Berlin marathon 2011-my way!

Berlin marathon 2011 är en upplevelse som jag alltid kommer att minnas med stor glädje och lycka.

 Eftersom det är ett långt lopp så förtjänar det så klart ett långt blogginlägg! ;)´

Fredag, avresan! 23/9

Jag, mamma, Anders och Daniel åkte ner till Berlin på fredagskvällen.

Jag var den av oss som skulle springa, de följde med som hejarklack, hur lyxigt är inte det?!

Vi hade hyrt en lägenhet, den var helt över förväntan och låg drygt 2 km från start, helt optimalt! Fredagskvällen blev ganska lugn. Vi åt vietnamesiskt, handlade hem frukost från ett supermarket och bestämde oss för att gå och lägga oss tidigt.

Lördag, en dag kvar! 24/9  Endast en dag kvar, spänning steg. Arrangörerna hade anordnat en gemensam morgonjogg på 6 km för alla löpare. Jag var tidigare helt inställd på att delta men ändrade mig faktiskt.

 Jag ville inte stressa iväg på morgonen. Jag visste också att jag säkert skulle hålla på och känna efter för mycket i kroppen. Det kändes bättre att inte veta i fall att benen typ "kändes sega".

Jag kände mig bra förberedd inför loppet och jag ville ha kvar den känslan. Jag hade gjort vad jag kunnat när det gäller förberedelser. Jag har tex inte kunnat träna mer i sommar än vad jag faktiskt har gjort (för då skulle ökningen bli för markant och skaderisken öka). Jag hade ätit bra hela veckan och druckit mycket vatten. Till och med en halvliter kokosvatten hade jag dragit i mig varje dag den sista veckan.

Jag kände mig helt enkelt redo. Jag tänkte även att det förmodligen skulle bli en hel del promenerande i staden under dagen ändå, så det var bäst att spara på krafterna.

Nummerlappsutlämningen:

Vi tog oss efter frukost iväg till mässan och nummerlappsutlämningen.

Den var gigantisk men något shoppingsug infann sig dock inte riktigt en dag som denna. Jag hade det jag behövde och jag kunde inte koncentrera mig på diverse klädinköp.

En fruktsallad däremot satt inte fel ;)

Det blev precis som jag hade trott, en hel del att gå under dagen och jag började såklart oroa mig för att jag kanske hade promenerat alldeles för mycket…?... och så började det kännas det konstigt i ljumsken och i hålfoten och de nya skorna (som jag bara hade sprungit i en gång) tycktes glappa lite i hälen...?

Det är rätt intressant det där hur mycket man egentligen kan oroa sig inför en fysisk prestation. Hur bra förbered som man än är inför en mara så vet man ju aldrig med säkerhet hur det kommer att gå. Ush vad jag var nervös. Det var nästan plågsamt.

Klockan 16:00, svenska ambassaden:  
Svenska ambassaden hade bjudit in alla svenska marathonlöpare på pastaparty. Ett härligt initiativ! Jag hade bestämt med Alex och Miranda att ses där. Det var ett jättetrevligt och jag insåg att jag inte var ensam med min nervositet. Det var jättetrevligt att prata med de andra och utbyta stalltips så där i sista sekunden.

Jag åt pastan som de bjöd på men sparade mig även lite eftersom jag och min pojkvän Daniel skulle äta på Vapiano tillsammans senare.

Kvällen innan:

När jag senare mötte upp Daniel var jag inte så tuff längre.

 Jag fick för mig att jag hade "förstört allt" genom att jag gått så mycket...och så hade jag ju bara en gel med mig från Sverige. Det var tydligen för lite enligt de andra marathonlöparna på ambassaden...;) Daniel är så snäll. Han sa åt mig att sätta mig ner medan han kilade iväg till en sportaffär och köpte den där gelen.

Jag vet inte riktigt varför, men jag kände mig nästan gråtfärdig. Helt plötsligt kände jag mig inte alls redo för att springa något marathon.

 Väl inne på vapiano så fick jag även för mig att det kliade konstigt i halsen, som det brukar göra innan en förkylning. Jag slog bort dessa orostankar och tänkte strängt för mig själv ”att nu får det räcka med nojerierna”.

