Var optimister under loppet!

God morgon!
Jag tror att jag fortsätter på måndagens "morgontema"!
Själva tänkandet är som sagt en förmåga som kan utvecklas och användas på olika sätt.
Vad jag menar är att vi kan använda tänkandet så att det hjälper eller rent av stjälper oss.
När vi stöter på ett problem så kan vi faktiskt ibland välja om vi ska vara positiva eller negativa till det inträffade.
Vem är det är som styr dina tankar och bestämmer vart din uppmärksamhet riktas då?! DU,DU,DU! =)
Detta med att jobba med sin mentala inställning, har ni läsare som springer tuffa lopp kanske, liksom jag, stor användning av under tävling. Jäklar vad jag "styrketränar" den delen inför ett lopp!
 Under ett marathon gäller det att vara både psykiskt och fysiskt förberedd! Under milslopp och kortare lopp med för den delen!
Det handlar inte om att ignorera en motgång eller att man inte får tänka att något är tufft eller jobbigt för "då är man pessimistisk"!
Nejråh, det kan faktiskt handla om att först bekräfta att något som är jobbigt men att sedan välja hur man vidare ska se på detta.
Om man får en svacka under ett lopp kan man t.ex. tänka
”Okej, det är sjukt jäkla jobbigt just nu MEN vad grym jag är som fortfarande håller tempot!”
Det är ju SÅ mycket mer uppmuntrande än att tänka
” Det är sjukt jäkla jobbigt just nu, vad dålig jag är som känner så, jag borde ha tränat mer, faaan!
Eller vad säger ni?
Ni får gärna dela med er av era tips genom en kommentar här på bloggen, hur gör ni för att vara positiva under ett lopp?

En löptur med Kay satte igång tanke-processer ...

Jag hörde en gång att optimisten i genomsnitt lever sju år längre än pessimisten. 7 år gott folk, det är länge!!?
Det är ett spännande påstående, inte sant?
Vem är pessimist och vem är optimist då?
Är det något man kan välja? Precis som att man kanske kan välja vilket yrke man vill ha, vad man ska äta till middag, vilken väg man ska ta på vägen hem eller hur man ska inreda sin bostad?
Japp, det tror jag, vi kan öva och styra våra tankar!
Jag tänker först och främst att mycket ligger i hur man tolkar orden.
Att vara optimistisk tycker jag inte är lika med att inte kunna se risker eller nackdelar till exempel.
En optimist kan beräkna risker och eventuella konsekvenser över att om"det går åt helvete". Skillnaden är att om man stöter på en motgång och har en optimistisk inställning så ger man inte upp lika fort. I stället tänker man att det nog bara var ett tillfälligt bakslag och funderar på hur "man kan gå vidare".
Jag tänker att pessimister ofta tenderar att fokusera på den aspekt i tillvaron som är sämst, de ger upp lätt, och tänker ofta att "det är kört" . Pessimisten  har en konstant benägenhet att tro på att det värsta/sämsta kommer att hända.
Vad jag menar är att det finns en hel del att reda ut innan man går in i en diskussion gällande detta. Man måste först fundera på hur man själv tolkar in ordet och sedan hur den andra gör det. Detta gäller i och för sig nästan allt. Jag tror nämligen att många missförstånd i allmänhet grundar sig på att vi tolkar in saker på olika sätt och att olika ord väcker skilda känslor hos oss. Så först kan man ju tänka och försöka utforska "pratar vi om samma sak?"
Vad ville jag med allt detta då?
Jo jag tog en löptur i gårkväll med Kay Polacks ljudbok i öronen. 
Han talade om att vi kan välja att vara lyckliga enbart genom tankekraft. WOW! Visst är det bra!? :)
Han uppmande till att sluta vara offer och istället bli en mer ansvarstagande och skapande i sitt eget liv.
Han talade om att VÄLJA glädje!
Man är inte offer för sina känslor. Det som vi kan göra för att bli kaptener över känslolivet är att först bli medveten om våra känslor/reaktioner och att därefter börja göra medvetna val.
Varje dag står du ju faktiskt inför en väldans massa val.
Ska du gå in i det med glädje eller genom att vara sur?
När du tex kommer hem efter jobbet, vilket tonläge har du då när du öppnar dörren? (om du bor tillsammans med någon). Ropar du glatt "Hej" med energi eller sparkar du irriterat undan en dojja och suckar samtidigt som du säger "hallå" med en småsur röst?
Du kan välja.
Vad som händer därefter tänker jag kan vara lite av en domino-effekt!
Kay sa att man inför små händelser/motgångar i vardagen kan ställa sig frågan; "kan jag välja lycka nu?" Det är en rätt bra strategi tycker jag. Dvs. att ställa sig frågan innan man låter det negativa "barka loss" totalt! Lite som: "stopp, vilken väg ska jag ta nu"?

