Stockholm halvmarathon,vilken fest!

Gårdagen säger jag bara, vilken dag!!
Jag skulle jobba som farthållare under loppet. Det har jag gjort nu tre år i rad och varje gång som jag får förfrågan så kan jag bara inte säga nej, jag tycker det är så fantastiskt roligt!

Det är faktiskt så att jag själv aldrig ens har tävlat på en halvmaradistans. Någon gång ska man väl ta sig igenom det också;)
Jag skulle hålla i 2-timmarsgruppen. Det känns som en perfekt fart inför nästa veckas marathon, ett bra sista långpass.
Först så väntade en uppladdnings-lunch på ett thai-ställe i stan tillsammmans med Daniel som också skulle jobba, fast som trafikvakt.
Vid 14:30 så mötte jag upp de andra farthållarna, bland annat Thomas och Ousa. Vi fick lite genomgång och sedan så var det bara att vänta till start, jag startade 16:20 i startgrupp E. Bild, lånad av Ousa.
Vi delade tält tillsammans med eliten på ett avspärrat område precis intill starten. Detta ledde till att jag innan start hade en kanonplats för att kunna se när eliten och den första startgruppen drog iväg. Jag stod alltså precis vid startlinjen. Jag tycker att det kändes fantastiskt att få uppleva starten på detta sätt. Att få möjligheten att stå så nära och se alla dessa fokuserade människor som spänt drog in djupa andetag när speakern räknade ner...10,9,8,7... Det var häftigt och lite nervöst, det smittar liksom av sig. Det var minst sagt en spänning som hängde i luften. Sedan så var det bara att pallra sig bort till startgrupp E. Där träffade jag världens coolaste och bästa Mamma och Anders. De har aldrig sprungit 2 mil förrut och jag var liiite nervös å deras vägnar... Jag minns själv när jag sprang mina första långpass... det var tungt!
... men jag blev ganska lugn när jag såg de. Jag konstaterade att de ju faktiskt såg ut att vara i en fantastisk superform båda två. Så snygga!

Jag gjorde sällskap med Thomas i startfållan och vi fick många olika frågor gällande loppet. Det var Thomas första farthållaruppdrag och han skulle springa ensam. Jag skulle springa tillsammans med en annan. Snart var klockan 20 över och det var dags.

Alla dessa människor, all denna löparglädje. Ett lyckorus infann sig i min kropp.
Fasiken vad jag älskar sådana här sammanhang och evenemang!! Eftersom jag själv inte hade någon tävlingspress så slapp jag ju dessutom all nervositet som man annars brukar dras med i samband med lopp. Jag kunde helt enkelt bara få uppleva allt och njuta av festen!
Jag och den andra farthållaren som jag sprang tillsammans med småpratade med våra medlöpare under vägen och vi hade några som hängde med oss i stort sett hela vägen.
Det hände dock en väldigt otäck incident vid södermälarstrand. En av tjejerna som jag småpratat med en hel del under loppet föll helt plötsligt bara ihop, benen bara vek sig och hon låg där på marken!! Jag sprang fram helt chockad. Jag skrek till min farthållarkompanjon att fortsätta utan mig. Han stannade också till och jag ropade till mig en funktionär och skrek att han skulle ringa efter ambulans. Han tog över och jag sprang tillsammans med min kompanjon motvilligt vidare med en stor klump i bröstet. Det kändes uppriktigt sagt helt förjävligt att fortsätta springa, men jag litade på funktionären och jag fick upprepa för mig själv att hon faktiskt fick hjälp av en annan nu. Inom en minut så kom ambulansen. Många blev så klart, liksom jag, skakade av denna händelse. Det är jobbigt att inte veta varför det blev som det blev. Jag kan liksom inte relatera till detta. Jag har aldrig någonsin själv upplevt något liknade i träningssammanhang. Väldigt läskigt och jag mår dåligt när jag tänker på detta, jag hoppas verkligen att denna trevliga tjej återhämtade sig snabbt!
Ganska så skakis så tog jag mig frammåt, vidare, och snart närmade vi oss målet. Den bästa delen under ett farthållaruppdrag är helt klart mot slutet, de sista kilometrarna. Det är då som löparna behöver som mest stöd och pushning. Det är då som de är mest mottagliga och vill ge det sista! Detta var riktigt härligt att se. Jag såg många med pigga ben som nu ökade tempot. Jag såg många som kämpade och hade som mål att komma under 2 timmar. "Hinner jag?" frågade många. Jag fick rysningar. Så mycket kämparglöd!

Efter målgång så pratade jag med några andra farthållarna och funktionärer och sedan drog jag på mig en tjocktröja, tackade för dagen och skyndade mig i väg. Jag ville nämligen så gärna hinna se Minna, mamma och Anders springa i mål, få hejja fram de!
Jag småsprang tillbaka mot målet. Jag såg Minna som förövrigt gjorde världens snyggaste slutspurt som speakern dessutom kommenterade.... Grymt!
Sedan väntade jag...och väntade... men ingen mamma och Anders. Nervositeten växte.
Varför kommer de inte?!!
"jag kanske kan fixa den där sms-tjänsten och få mellantiderna" tänkte jag och tog upp iphonen och gick in på halvmarathons hemsida. "Här är resultaten" stod det på hemsidan. Jag skrev in deras namn och såg....att DE REDAN HADE GÅTT I MÅL!!! WOW!!!
Kort därefter ringde mammsen och Anders och vi möttes upp... Jag frågade om det var så att de sålt deras nummerlappar till någon på blocket, hehe... de såg ju helt obesvärade ut, lika fräscha som innan... Jag är sååå impad och galet nöjd med dagen!
Ett par nya snygga och snabba(?) skor fick jag även med mig hem, ett par Puma roadracer 4 PRO

- Posted using BlogPress from my iPhone