lördag 20 september 2014

Tungt som attan!

Såhär lycklig var jag när jag i måndags sprang FÖR FÖRSTA gången på väldigt, väldigt länge!
 Senast som jag sprang var i februari, i Barbados! Länge sedan!!! Så alltså den lyckan i måndags... den var smått brutal!:) De första 100 kilometrarna kändes det typ som vanligt i kroppen. Jag fascinerades över hur kroppen tycktes minnas allt, att detta är vad jag brukar ägna mig åt. Tekniken kändes den samma som förr trots allt vad min kropp nyligen genomgått. Efter 100 meter så upptäckte jag dock hur mycket jag tappat rent muskulärt och när det kom en liten backe så kändes mina ben totalt styrkelösa. Kraften fanns inte kvar alls och när jag liksom sköt ifrån i själva löpsteget så resulterade det inte i någon vidare fart. Det var lite som att springa i sand eller i snömodd. Ni vet när man tycker att man kämpar som attan men då det trots detta går ohyggligt långsamt. Hur som helst, jag accepterar det till fullo. Det känns faktiskt nästan lite roligt att börja från scratch, lite utmanande! Jag nöjde mig med 4 km, min minimigräns som jag hade satt upp för mig själv var 3 km. Så jag kände mig helt klart extra nöjd som överträffade det. Dagen efter var jag stel som efter ett lopp. Och i torsdags var jag "påt" igen. Då sprang jag pass nummer 2, det kändes ungefär likadant i kroppen som under måndagens pass bortsett från att jag faktiskt sprang 5 km! Wihooo! Framsteg! 

1 kommentar:

Ultrabrdo sa...

Det låter härligt!