En liten enkel minneslapp att ha i plånkan? Visst har jag konstnärliga talanger? ;-)

Jag är nu förväntansfull inför min och Kays nästa löptur tillsammans. Tack för att din bok fick mig att tänka på detta! Jag ska göra val som är positiva för mig idag, gå in i saker med glädje, utan tvekan!

Att ta ut glädjen i förskott

Tjenixen! Gott folk! 
Jag har haft en grymt härlig dag som nu avslutades med ett spinningpass med Bästa Sofia. Jag är så glad över att hon har köpt satskort så att vi äntligen kan träna tillsammans!!
Nu har jag kommit hem och sitter i sängen med datan i knät och med hundarna bredvid mig.
Jag tänkte nyss på en diskussion som jag och Sofia hade och jag är nyfiken på hur ni ser på saken.
Vi pratade om att man ibland, lite oftare, kanske borde "ta ut glädjen i förskott"?
Här har ni ett förklarande exempel ;
 Föreställ er att ni har varit på en arbetsintervju och tycker att det har gått sjuuuukt bra. Då måste man ju få glädjas över det och inte tänka "nej, nej vi får se först om jag får jobbet.. " Man borde ju, oavsett hur det går, tillåta sig att vara glad över att det gått så bra" Gå hem och fira vettja! :)
Vågar man vara glad innan saker och ting är "helt hundra" så erbjuder man ju sig själv dubbelt så mycket glädje och lycka och hur bra är inte det?
Jämfört med om man låser sig själv och bara tillåter sig själv att vara glad över saker först när de verkligen slår in. Risken är så klart att man riskerar att bli väldigt besviken. Det är väl därför man garderar sig.
 Men om man tar ut glädjen i förskott så är man ju kanske ändå glad över något nytt/ annat "som man har tagit ut i förskott" när man väl är besviken över något som inte har gått ens väg... Win win!? Eller? Hm...
Hur tänker ni?

Söta Love är jätteduktig på att ta ut glädjen i förskott! "prassel, prassel i köket"= "ska jag få godis nu?

Nu så tänkte jag snart bädda ner mig! Jag har en rolig dag framför mig även i morgon och vill då vara pigg och alert. Så natti, natti ! :)

Stop it!

Hellu! Hoppas ni mår bra! Själv så är jag rätt trött faktiskt. Hade en sjuk hund som gnydde i natt och som höll mig vaken stundtals. Nu mår han skönt nog bättre men för egen del börjar det kännas att sömnen varit bristfällig...
Jag tänkte dela med mig av en intressant diskussion som jag hade med en tjejkompis nyligen. Vi pratade om det där med att jämföra sig med andra.
Att jämföra sig med andra ligger nog lite i människans natur. Jag menar, jag tror att vi alla någon gång jämför/har jämfört oss med andra i större eller mindre utsträckning och i olika situationer.
Det som jag vill poängtera är dock att jag aldrig har gillat att använda "jämförelse" som drivkraft.
Det gäller inte bara inom mitt idrottande utan i de flesta sammanhang.
Ja kan ta skolan som exempel.  På grupparbeten kan det tex hända att någon i gruppen har fått nys om hur det går för någon annan grupp. Personen kanske då böjer sig fram och viskar "Jag pratade med den andra gruppen, jäklar vad de hade bra ideér och de verkar vara så jäkla bra" blablabla.
I sådana liknande situationer kryper det i skinnet på mig. Att grubbla över vad andra gör (och automatiskt tänka att de gör det bättre?) tycker jag enbart stjäl energi och kraft som jag hellre lägger på att åstadkomma det som jag själv strävar efter. För mig så fungerar det som en riktigt dålig drivkraft.
Jag tänker att om man förminskar sig själv i förhållande till andra så blir det bara som hinder på vägen. Jag, för egen del, blir bara stressad och okreativ om jag sneglar på andra och omedelbart tänker att det säkert går bättre för de!?Jag tycker däremot att det är viktigt att jämföra mig med mig själv.
I tävlingssammanhang kan det såklart vara svårt att inte jämföra sig med andra. Kanske t.om oundvikligt? Det är tävling och mycket fokus på prestation. Det är ju vad alla runt omkring en efter loppet pratar om "Vad de fick för tid". Jag tror därför att det är svårt att inte jämföra sig alls, med någon, på just tävling.
MEN....det betyder inte att det är bäst eller lämpligt att använda andra som måttstock för sin egna utveckling. Hur tänker ni?

