Tävlingsmänniska?

" Tävlingsmänniska" är ett vanligt begrepp hos oss som tränar.

En vän berättade till exempel för mig att hon alltid var tvungen att springa snäppet snabbare än sin kompis på löpbandet på gymmet… att hon bara var tvungen! Det känner jag inte igen mig i.
Jag har märkt att folk förutsätter att jag är en tävlingsmänniska när jag berättar att jag springer Marathon. Absolut är jag det, men det beror på vad man innefattar i ordet ”tävlingsmänniska”. Jag har lagt märke till att försöker någon kompis att utmana mig på träning så kan jag inte tävla. Det blir som en mental spärr och kroppen vill inte. Det blir helt motsatt effekt och jag "ger mig" trots att jag kanske har mer att ge. Jag motiveras inte av det och min kropp svarar inte alls.
Jag har försökt att analysera mina känslor och tankar kring detta. Det handlar absolut inte om att jag är rädd för att någon ska vara snabbare än mig, det är ingen överraskning för mig att så klart många är det. Jag njuter inte heller av att möta den andras blick om det är jag som är snabbare. Jag gillar inte att utse vem som är "bäst" helt enkelt, jag gillar varken att vinna eller förlora. Jag vet så klart att dessa tävlingar inte är allvarliga och oftast görs med glimten i ögat.
Men jag inte lockas av det, det passar helt enkelt inte mig.
Så vissa kallar mig kanske inte för ”tävlingsmänniska”. Kanske så finns det olika grader? Eller så är det helt enkelt så att i vissa situationer så väcks "tävlingsmänniskan" inom oss till liv och vad som triggar varierar från person till person?
Jag gillar att tävla och vinna över mig själv. Jag har mina mål och oavsett hur andra springer så påverkar det inte min träning eller hur nöjd jag är.
Lyckan när man slår personbästa är sann glädje och kan aldrig kompenseras med enbart vetskapen om att man var snabbare än någon annan. Man kan ju ändå inte påverka hur andra springer, bara hur man själv springer.
När det är tävling så är jag helt inställd på att prestera. Då kan jag ge allt och jag erkänner, verkligen njuta av att springa om folk. Men de jag sprungit om betyder ingenting om jag själv inte är nöjd med min egen prestation. Det är då, under tävling, som jag motiveras att visa vad jag går för.
Samma sak är det ute i spåret under tempopass, då så kan jag njuta av att passera andra okända löpare. De brukar ofrivilligt få ingå som "morötter" i mina fartlekpass! ;)
Men är det med kompisar och i detta fall så tänker jag framförallt på Michel och brorsan som är de som jag kört mest fartpass med så motiveras jag mer av att någon "hejjar" på mig än tävlar mot mig. Det pushar mig till att vilja prestera! Att vår träning är individuell men ändå under ett samarbete. Att vi hjälper varann om någon har det jobbigt. Nu nämnde jag bara två löpare som är snabbare än mig på korta distanser, men det var samma sak med min tjejkompis Santti( som tyvärr har lämnat mig för stad som Sydney ) Vi var väldigt jämlika fartmässigt och pushade ofta varann med bra tillrop som "kom igen, vi kan, vi vill, vi kör, vi är grymma"
Vissa dagar så var hon i bättre form andra dagar så var det jag, men vi fick verkligen varandra att prestera max på ett sätt som funkade för oss och vi tävlade aldrig!
Alla motiveras vi av olika faktorer i vår träning och vad som passar just en person kanske inte alls passar för en annan! Med detta så menas absolut inte att det är något fel med att vara en "tävlingsmänniska" som motiveras av att tävla på träning. Utan istället ett konstaterande att vad man själv går igång på är väldigt individuellt!
Och så här fungerar helt enkelt jag! :)
Hur fungerar ni, är ni tävlingsmänniskor och vad motiveras ni av? Jag tycker att det är jätteintressant att veta, så berätta, berätta,berätta! :)