måndag 3 juni 2013

Sthlm marathon 2013

Nu har jag alltså sprungit mitt femte Stockholm Maraton.
Mina känslor för just Sthlm maraton kommer alltid att vara speciella. Det var nämligen genom just Sthlm maraton som jag introducerades in i lopp-världen för första gången. Jag kommer alltid känna mig tacksam för att jag vågade anmäla mig till min första mara för några år sedan, det är ju så häftigt!
 Nu inför detta Marathon var jag lite osäker på formen. Fokus har legat på så mycket annat under våren som bland annat nytt jobb och lägenhetsförsäljning. Jag har därför de senaste månaderna inte fokuserat så mycket på prestation. Jag har snittat drygt 5 mil i veckan hittills under det här året, vilket är en mindre mängd än vad jag brukar ha.
Jag har dock varit väldigt medveten om att jag har sprungit mindre och jag har därför prioriterat och varit noga med att i alla fall få in de enligt mig viktigaste passen inför ett Marathon; långpasset och tempopasset. Jag visste dock inte riktigt vad jag kunde förvänta mig inför denna mara.

Någonting som kan ses som positivt var att min osäkerhet på formen nog ledde till att jag var extra noga med uppladdningen den här sista veckan. Hade jag varit säkrare på formen hade jag troligtvis inte varit lika noggrann.
Nu hade jag exakt koll på mitt kostupplägg och hur träningen skulle utövas den sista veckan. Jag kolhydrattömde i början av veckan och fyllde sedan på. Detta var ett grymt bra upplägg och det gjorde att jag mentalt sett kände mig lite mer redo när lördagen närmade sig.

När jag vaknade på morgonen kände jag mig ganska nervös och pirrig.
Det är dock himla skönt att starten är kl 12 och inte klockan 9 som i Berlin. I Berlin så känner man sig stressad i samma ögonblick som man slår upp ögonen.
Nu kunde jag ju faktiskt äta frukost i lugn och ro. Gå ut med hundarna. Blogga. Slappa lite. Förbereda med gel och hälla i vatten med resorb i ett par flaskor som jag kunde ha med mig från start och även fixa några till som Daniel kunde langa till mig under loppet.
När jag satte mig på tunnelbanan på väg in till stan så började jag verkligen att se framemot dagen. När jag såg alla löparklädda människor på väg mot starten så kändes det bara så rätt att få vara en del av detta! Förra året fick jag stå vid sidan om pga. skada och kanske kändes det därför extra bra att få vara med nu. Har man varit skadad så uppskattar man att var hel och frisk, det är inget som tas för givet. När jag tänkte på detta så fick jag ett annat perpektiv och tänkte "okej, jag har inte tränat helt perfekt men jag är inte skadad, tänk på alla som är skitledsna för att de har ont någonstans och inte kan vara med idag".
På väg mot startområdet

Efter att ha träffat många löparvänner mötte jag till sist upp Sofus och Cicci och två av deras vänner. Sofus skulle inte satsa idag och vi hade pratat lite tidigare under våren om att han kanske skulle kunna springa (ett för honom lugnare tempo) runt 3:15 och att jag kunde hänga på.
3:15 kändes dock inte alls särskilt troligt i dagsläget men jag var beredd att ge det ett försök men med noll besvikelse om det inte skulle gå vägen.
Efter lite fix och trix med väsk-inlämning tog vi oss till startfållan. Jag kände självklart då att jag var tvungen att kissa en sista gång innan start. Att springa kissnödig är grymt obehagligt och inget man vill utsätta sig för i 42 km. Det var bara det att den där kön var oändligt lång och tiden knapp. 11:56 kom jag in på toan.Tur! Okej, det kanske är mest mental men ändå.
Startskottet gick och min plan var att lämna starten och sedan försöka hitta ett jämt tempo och absolut inte gå ut för hårt. Jag insåg ganska snart att vi hade startat alldeles för långt bak. Detta sick-sackande den första milen höll på att göra mig galen. Flera gånger fastande jag bakom löpare som jag inte kunde komma förbi och det var omöjligt att hitta sitt egna flyt.
Det var även riktigt varmt och kvavt och redan efter någon kilometer kände jag mig lite överhettad.

Jag kände mig dock stark och var mycket förvånad över att jag kunde prata i ett 4:35-tempo, det kändes konstigt nog ganska behagligt. Jag tänker att det beror på den otroliga stämningen som det är längs med, i stort sett. hela loppet. Det är nog det som gör att tempot känns extremt mycket skönare än vad man innan hade kunnat föreställa sig. Stämningsmässigt är ett marathon bland det bästa man kan uppleva i form av gemenskap! Alla medlöpare, alla som hejar, alla funktionärer. Alla gör sitt yttersta för att detta ska bli så roligt och lyckat som möjligt. Nåja, inte riktigt alla kanske, men om jag bortser från de hänsynslösa löpare som snyter sig i farten utan en tanke på den som springer bakom så vill alla andra att detta ska vara roligt och trevligt!