 Jag njöt istället av en fantastiskt god pasta a la´vapiano.

Jag kom senare i säng väldigt tidigt, redan innan klockan 10 faktiskt!

 Men sömnens kvalité var inget att hurra över. Jag vet inte hur många gånger som jag vaknade till den där natten...

Söndag 25/9; RACEDAY!
Klockan 05:50 drog alarmet på mobilen igång och då, mina vänner, så ville jag allt annat än att gå upp och springa ett MARATHONLOPP! Jag tittade ut genom fönstret och det var kallt, ruggigt, mörkt och TIDIGT!...och så kändes det lite konstigt i halsen… ”det är säkert bara för att det varit lite kallt i rummet och för att det är så tidigt på morgonen” tänkte jag och försökte stilla mina nerver genom att intala mig själv om att det inte var allvarligare än typiska "loppsymptom".
 Jag tänkte istället att jag ju faktiskt hade en jätterolig dag framför mig och att det värsta som skulle kunna hända inte var värre än att bryta loppet. Visst vore det hemskt tråkigt, men om det var så, så var det så.
Kaffet smakade i alla fall gudomligt.
Jag var så nöjd över att bo i lägenhet och ha tillgång till ett eget kylskåp. Anders gjorde mig sällskap under frukosten, det var verkligen en mysig start på denna morgon. Min frukost bestod av musli med havre och yogurt, 2 rostade mackor med ost, apelsinjuice, 1 resorb, saltgurka, tre koppar kaffe och en magnesiumtablett .
Mot starten:

När klockan närmade sig halv 8 började vi traska hemifrån, min hejarklack och jag. Promenaden till start kändes nästan magisk denna krispiga tidiga morgon och vädret såg ut att bli strålande. Det var fullt med marathonlöpare överallt, som långa lemmeltåg mot startområdet.

Innan start hann jag med två toalettbesök. Det var förvånansvärt korta toaköer. I stället för att ha alla toaletter på samma ställe så var det istället några få här och där. Ett tips är att ha med toalettpapper och våtservetter, det är alltid a och o vid sådana här tillställningar.

9:00 loppet!!

Min hejarklack lämnade mig och jag försökte ta mig in i min startfålla som redan var väldigt full.

 Där träffade jag en jättetrevlig svensk tjej som sprang med IF Linnea. Vi snicksnackade och försökte ta oss framåt men det var rätt lönlöst. Det var för trångt så vi fick stå kvar där, långt bak. Det kändes lite som ett misslyckande. Jag hade planerat att stå långt fram för att få det lättare de första kilometrarna. Samtidigt så är det väldigt psykologiskt viktigt för mig att kissa så nära start som möjligt. Det känns som om man får välja lite där, antingen eller.

Det var dock minst sagt en härlig stämning där i startfållan, en känsla av gemenskap. Där stod vi, ca. 40.000 löpare med åtminstone ett gemensamt mål, att ta oss fram 42,195 meter genom Berlin. Det utbyttes blickar och leenden i samförstånd, oss löpare emellan.

Musik strömmade ur högtalarna och armar sträcktes i luften. Vilken stämning!

Jag blev otroligt sugen på att äntligen få börja springa. Startskottet gick och röda ballonger släpptes upp i luften. Jag stormtrivdes plötsligt och nervositeten la sig.

"Det är precis här som jag ska vara" tänkte jag och smålog lite för mig själv.

Ungefär 4 minuter senare passerade jag startlinjen och resan kunde börja! Jag insåg snabbt att jag skulle få sota för min dåliga placering i startfållan. Jag sick-sackade mig fram och kände mig stressad över att inte kunna få in mitt eget flyt. Det kändes som om mycket tid och energi gick åt till detta. Jag fastnade bakom löpare som jag inte kunde passera och jag hoppade upp på trottoarkanter osv för att komma loss, förbi! Jag kände mig smått irriterad och la skulden på mig själv, jag grämde mig över att jag borde ha ställt mig längre fram.

Vid 8 km så tog jag min första gel. Den som jag hade med mig från Sverige utav märket vitargo.

