Blanda nytta med nöje och hantera motgångar!

Nu i eftermiddag så kom jag på att jag glömt att lämna tillbaka Italien-böckerna som jag lånat på biblioteket i Solna. Jag som hade tänkt springa ett lugnt 5 km-pass i ikväll. Att jag nu var tvungen att ta mig till Solna var dock inte ett hinder, utan endast en liten justering i planeringen! Så på med vätskeryggan som istället för vätska fylldes med böcker och iväg.
12 minuter senare så sprang jag genom Gallerian i Solna, vilket härligt golv att springa på! Ner med böckerna i bokinkastet och tillbaka till Sundbyberg. När jag närmade mig mitt hem så sprang jag även in på Hemköp för att handla, himla smidigt att även få det gjort! Medan jag sprang så funderade jag på just detta, att ibland se möjligheterna och inte stirra sig blind på eventuella hinder. Kanske så krävs en omjustering i planeringen från det man först tänkt sig, men vad gör det, egentligen? Jag kan tycka att det är fachinerande hur saker och ting kan lösa sig riktigt bra om man bara är beredd på att finna en lösning genom att bestämma sig för att vara positiv!
Ibland så försöker jag att se det som att hantera motgångar rentav kan vara utmanande.
Livet innebär ju motgångar ibland, i mindre eller större utsträckning, och kommer alltid att göra. Ibland så kan man själv vara upphov till de, andra gånger så är det inget som vi kan påverka. När det gäller löpningen så råkar vi ju titt som tätt ut för sådant som vi inte kan värja oss emot som väderförhållanden, underlag eller för eliten kanske tävlingskonkurrenter. Om man låter dessa faktorer påverka en negativt så påverkas även ens eget fokus på uppgiften. Vad tjänar det till egentligen, att fokusera på sådant som man ändå inte kan påverka?
Framgångsrika elitidrottsmän tror jag garanterat har en sak gemensamt, de är mentalt starka!
Ibland så kan man faktiskt använda sig av sina motgångar och se de som en möjlighet till förbättring. Man kan på så vis lära sig mer om sig själv och veta hur man ska hantera detta nästa gång. Om det går dåligt på ett lopp så kan man till exempel fundera över hur man har laddat, om man rätt utrustning osv osv!
Jag tror att genom mental träning så kan vi allihop förbättra våra personliga resultat i såväl tävling och träningssammanhang som i övriga livet!
Ibland så gäller det att vara envis om det är något man verkligen vill. Har ni någon gång hört att: "En Förlorare känns igen på att han inte gör mer än ett par, tre försök, sen tappar han sugen och ger upp. "? ... och Vi är absolut inga förlorare, eller hur! :)

Snart så är det dags...

...och jag ser framemot att få fira löpningen efter året som varit, nu på Lördag, genom att springa ett marathon!! :)
När det är så få dagar kvar så är det vanligt att fundera på vad man borde ha gjort annorlunda det kan till exempel vara;
"jag borde ha tränat mage och rygg mer" "Jag borde droppat några kg" "Jag borde kört fler kvalitetpass" "Jag borde kört ännu längre distanser" Osv. osv.

Det är som tenta-ångest fast det handlar om ett lopp istället!
Den enda skillnaden är att inför en tenta så kan du banka in en hel del precis dagarna innan, det kan du inte inför ett marathon.

Det är därför som du ska droppa alla dessa tankar nu inför maran och se på dig själv som redo. Mental-uppladdning är jätteviktigt inför ett marathon. Det kommer att bli tufft och det gäller att vara övertygad om att man kommer att klara det, att tro på sin egna kapacitet.
Tycker du att du borde ha gjort saker annorlunda så plocka fram det sen, i planerandet inför nya lopp. Men nu så ska du fokusera på loppet som är nu på lördag! Tänk istället på allt du har gjort, på alla härliga löparrundor som du har sprungit och vilken glädje som givit dig.
Räta på ryggen och se på dig själv som stark, lycklig och modig nu på Lördag och intala dig själv att du är redo för detta!
JAG HAR I ALLA FALL BESTÄMT MIG, JAG ÄR REDO!!!



En liten film om mitt löpar-år!

Marathonpluggat inför tentan i morrn!

Jag har verkligen "Marathon-pluggat" igår och idag inför psykologi-tentan i morgon!

Jag har såklart pluggat andra dagar också, men då så har passen varit typ som "en-milar-rundor" eller vissa dagar till och med som en "enkel återhämtningsjogg på 5 kilometer". Ingen press, inget tempo, inga intervaller, inget långpass!

