligger inte i dagens lopp eller är baserat på dagens prestation. Den besvikelsen ligger i att jag fått så få chanser 2011 att få springa milslopp. Jag är alltså besviken över att jag hade så ont i benhinnorna i våras och att jag därför inte kunnat springa så många lopp som jag önskat. För få chanser till pers helt enkelt. Det grämer mig. Det känns inte kul att nästa milslopp kanske blir först 2012.

Hässelbyloppet ligger ju rätt risigt till, endast 3 veckor efter Berlin Marathon. Så som det ser ut så finns det inga fler milslopp för mig i år, det känns som en besvikelse, så är det. Måtte 2012 bli ett skadefritt år!