Hursomhelst allt rullade på bra och jag hade grymma supportrar som peppade mig längs banan. När vi passerade första varvet trodde jag knappt att det var sant, de första 17 hade bara svischat förbi, nemas problemas!
Vid halvmara-distansen dök det första orosmolnet upp under detta lopp, det började nämligen kännas konstigt i låren. Detta gjorde mig lite rädd då det var i låren som det började kännas konstigt även i Berlin (innan jag fick kramp och var tvungen att stanna). Det var en jättejobbig upplevelse och absolut inget som jag var sugen på att genomlida nu igen.
 Detta gjorde mig nu lite rädd för farten och det blev svårt att att motivera mig till att hålla den uppe.
 Tankarna snurrade! Tänk om jag får kramp igen?
 Jag försökte att koppla bort tankarna om låren och började mentalt att hänga upp mig på att se framemot 32 km. "När jag kommer till 32 km då är det bara 1 mil kvar" tänkte jag hoppfullt!
Jag fick verkligen grymt bra pepp av Sofus och hade det inte varit för detta hade jag nog kunnat hamna i en svacka där. Km-passeringarna passerades lite motigt en efter en och jag fick verkligen se till att inte tappa fart. Så fort jag inte tänkte på farten så drogs den ner automatiskt.
 "7 km, det är ingenting" sa Sofus när vi passerade 35. Hehe...allt är relativt!
Jag fick i mig gel, sportdryck, druvsocker, vatten, allt som skulle underlätta för mig den sista biten.
  När det var 2 km kvar försökte jag öka tempot. Det var ett sånt grymt bra publiktryck där och det började att k där och då kännas riktigt kul att springa igen! Oron om en eventuell kramp började försvinna, nu var det ju så kort bit kvar! Detta skulle gå vägen!
 När jag skymtade stadion kände jag lycka och jag gjorde en sista kraft- ansträngning och jag ökade tempot. Känslan när man springer in på stadion är helt fantastisk. Det måste upplevas! Lyckan var total och jag var lättad och nöjd när jag korsade mållinjen.
Jag hade varit orolig för kramp men det kom ingen, jag hade en bra kompis vid min sida och ett personligt rekord på Sthlm marathonbanan!  Jag ville bara skrika "hur gick detta till? Är det sant? Det kändes SÅ himla  gött att vara i mål!
Det hade småregnat en del under loppet men efter målgång fullkomligt öste det ner! Jag som hade sett framemot att chilla i konstgräset på Östermalms ip och avrunda dagen.  En bulle och kaffe fick jag i mig under ett parasol i allafall innan jag började frysa och kände att jag nog borde ta mig hemåt.
Jag känner mig verkligen glad över att ha sprungit Sthlm marathon på 3:20:53, det var mer än vad jag hade förväntat mig! Banan är tuffare här än i Berlin och jag ser därför detta som min bästa maraton-insats trots att mitt pb på distansen är från Berlin! Detta är en STÖRRE prestation!
Jag vill rikta ett stort tack till alla er som hejade och peppade mig under loppet. Det gav mig så mycket!! Ni vet vilka ni är! :)
Väl hemma väntade ett bad, godis, pizza, soffa och en romantisk film! Sedan sov jag gott! Jag har aldrig sovit gott efter ett maraton tidigare!
Ju mer jag tänker tillbaka på loppet igår desto mer stolt blir jag över min insats.
Trots att träningsuppladdningen inte var heeelt perfekt så fick jag till en bra mara! Nu vill jag som vanligt bara ha mer! Tack gode att jag är anmäld till Berlin marathon i år igen!!! Om två veckor så drar träningen igång inför detta och jag ska se till att vara i superform där i slutet av september!! Sommarträning är det bästa!

13 kommentarer:

Saras Träningsblogg sa...

Åh vilken fantastisk insats! Så spännande läsning och kul att läsa om ditt lopp. Du är ju helt galet snabb!! Jag blir så inspirerad av din blogg! Någon gång ska jag också springa en Stockholm marathon (fast inte nästa år för då gifter jag mig, hihi) Grattis till ett grymt bra genomfört lopp!!

Jenny B sa...

Grymt jobbat! Du är så inspirerande!

Malin sa...

Vilken fin prestation du gör!! =) Åh alla dessa marathon berättelser gör mig väldigt sugen att testa på marathon! Är lite sugen att testa på en höst mara, skulle passa mig bättre eftersom man då har hela försommaren o sommaren på sig till förberedning. Är det svårt o få plats på Berlin maran? Vet du av nån annan bra höst mara? =)

Malin igen.. sa...

Alltså, vet inte om det framgick men jag menade ju såklart en mara hösten 2014.. Berlin eller någon annan..

Ousa sa...

Grattis till en fin tid och ett bra lopp! Grym är du!

Louise sa...

Grattis! Det kommer gå undan i Berlin! :-)

Kajsa sa...

Riktigt kul att läsa om loppet! Och grattis till ett grymt bra genomfört lopp! Har aldrig sprungit ett marathon men blev sugen på det nu! :)

Lina sa...

Sara: tack!! Jag tycker att det låter som en toppenide om du springer marathon, det är en så speciell upplevelse! :-) vad roligt att du gifter dig!

Lina sa...

Jenny B: tack!!! :-) vad glad jag blir!

Lina sa...

Malin: Tack!!!! :-) Och håller med gällande att höstmaror är bättre! Berlin är ett jättekul lopp, inte så svårt att få plats om man anmäler dig direkt när platserna släpps (nästan 1 år innan). Annars finns ju Frankfurt men den är inte lika stor och festlig vad jag har förstått! Har du sprungit några andra lopp hittills?

Lina sa...

Tack Ousa!!!!

Lina sa...

Löplust: tack! Hoppas det!:-)

Lina sa...

Kajsa: tack!! Och vad kul att du blev mara-sugen! Rekommenderar det verkligen!