Men idag och igår så har jag matat och matat in information i timmar.
Jag har slitit mitt hår, försummat mina mat och sömn-behov och fokuserat till 100 %. Jag har helt enkelt marathonpluggat!!!... jag har haft självdisciplin, ett mål att kämpa för och givit allt jag kan! Jag har kört järnet!

Det här citatet har cirkulerat i min hjärna och hjälpt mig i pluggandet!

"Marathon handlar om att vara samlad den sista milen. Då handlar det om vad man har inombords i själ och hjärta. Du har sprungit av dig all styrka, all ytlig form, och det handlar om vad du har kvar inombords. Att vara kapabel att plocka fram någonting djupt inne ifrån är en av de mest otroliga sakerna med marathon"

Imorrn så är det över, och hur det än går så kommer jag att vara stolt över mig själv som verkligen har försökt och kämpat trots att jag känt mig helt slut!

Nu, som en liten pluggbelöning, så har jag köpt en Triss-lott! :)

Är löpningen alltid så fantastisk?

På många löparbloggar så skrivs det om;
Hur svårt det är att vila, hur man helt enkelt"avskyr" vilodagarna.
Det står om hur mycket man längtar ut till dagens senare löparpass.
Man läser om alla springande människors fantastiska genomförda rundor. Om vilka känslor som spreds i kroppen.
Om att man såg vitsippor, en hare och att vädret var helt fantastiskt, strålande sol!
Man flög fram, man älskar löpningen!! För att inte tala om känslan efter passet, heeeeelt oslagbart!

Detta är så jag ,som många andra löpare, säkerligen uppfattar löpningen och givetvis är det detta som man gärna vill förmedla ut till andra människor i vardagliga samtal eller på bloggen när man ska beskriva löpningen.

Det är ju inte alls konstigt, för det är ju så man känner! Passionen till löpningen får en att springa vissa pass i "kräktempo" och att bara nöta nöta nöta på långpassen trots vätskebrist och hetta!
Löpningen är helt enkelt fantastisk, och fördelarna och de många positiva effekterna med just löpning är ett faktum.

Jag tycker ändå att det känns viktigt att poängtera att det faktiskt inte alltid känns så där underbart, inte för någon.
Speciellt viktigt är det när man ska motivera "nybörjare" .
Att ha ett "pisspass" innebär alltså inte per automatik att man inte tillhör "löpartypen".

Visst kan jag avsky "vilardagar" men det finns även dagar då det sista jag vill är att gå ut och springa.
Det kanske spöregnar och är mörkt och ruggigt ute. Jag kanske fastnar framför tv:n. Godiset på Ica kanske känns mer lockande än löparskorna i hallen.

Ibland under ett dåligt pass så kan jag bara längta tills att det hela är över, medan det andra dagar känns som om jag skulle kunna springa hur långt som helst, utan att bli det minsta trött, någonsin!

Det som jag vill komma fram till är att vi alla har våra dagar och det gäller nästan allt i livet.
Ibland känner vi oss till exempel mer glada och sociala med våra medmänniskor medan vi andra dagar bara vill dra på oss huvan på jackan, stänga av omvärlden och bara få vara för oss själva.
Men dessa känslor gör oss ju inte till asociala inåtriktade ensamvargar.
Eller hur? Man hade bara en dålig dag helt enkelt.

På samma sätt så gör inte en dålig löpardag dig till en sämre löpare!
Jag tror att alla människor tappar motivationen för alla möjliga saker ibland, saker som man faktiskt vanligtvis tycker om. Ta shopping till exempel. Trots att många tycker att shopping är jättekul, så är det ju inte alla dagar som man har lust att stå i ett provrum, på och av med kläder!

Jag tycker att man ibland ska tillåta sig att strunta i passet och ligga kvar framför tv-n.
Samtidigt så tycker jag faktiskt att man ibland ska "tvinga" sig ut ändå, trots att det känns motigt. Soffan är alltså OK så länge det inte blir till ett mönster. Om man nu faktiskt har bestämt sig för och strävar efter och vill att löpningen helt enkelt ska vara en del av ens liv! Samma sak kan man säga om kosten, såklart att det är okej att ibland äta onyttigt. Men märker man att det är ett återkommande mönster så kan det ganska snart bli ens "livstil".

En intressant parentes är att det förvånansvärt ofta har hänt mig att på de mest "dåliga/omotiverande" dagarna så har löpningen varit fantastisk! Kanske är det då som jag behövt det som mest? Jag kanske har känt mig spänd,oroad eller ledsen över något och efter löpningen så får jag kanske helt andra känslor för alltihop. Varit ute och rensat tankarna som man brukar säga.