Tankar som snurrar @ bussen

De senaste dagarna, (veckorna?) har jag tänkt, tänkt och tänkt.

Det är så mycket som jag vill göra och det finns flera tankar om framtiden just nu.

 En grundtanke hos mig är att;

 "Låt aldrig rädslan att misslyckas hindra dig från att lyckas"

Det är ett budskap som ofta ploppar upp i mitt huvud.

Ofta får det mig att resa mig upp och ta tag i "det där" som kanske känns både lite osäkert, läskigt men samtidigt utmanande, stimulerande och spännande.

Mitt första lopp, som jag någonsin sprang, var Sthlm marathon. Många har sagt att det är lite annorlunda att inte först börja med ett milslopp eller kanske 5 km och sedan springa ett marathon. Men det är så jag fungerar. Jag ville springa en Mara. Det var det som lockade.

När jag väl hade tänkt tanken på ett marathon så var det det som lockade  först och starkast.

 Samma sak gäller annat i livet. Jag blir lätt ivrig och vill gärna hoppa upp på den högsta hästen på en gång. 

Vill jag något så kan jag också bli väldigt målmedveten och envis.

 Om jag sedan blir lite nervös av själva uppgiften så försöker jag att trigga mig själv med att tänka att det är viktigt att våga misslyckas!

  Att det inte behöver vara så farligt att misslyckas!

Och vad är egentligen att "misslyckas"?

Vad är ett misslyckande?

Jag tänker faktiskt att ett misslyckande inte alltid behöver vara ett misslyckande, egentligen!

 Att våga kan ju vara att lyckas trots att utgången inte blev så som man först tänkt.

kanske gav "resan" på vägen ovärderliga erfarenheter till exempel?

Ett starkt argument till att inte låta tvivel ta över är att om man ska kunna lyckas med saker och ting i livet så måste man ju också misslyckats emellanåt – oftast flera gånger!

Sitter man i sin vrå och aldrig vågar göra saker och aldrig lever ut sina drömar pga. rädslan att bli besviken så är det väl det som är att misslyckas...?

Eller?

Det är viktigt att komma ihåg att det är du som bestämmer själv om något är ett misslyckande eller inte.

Ett misslyckande är en känsla hos en själv.

Ingen annan ska alltså komma och säga att du har misslyckats om du inte själv känner det så.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Du är din egen stjärna!

Uttrycket; "Du är din egen coach" hör man ibland. Typ "Du är din egen stjärna"! är ett uttryck som jag tycker borde börja användas. Jag ska berätta vad jag menar.
"...Men det är väl ingenting för dig..." Får jag ibland höra av personer som precis har börjat att träna när de berättar om sin träning. Det vill säga de jämför sin träning med min. 
Först berättar de om hur de har tränat, till exempel hur långt de har sprungit för att sedan avsluta meningen med  just"men det är väl ingenting för dig". 
De försöker att vifta bort det som de först från början var lyriska och stolta över att berätta på grund av att jag "tränar mer". Jag vill inte det, jag tycker inte att det känns roligt. Varken för mig eller för dem.

Jag tycker inte att man ska jämföra sig sådär.
 Alla har dessutom inte samma mål och man måste få känna sig stolt över sig själv oavsett andra. Alla kanske inte vill träna så mycket som jag gör men man är inte "sämre" för det. På samma sätt som att jag inte är "sämre" än de som tränar mer än mig. Så länge jag själv är nöjd med hur jag har det och vad jag själv gör. Det är det viktiga. Att låta sig inspireras av någons annans träning utan att nedslås av att man själv "inte tränar lika mycket, eller är lika snabb " tycker jag, med andra ord, i så fall är bättre!
Om man dessutom precis har börjat att träna så är det väl inte särskilt schysst mot sig själv att jämföra sig med mig som ändå har hållit på ett par år? Eller om jag skulle jämföra mig med någon som har mer träningserfarenhet än mig?
Kan inte jag bara få känna mig stolt och nöjd över det jag gör och du stolt över det du gör så har vi helt plötsligt mycket trevligare liksom! :-)
Har du precis kommit igång med träningen så fokusera  på att du har satt i gång en viktig livsförändring. Tack vare dig själv! Av egen kraft!
Glöm inte bort det, klappa dig själv på axeln och jämför dig med dig själv. Jag brukar tänka att det är "när jag jämför mig med mig själv" som jag har lättare att se mina resultat och framgångar. Glöm inte att du är stjärnan i ditt liv!