 Det slutade med en riktig nära-döden-upplevelse. Jag hade vatten i en flaska som jag hade haft med mig från start men gelen var så tjock i konsistensen att den fastnade som en klump i halsen och luftvägarna täpptes till! Jag svalde och svalde desperat. Kräkreflexerna gjorde att vattnet inte hjälpte särskilt mycket. Jag märkte hur jag började hyperventilera samtidigt som vaderna började krampa. Min andning lät mest som väsande ljud och jag blev faktiskt riktigt rädd. Jag försökte hosta och hel del gel kom då upp igen. Min andning började sakta men säkert att återgå till det normala men jag var riktigt skakad ett tag efteråt.

Milen passerades dock ändå på 47:26. Jag kände mig trots omständigheterna stark. Jag blev överraskad över att tempot kändes lätt? Jag var ju medveten om att jag låg i ett bra tempo och det förvånade mig att det inte var särskilt jobbigt. Jag sprang på utan några problem och jag bestämde mig för att försöka mig på att hålla detta marasnabba tempo. Jag ville inte riskera att förlora någon tid på onödigheter så vätskekontrollerna som jag stannade vid var ett stressmoment. Eftersom de hade plastglas istället för pappers så var det svårare att klämma ihop muggen och dricka. Tillslut hade jag vatten, sportdryck, gel och allt möjligt i ansiktet.
Vid 15 km tog jag ytterliggare en gel. Denna gång ett tyskköpt märke, Powerbar. Den gled ner utan problem och jag andades ut. Jäkla vitargo tänkte jag.

När halvmaradistansen närmade sig pirrade det lite extra i kroppen, här någonstans på höger sida skulle mamma, Anders och Daniel stå och heja. Jag får en liten påse som jag hade förberett innan med vattenflaskor och ännu mer gel. Halvmaran passeras stadigt på 01:39:34. Jag känner mig fortfarande väldigt pigg. Även 25 km passeras utan några problem på 01:58:13. "WOW vad jag känner mig stark " tänker jag. Självförtroendet är på topp och jag fortsätter att njuta utav loppet.

Publiken är förövrigt fantastisk. De hejar och hejar. Många läser av mitt namn på nummerlappen och skriker "LIIIINA! !" Det känns minst sagt upplyftande! Jag försöker att visa min uppskattning genom att le tillbaka.
Först mellan 25 och 30 börjar jag känna de första tecknen på trötthet. Från att tidigare ha delat in loppet i fem-kilometers-etapper så blir helt plötsligt varje km en egen etapp. Jag betar av bit för bit.
Vid 36 km dyker mamma, Anders och Daniel upp igen. Daniel räcker över min ipod och jag får en ny påse med varierande innehåll. Världens bästa mamma, Anders och Daniel. Jag är ordlös över allt stöd och all hjälp. De är fantastiska! Jag har inte alls velat ha musiken tidigare eftersom jag verkligen ville insupa marathonstämningen ordentligt. Jag ville inte missa något. Jag ville höra alla orkestrar, ljudet från chip-prydda skor, de andra löparna, publikens jubel osv. Det började kännas tungt och jag ville därför nu bara gå in i mig själv. Jag var så glad över att jag kunde njuta problemfritt så mycket utav loppet och att det blev slitigt och jobbigt så pass sent. Nu var det ju ändå bara ca. 6 km kvar och hela tiden fick jag nu titta på klockan för att kontrollera att jag inte sackade efter.
Jag försökte räkna ut exakt hur jag låg till tidsmässigt men mina matematiska färdigheter ville inte infinna sig. Att klockan sa att jag hade sprungit drygt 600 meter längre än vad markeringarna uppgav gjorde inte det hela lättare.
Någonstans vid 38-39 km infinner sig någon sorts runners high. Jag känner mig oslagbar, kan lätt dra upp tempot och jag passerar löpare efter löpare. Jag tror lite naivt att den känslan ska hålla sig enda in i mål, det gör den inte. Jag kroknar snart och det känns nästan ännu tyngre än tidigare.
 Jag tänker på hur skönt det skulle vara att stanna nu, åh herregud så skönt det vore! Jag ler lite åt mina egna tankar…visst vore det skönt…kroppsligt… men jag skulle troligtvis gråta hela vägen hem till sundbyberg om jag stannade 2 km innan mål! Så det var knappast ett alternativ.

