Marathon avklarad, 4:14:21

Nu har man alltså sprungit marathon igen, jag kommer fatta mig kort...är helt slut!
Michel kom hem till mig innan och vi lunchade och laddade för fullt med pasta. Sen mötte vi Thomas, min kompis från TSM, och hans tjej och support Karin vid pendeln ca. 12:15. Nervösa tog vi oss till Stadion och var där drygt en timme innan startskottet. Så vi tog det lugnt. Satt och softade i gräset. När det tillslut blev dags att röra sig mot startfållan så kände man sig rätt skakis, adrenalinet pumpade för fullt! Vi satt igång rätt lugnt, det var väldigt trångt. Michel tappade vi i folkmassan ganska fort men jag och Thomas höll sällskap sisådär 7 km innan han helt plötsligt bara försvann. Jag var helt säker på att han hade dragit ifrån mig. Det var slitigt och varmt. Inte ett moln på himlen, strålande sol rakt på hjässan. Jag käkade bananer, drack sportdryck, vatten, buljong och cola. Jag lyssnade på ny bra musik i ipoden och försökte fokusera på andra saker än just KILOMETRAR!! En alldeles FÖR ivrig man fastnade i min ipod vid ett tillfälle vid en vattenstation och drog i väg med den. Jag kände mig rasande. Livrädd att den skulle hamna i en vattenpöl och bli nertrampad, som tur var fick jag tag i honom och min lille ipod! Mina "supportrar" dök upp och det peppade verkligen, Först mamma och Anders vid 17 km, beredda med kamera och vatten. Vid 2 mil stod Daniel med familj och hejjade på. Vid 28 km dök de oväntat upp igen, jag kände att jag behövde allt stöd jag kunde få. Vid 30 km kom min första riktigt ordentliga svacka. Hade så ont överallt och kände mig så stel i höftpartiet. Då från ingenstans får jag en klapp på axeln. Det var THOMAS(!!!). Jag blev så glad! Vi pratade lite om hur det gått och det hjälpte verkligen att se honom, min svacka "sköt jag åt sidan". Vi fortsatte upp över västerbron och jag blev stolt över oss när jag såg hur många som promenerade. Följande kilometrar var extremt tunga. Vi malde på, "plågades" förbi skyltarna 33km, 34km, 35km, 36km, 37km, 38km, 39km. Thomas låg ungefär tio meter framför mig och så länge jag såg hans ryggtavla så kändes det bra. Sen helt plötsligt dök MICHEL(!!!) upp jämsides med mig. Jag blev super glad! Det kändes så overkligt att vi nu precis endast ett fåtal kilometrar kvar till mål möttes upp allesammans igen!! Vi passerade 40 kilometer. Äntligen, nu ville jag plocka placeringar, ge det sista, om det nu möjligtvis fanns något mer av kroppen att ge. Jag drog på en rush, Michel hakade på. Vi kutade på allt vi kunde. In på Stadion, vilken Känsla!!! In i mål!! Jag och Michel fick precis exakt samma tid. 4:14:21, helt otroligt. På sekunden!! Hur är det möjligt??! De där sista dryga 2 kilometrarna då vi "drog på" sprang vi förbi totalt 211 stycken löpare, inte så illa! Inte långt efter; 4:15:03 gick Thomas i mål.

Det var jobbigt och tufft!!! Men detta ÄR hjärnvilja!! Jag är så stolt över oss alla tre!!!
MICHEL OCH THOMAS,ETT STORT GRATTIS TILL ER INSATS IDAG, JAG BEUNDRAR ER TILL 1000!!!MASSA KRAMAR!!!
Bilder kommer sen, detta inlägg blev längre än väntat ;) Måste rehabilitera mig nu:)

Hejdå!!