Såklart...

 ...att jag längtar tillbaka. 

Till strålande väder och vackra vita hus. 

Till bergslöpning som bjuder på vackra vyer. 

Till ett par spontana tapas efter lite strosande i en vacker stad. 

Till ett hav som svalkar och till stora vågor som bjuder in till lek. 

Till att borra ner tårna i sanden.

Till frukter som smakar 100 gånger mer än här.

 Ja, jag skulle kunna fortsätta men risken är att jag skulle bli tjatig och ni uttråkade.

Mitt underbara Spanien, det håller jag minsann varmt om hjärtat.

MEN... jag skulle samtidigt faktiskt ljuga om jag inte skulle erkänna att jag log lite när jag sa Tjena mittbena till Kristinebergs IP i kväll. Där brändes det sedan av ett par intervaller i form av tusingar. Fina "Krillan", min favoritbana. Där har jag minsann plågat mig igenom otaliga intervallpass i mina dar och bubblat över av endorfinrus efteråt.

Det var ett kärt återseende idag och jag kände mig starkare än på länge! När jag kilade ut från grindarna efter den sista intervallen så tänkte jag att det ju finns massa bra saker här hemma också trots att jag saknar Spanien. Det är bara väldigt annorlunda allting.