Mentala spärrar

Under förra helgens långlopp pratade jag och Alex en del om våra framtida mål.
Han frågade mig vad jag trodde om år 2011 egentligen och "när, alltså under vilket lopp, som jag skulle komma ner till 40 på milen!?"
Varje gång som någon nämner 40 minuter på milen så pirrar det till lite i magen på mig.
"åh det vore ju fantastiskt men... men samtidigt långt borta" svarade jag med troligtvis något drömskt i blicken ;)
"Sätt inte upp mentala spärrar för dig själv"svarade Alex lättsamt som om 40 minuter var helt klart möjligt.

Han berättade att han själv tidigare sett det som en omöjlighet att nå drömgränsen sub 40. Att han hade tänkt att han inte hade potentialen. I oktober på Hässelbyloppet så bevisade han dock motsatsen.
Jag har tänkt på detta till och från nu under veckan. Jag reflekterar faktiskt rätt ofta över mina tankar, känslor och reaktioner. Jag har alltid varit nyfiken och intresserad av psykologi och läst massvis med böcker inom ämnet under flera års tid. Jag tyckte därför att det som Alex pratade om var väldigt intressant. Var det så att jag "satte jag upp mentala spärrar för mig själv?". Svaret blir nog ja... när det gäller snabbhet. Jag blev mycket förvånad ska jag berätta när jag sprang Hässelbyloppet på 43:45 till exempel.
När det gäller långa distanser så har jag i stort sett inga mentala spärrar och jag tror att jag skulle kunna springa väldigt väldigt långt om jag bara ville. Men fart... springa riktigt riktigt snabbt...det känner jag verkligen en stor respekt för! Därför ser jag sub40 som en riktig utmaning för mig, man vill ju alltid ha det ouppnåeliga ni vet... oooops... där kom det igen "ouppnåeliga" det var ju ett i sammanhanget väldigt intressant ordval. "Vaddå ouppnåeligt, är det verkligen det eller är det det här som kallas för en mental spärr?!!" Jag är säker på att det undermedvetna påverkar oss i allt vi gör.
Inom psykologin så har man länge sagt att om man upprepar en sak för sig själv tillräckligt många gånger så kommer man till slut att tro på det och det är viktigt och bra att tro på sig själv!
Nu när jag funderar på detta så tror jag att jag ibland är rädd för att sätta upp vissa mål.
Jag tror att jag är rädd för att det ska ta bort själva träningsglädjen. Borde jag dock inte kunna bestämma mig för att inte låta det förstöra träningsglädjen. Måste det vara så himla allvarligt? Är det inte mina tankar som påverkar mina känslor när det gäller detta?
Jag kanske måste tillåta viljan att lyckas att helt enkelt vara högre och större än rädslan för att misslyckas.
Helt ärligt så tror jag att det är två saker som gjort mig lite tveksam till att sätta upp dessa mål. 1, Jag har varit mycket skadad med benhinnebesvär under min träningsperiod. Skadorna har klubbat ner mig och sänkt mitt självförtroende totalt otaliga gånger. När jag inte varit skadad så har jag känt det som om jag har simmat med huvudet över vattenytan med fullt av vågor runt omkring mig livrädd för att en våg ska komma och skölja mig över huvudet igen. Så jag har nöjt mig där. Tänkt att så länge jag är skadefri så är jag faktiskt helt nöjd. Den andra aspekten är nog att jag otaliga gånger fått höra att jag inte har en löparkropp, att jag helt enkelt är för kort. Även fast jag dementerat detta både för mig själv och på bloggen genom att peka på korta duktiga löpare (här är det inlägget) så har folks kommentarer tyvärr nog ändå påverkat mig undermedvetet.
Det har känts som om jag varit tvungen att försvara min kropp gång på gång och det är inget kul alls. Jag vet att jag borde skaka av mig det, vad vet de egentligen? ...men när man fått höra saker gång på gång på gång så blir det ändå lite inpräntat till slut.
Jag tycker att det är lite svårt att erkänna detta för mig själv egentligen, att jag låtit andra människors syn på min kapacitet faktiskt påverka mig.
Hur som helst andra människor ska i allafall inte få sätta upp mina mål för det är det bara jag som ska. :) Jag vill ha saker att sträva mot.
Målsättning är en väldigt stark drivkraft bakom motivation. Om jag inte vet vad jag vill uppnå så finns risken att jag inte kommer att uppnå någonting alls. Så klart att ingen mår bra av att misslyckas men har man inget mål så är det svårare att glädjas när man väl lyckats. :) På vägen säger jag bara DELMÅL! Då blir det roligare! Mitt nästa delmål är sub 42 minuter...