Det som jag vill komma fram till är att det i mina ögon hör till att träningen känns trög och motig ibland.

Det går att hitta småknep för att få iväg sig själv dessa dagar om man inte bestämmer sig för att stanna på soffan.
Jag brukar tänka såhär:
1. Vad skönt när jag står där i duschen efter löparrundan.
2. Jag sätter så lite press som möjligt, det behöver inte gå fort, 5 km är okej. Ofta så ändras den inställningen när man väl är ute, en liten fälla för sig själv med andra ord!
3. Jag tänker frågande, " jag undrar hur många kilometrar jag får ihop den här veckan"

För er "nybörjare" som kämpar med att få upp flåset till sommaren så måste jag informera er om att min erfarenhet faktiskt ändå säger att desto längre tid man ägnar sig åt löpningen desto mer sällan så dyker faktiskt dessa dåliga dagar upp. De blir alltså mer sällsynta , men trots allt så kommer de troligtvis i all evighet att dyka upp titt som tätt!
Summan av kardemumman är ändå är att löpningen faktiskt är så där fantastisk som alla löpare säger, i det stora hela!!!! :)

Trött på snön??

I början så var jag enbart till fullo positivt inställd till snön och vintern.
Jag tyckte enbart att det var "mysigt" att komma in i värmen med rosiga kinder efter ett pass i kylan. Jag tyckte att det kändes stärkande med vetskapen om kaoset, att pendeltåg och bussar ställdes in på grund rådande väderförhållanden. Att det var det hetaste samtalsämnet, men att jag, jag sprang minsann fortfarande.
Men herregud vilken lång vinter det verkar bli?!! Jag vill dock inte säga att jag längtar tills våren och sommaren för det gör jag inte. Jag vill leva nu och inte se detta som en "transportssträcka" till något annat. Jag försöker aldrig att tänka att jag längtar framåt i tiden, det ger mig ångest. Man har ju faktiskt bara ett liv, och det måste levas nu! Så då får man helt enkelt göra det bästa av situationen :) försöka att tänka positivt!
Här är några positiva träningsaspekter denna årstid till exempel tycker jag;
Jag behöver ju faktiskt inte springa exakt alla pass utomhus, utan kan variera med löpband och crosstrainern på gymmet. Ganska skönt det också! Ett stort plus är dessutom att jag blir noggrannare med att stretcha om jag befinner mig på gymmet! Samt att man kan passa på att basta när man ändå är där.
Det är roligare att styrketräna denna årstid, inte lika kul när man vet att det är 25 + ute. Ett bra tillfälle att träna upp lite styrka, vilket är skadeförebyggande!
Man behöver inte känna samma stress att hitta på något till varje pris bara "för att det är fint väder". Utan man kan ta det lugnt och stressa ner.
Man slipper ju faltiskt att få knott och flugor i munnen när man är ute och springer.
Man har fortfarande sthlm-maran och andra roliga lopp framför sig och inte bakom sig, vilket minst sagt motiverar!
Man blir inte lika törstig på långpassen.
Man ska vara skitstolt över sig själv som tränar alla perioder och årstider! Hur kul är det att vara "periodlöpare" egentligen? Att börja flåsa i spåret i början på Maj trots ett långsamt tempo? Näe, tränar man redan nu så kommer man ju kunna njuta ordentligt av sin vältränade kropp i spåret i vår/sommar! ;)
... och därmed kunna springa förbi både den ena och den andra ;)

Så det är inte så tokigt trots allt, att det är den 16:e Februari! Eller vad tycker ni?

Kooom igen!!! 30% sitter i huvudet!

Så skrek spinninginstruktören till oss deltagare i Tordags på passet. "Jaaa, så är det!!" tänkte jag och la på mer motstånd. Tänk att en sådan liten mening kan pusha och hjälpa en och till och med få en att lägga på mer motstånd trots att det redan känns jobbigt! Hade hon inte skrikit så, hade jag troligtvis haft kvar samma motstånd. Detta är väldigt intressant tycker jag!

Jag brukar fundera på mental styrka, jag brukar träna och utmana mig själv med positiva tankar.
Många människor sätter stopp för sig själva i många avseenden i livet till exempel på följande sätt: Sluta röka? Jag kan inte. Dra ner på godis och kakor? Det går inte. Börja studera? Jag orkar inte. Bli mer hälsosam? Tråkigt. Springa? För dålig kondis! "Gå ner i vikt? försökt allt!" För det första så vill jag bena ut begreppen "Kunna" och "vilja" med följande citat "Viljan att vinna betyder ingenting utan viljan att förbereda sig" . Visst är det så?

