söndag...

Jag har precis kommit hem och varvat ner efter dagens tempo-pass med tidtagning. Att ha med mig klockan på löp-passen varierar. Ibland är det skönt att lämna den hemma, bara gå på känsla och inte fokusera på tiden medan det andra gånger känns jätte kul och sporrande att just "klocka sig". Idag borde jag ha gjort det förstnämnda. Kroppen var inte alls sugen på att springa fort och tiden blev inte sådär jätte spännande :p , men det gör inget å andra sidan. Det var skönt att komma ut i solen och passet kändes jättebra ändå, och det är ju känslan som är viktigast inte alltid vad man presterar.
På vägen hem sprang jag förbi en parkeringsplats och där låg det en man mitt på den kalla marken. Första tanken var såklart att det troligtvis var en missbrukare/uteliggare, andra tanken var att det inte spelar någon roll vem jag tror att det är som ligger där, det är min plikt som medmänniska att kolla läget oberoende på vem det är. Så jag småjoggade fram.
-hallå, hej hur är det, kan jag hjälpa dig på något sätt?
Han kollade upp på mig med en simmig blick, för övrigt såg han ut som vem som helst, med hela normala kläder och glasögon. Jag skymtade något flaskformat i hans påse och spyan bredvid honom vittnade om hur situationen låg till.
- Nej, nej, jag klarar mig sa han.
-säkert? tvekade jag.
Han nickade och slog ner blicken.
-okej sa jag och fortsatte joggandes hemåt... Livet ser verkligen olika ut för olika människor...