måndag 16 september 2013

I Form-loppet 2013

Igår sprang jag iform-loppet.
Ett lopp i Sundbyberg. Det var första gången som jag sprang detta lopp då jag har varit bortrest tidigare år. Banan var 5 km och man sprang två varv runt banan.
Ett stort plus för mig var såklart att loppet gick av stapeln i Sundbyberg där jag ju bor.
Lugnt och stillsamt låg jag och vilade i sängen in i det sista. Det var skönt att slippa springa runt på ett startområde och invänta starten. Lugnt och sansat kunde jag ladda. Ingen stress.

 Ungefär 20 minuter innan start begav jag mig ut och påbörjade min uppvärmning. Först genom att gå raskt för att sedan springa och köra ett par fartstegringar för att förbereda kroppen. Strax innan start var jag på plats. Startskottet brändes av ett par minuter senare än vad det var tänkt och jag joggade lite på stället och höll mig varm tills vi backade in bakom startlinjen. Spänningen låg i luften. Jag hade tidigare känt mig småsliten efter ett rätt tufft spinningpass som jag hade kört på fredagskvällen och jag hade känt mig stel i högra vadmuskeln. Efter uppvärmningen hade det stela släppt och jag kände mig lugn och fokuserade noga på att få in en bra känsla innan start.  Jag drog några djupa andetag, fyllde lungorna med mycket syre och började känna mig lite sugen på tempo.
Bild från iforms facebook-sida.
 När startskottet gick hann jag springa en ganska kort bit innan jag sneglade på klockan. Det gör jag alltid vid starten då det annars är lätt att ryckas med i andras tempo.
 Jag påminde mig själv om att de första 2 kilometrarna handlar om att "komma in i loppet", hitta en rytm som känns bra och vänja kroppen vid tempot
Inte köra för hårt men ändå våga pressa. Det är en skör balanstråd det där.
Jag hamnade som trea nästan på en gång.
Strax innan två kilometrar ser jag plötsligt hur ettan har fortsatt förbi på ett ställe där hon borde ha svängt höger. Funktionären missade att visa henne vart hon skulle svänga. Tjejen som ligger tvåa ser detta och ropar på henne och hon vänder.
 Jag tyckte så synd om henne. Att springa fel under ett lopp är det sista man vill. Förutom att man förlorar massa dyrbar tid så kan ju detta även påverka ens fokus.
 Hon såg dock så otroligt stark ut och jag skrek det till henne och "att hon skulle fixa första-placeringen ändå"! Med starka steg knappade hon mycket riktigt in på tjejen som nu låg först och återfick ganska snart sin position.
 Det blev ganska stora glapp mellan oss tre i täten och det kändes även som om det var långt bak till fyran. Jag brukar känna att jag får energi när jag har någon att hålla jämna steg med och det kändes tungt att "ligga själv".
Snart kom jag ut på gräset och hade kört mitt första varv. När jag sprang på gräset och hade passerat 5 km kom mjölksyran som en blixt från klar himmel. Benen kändes plötsligt svaga och det kändes som om "bensinen hade tagit slut".
 Jag fick fajtas mot tankar som försökte övertyga mig om att det inte alls kändes bra i kroppen.
 Att det var något som inte stod rätt till.
Att det inte var min dag.
Att jag kanske skulle få håll snart eller må illa.
Att andningen var fööör ansträngd.
Att jag hade gått ut för hårt.
Ja, dessa tankar for genom huvudet. En annan del inom mig motarbetade dessa tankar. Ett litet krig pågick inne i huvudet kan man säga. " Tror du att det är en dans på rosor att pressa sig igenom 10 km? Tänker du verkligen att det borde kännas så fantastiskt bra?"
 De brottades ett tag, de positiva och negativa tankarna.
 Jag malde på och vid 7 km började jag återfå löparglädjen. Nu var det dags för sluttampen. 3000 meter, det är ju inte så långt. Benen kämpade och jag började få upp stegfrekvensen igen. Det var rätt härliga kilometrar. Den sista kilometern under ett milslopp är den ljuvligaste.
Jag spurtade allt jag hade de sista 10 metrarna innan jag korsade mållinjen.
 Jag mottog den välfyllda goodiebagen och mötte mina,"supportrar", Anders, mamma, Birgitta, Lotte och min bästa vän Sofia och hennes lilla Alma! HELT underbart!
 Jag drack kokusvatten och pustade ut.
Tiden hade jag knappt koll på.
Jag hade glömt att stänga av klockan.
Anders sa att jag hade sprungit bättre än på tjejmilen veckan innan. Då kände jag mig nöjd.
 Efter en stund var det dags att stiga upp på scenen för prisutdelning.

Bild från iforms facebook-sida

Vi "topp-tre" vann ett presentkort till ett varsitt löparset från newline. Jag bytte några ord med ettan och tvåan. Ettan, Susanne, berättade att hon återupptagit löpningen för något år sedan och nu gör hon dessa makalösa tider! Riktigt imponerande!
På kvällen åt vi hemma hos mamma och Anders och på kvällen kunde jag knappt varva ner! VILKEN DAG! Lopp må ta energi men det ger banne mig det dubbla tillbaka. :)



4 kommentarer:

Linda sa...

Men vilket roligt inlägg! Jätte kul att läsa. Och ett stort grattis till pall-platsen! :) Själv känner jag mig lite nojjig inför Lidingöloppet om två helger. Jag vet att jag borde klara det, men längtar så otroligt efter känslan när jag kommit i mål och är så otroligt nöjd över min insats!
Man blir bra inspirerad av din blogg! :)

Saras Träningsblogg sa...

WOW!! Va häftigt!! Härlig läsning och vilken inspirationskälla du är för mig!! GRATTIS!!! :D

Anonym sa...

Vad fint du skriver , jätte kul att läsa o följa din blogg!!
Ja vad arg man blev när ban visaren sitter o kollar sin mobil istället för att hålla koll när löparna dyker upp!
Grattis till pall platsen o stort lycka till i Berlin marathon ! Vi ses säkert igen ute på nån tävling o jag fortsätter följa dig här :)
/SUSANNE

mikael sa...

Grattis till din placering och en riktigt bra tid!