SATS har varit invaderat med folk nu i januari med största sannolikhet på grund av avsatta nyårslöften. Men hur många av dessa kommer egentligen att fortsätta träna månad efter månad? Varför slutar så många redan efter första månaden? Ett svar är att man måste vilja! Jag tror att det beror på att många istället tänker att de "borde" börja träna! Istället för att fundera på vad de faktiskt vill uppnå.
Det är också lätt hänt att man fokuserar på allt man ska sluta med och inte på det man får. Det fungerar aldrig i längden, det är lättare att bli motiverad om man har en tydlig målbild, vad än det gäller. Först och främst bör man fundera på detta, "Varför vill jag göra detta?" När man har en tydlig målbild, så kan man påminna sig om denna när det känns tungt. Man kan också sätta lite press på sig själv genom att berätta om sin målbild för andra. Säg då inte "jag ska försöka sluta röka" utan istället "Jag SKA sluta röka"


Mental träning när det gäller löpning är viktigt, särskilt om det gäller en Marathonsatsning!
Följande positiva tankar kan man ta till:
* Det är jag som bestämmer, jag har kontroll över situationen!
*Det här är kul, jag gillar det här. Blir det snöstorm under passet, vad roligt att jag klarar av sånt här!
* Att känna sig trött är en helt naturlig känsla, men jag är starkare än den. Tänk "jag låter mig inte knäckas av motgångar"
*På tävling. Personen som springer bredvid dig är säkerligen lika trött som du. Tänk absolut inte att den personen är piggare eller bättre än du. Det är skönt att veta att någon annan känner likadant och det blir då lättare att inte "släppa taget".
* Tänk "Jag kan, jag orkar!" Tänk absolut inte "jag dör, det här är hemskt, jag vill gå"
* Plocka fram ett bra minne som du haft i samband med löpning. Någon särskild gång då du känt dig riktigt stark och haft bra flyt. Försök att komma ihåg den känslan!
* Tänk att du är förbered. Är det ett lopp, tänk på hur mycket du lagt ner på förberedning och träning. (Är du inte väl förberedd, tänk istället jag ger allt, jag har inget att förlora!)
* Föreställ dig hur du klarar av prestationen som du har framför dig innan det är dags. Föreställ dig glädjen när du når ditt mål!

30 % sitter huvudet? Jag är beredd att hålla med! Har man inte tidigare funderat på detta så har man säkerligen "massa att hämta!" :)

Missnöjd med sina prestationer

Idag fick jag frågan; "Är du ledsen för att du inte sprang maran på 4 timmar som du hoppats på?" Mitt svar blev givetvis "NEJ ABSOLUT INTE" Helt ärligt. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att bli missnöjd. Så som jag tränat, så som jag kämpat... i snöstorm, snöslask och minusgrader. Tidiga morgnar och sena kvällar. I hetta och solsken. Uppför backar och trappor. Ensam och med sällskap. I regn och i rusk. Långa pass och korta pass. I medvind och motvind. I ljus och i mörker.
Min träning är med andra ord väl investerad oavsett vilken tid jag som jag sätter Maran på. Vilket otroligt hemskt svek mot sig själv om man känner sig misslyckad efter att ha sprungit 4,2 mil! Alla som genomför ett maraton är vinnare i mina ögon, det är ju faktiskt en extremt krävande distans. Sen är det såklart kul att ha önskade mål-tider och sträva efter att bli snabbare. Det tycker jag med, det är jättemotiverande. Men man måste ha respekt för sig själv och sin kropp, och "stå" på sin egen sida, hur det än går.
Kanske sätter jag 4 timmar på min nästa mara eller kanske inte. Kanske springer jag snabbare än 4 timmar kanske springer jag långsammare. Det får framtiden visa!

Tankekraft/målbilder

Det är otroligt viktigt med målbilder för att boosta tankekraften;) för mig är det i alla fall så.

Till exempel innan ett lopp så tänker jag mig in i situationen. Vilka kläder har jag, vart är jag, är det människor jag känner som är med och framför allt så försöker jag att koncentrera mig på vilken känsla som jag har i den situationen.
Är jag glad, stark,pigg osv.

Tappar jag motivationen under loppet så försöker jag att tänka på ett riktigt bra träningspass där jag gjort bra ifrån mig,
och så tänker jag såklart; jag kan,jag kan,jag kan, övertalar mig själv :)
Nu funderar jag på Söndagens lopp, wiiih vad kul, årets fösta lopp!!!:) Finally!