Målgången:
När 40km passeras på 03:11:31 får jag nästan rysningar. Jag ligger bra till och jag vill inte sumpa allt nu. Samtidigt får jag kämpa för att inte gå över 5-minuters tempo. Jag bestämmer mig för att det inte är läge att förhandla om tempot, jag ska helt enkelt inte över 5 minuter per kilometer! Det är bara att köra nu, all in!
Jag visste och förstod vid det här laget att det med all säkerhet skulle bli ett personbästa idag.

Detta är dock ett kritiskt läge.. det hade varit förbannat skönt att gå ner i 6-minuters-tempo nu och jag skulle fortfarande slå personligt rekord… Trots att det från början var det primära målet så var det nu dags att lägga in växel nummer två och övertala sig själv om att ”jag ju vill ha mer än ett pers”.
 Jag bestämmer mig såklart för att det är just det som jag vill.
Jag upprepar olika peppande ord för mig själv i huvudet. KÄMPA, FOKUS! DU VILL DU VILL DU VILL och framför allt DU KAN!!! Desto fortare du springer desto fortare får du viiila! osv.
När jag ser målet så ser jag hur klockan passerar 03:21 och jag tänker på kvaltiden till New york marathon. Jag har inte bestämt mig för att springa ”men tänk om...”, då tänker jag inte låta några ynka sekunder få hindra mig. Jag kämpar, jag ökar… jag grimaserar… adrenalinet pumpar.
De sista hundra meterna är slitsamma men samtidigt så infinner sig en enorm lycka i kroppen.
Det är det här som jag har väntat på ju!!! Jag njuter av applåderna och hejarropen!
När jag passerar mål-linjen så vill jag bara gråta av lycka, krama första bästa, vilket underbart lopp!
 Jag tittar på min klocka, 3:22. Jag vet inte riktigt hur detta gick till men  hursomhelst; det gick, det gick, det gick!!! Jag vill bara skrika ut min lycka till alla!
Då ser jag plötsligt Miranda och Alex längre fram… jag linkar mig dit. Miranda sprang endast ett par sekunder snabbare än mig och hon är också överlycklig! Vi tycker att det är konstigt att vi inte sett varann men efteråt inser jag att det nog beror på att jag startat mycket längre bak än vad hon har.

 Halsen värker, huvudet dunkar, benen känns stumma och jag känner mig lätt illamående. Jag lägger mig i gräset med benen upp mot ett träd. Jag ler upp mot den blå himmlen. Yes! Yes! Yes! tänker jag för mig själv.

Att gå de där 2-3 km tillbaka hem känns, trots detta rus av lycka, inte särkilt lockande. Så när mamma säger att de tänkt att jag skulle få åka cykeltaxi hem protesterar jag inte.
Hela jag bara ler när vi åker där, genom den där långa vackra parken, på vägen hem hem.
Min kropp visade för mig vad den faktiskt är kapabel till, "tänk att jag på egen hand har lyckats träna upp mig till detta"! tänker jag stolt! Tänk när jag 2009 sprang på 4:14...inte hade jag kunnat tro detta då?!

Mitt nya personbästa blev 3:22:07…. och det kan jag helt klart leva med ;)
 ....ett tag till i alla fall ;)
Egentligen så borde man persa lite mindre åt gången ;)… det känns nämligen som om det kommer att bli en grym utmaning att slå 3:22. Vart i världen det blir och exakt när återstår att se.
En sak är i alla fall säker; det är absolut inte sista gången som jag besöker och springer Berlin marathon!!
 Ett riktigt bra arrangerat lopp, bra temperatur, inga backar, breda gator och ett fantastisk publikstöd. Jag är såld! Berlin marathon kommer garanterat springas igen, igen och igen!:)

 …och halsen då…det var nog inte bara nerverna som spelade sig ett spratt där på morgonen…efter loppet blev jag, och är fortfarande, förkyld! ;)