Pulsen i höjden

Som jag skrev i det tidigare inlägget så hör man ibland att "du blir bra på det du tränar".

...Och visst finns det en sanning i det MEN samtidigt så är det samma kropp som ska utföra arbetet vare sig det är ett spinningpass eller löpning som den utsätts för.
Bara för att jag tränar spinning så innebär det inte att jag "enbart blir bra på spinning". 
Det är samma hjärta som arbetar och under påfrestning, vare sig det gäller spinning eller löpning så ökar pulsen och man behöver mer syre. Det är då konditionen kommer in i bilden då  kondition handlar om förmågan att tillgodogöra sig syre. Ju starkare hjärtat blir, desto bättre blir syreupptagningsförmågan vilket alltså innefattar bättre kondition. :-) Enkelt va?! :) 

Många löpare drar sig för alternativträning som cykling och spinning. Ett argument som jag själv har hört i sammanhanget är "att det är andra muskler och därför kan verka hämmande för löpningen" 

I fall det var så, att det var så förbaskat dåligt för löpningen, hur kan vi då ha så många snabba triathleter på löpartävlingar och under löpningsdelen på tritathlontävlingar?
Argumentet håller alltså inte.
Jag har återkommande hört om  löpare som med träning som cykling underhållit kondition och styrkan i musklerna väldigt bra då de av någon anledning, som till exempel skadebekymmer, har tagit ett uppehåll från just löpningen och därefter, ändå, har kommit tillbaka starkare än på länge.
Så var inte "rädda" löpare där ute, våga köra cykling. 
Framöver så har i alla fall jag bestämt mig för att regelbundet ha spinning som ett komplement till löpningen. Det gör att jag kan träna "mer" än vad jag kan göra med enbart löpningen och jag tycker även att det är riktigt kul med spinning. Jag är samtidigt ganska säker på att det kommer att ge utdelning, även på löpningen! ;-)! Hoppas att ni haft en fin kväll!

Dagens tankar

Inledningsvis vill jag bara poängtera att det finns saker som vi människor inte har kontroll över. Jag menar ibland inträffar det saker i ens liv som får oss att känna oss maktlösa, förkrossade och sorgsna och då känns ju texten på bilden ovan varken förstående eller uppmuntrande. För vi har ju inte alltid kontroll eller ens möjlighet att påverka det som händer runt omkring oss... men i detta inlägg tänkte jag faktiskt fokusera mer på det som vi kan göra.  :-) 

Det jag menar och vill förmedla med bilden är att vi inte ska glömma bort de möjligheter och den kapacitet som vi har i många sammanhang. Exempelvis så beror inte en god hälsa enbart på slumpen utan framför allt på hur vi väljer att leva. De flesta människor i vårat avlånga land kan ju faktiskt styra över de faktorer som vi vet påverkar hälsan. Genom motion, hälsosam mat, hitta aktiviteter man gillar som leder till ett stimulerande och socialt liv, umgås med personer som får en att må bra och som ger dig positiv energi osv osv.

En viktig del i att finna välbefinnande tror jag också är att ha tilltro till sin egen förmåga det vill säga att tro på sig själv. Ibland hör jag folk säga "Jag skulle aaaaaldrig orka springa en mil"  min fråga blir då genast "men vill du det då?" Det är där fokus bör vara, vill du det så är det såklart att du kan träna upp dig?! Så skapa dina möjligheter och begränsa dig inte. Det gäller inte bara träning utan även i andra sammanhang. Våga tro på dig själv och vänta inte på att någon annan ska göra det först! :-) 

Tänkvärt citat

"Some people are happiest when they have something to be unhappy about.


Let them have it.
Not you."

Intervalla i livet

Jag ska snart ut i solen och möta upp min härliga vän Jessica för att steka mig efter en intensiv fixar&donaförmiddag:)
Jag satt nyss och funderade på att det finns många likheter mellan löpning och andra utmaningar i livet.
Jag tänker på utveckling, dvs hur man utvecklas som människa.

För att utvecklas inom löpning, för att bli snabbare exempelvis, så har man många gånger läst och hört att det kräver att man tränar hårt ibland. Kör man alltid samma gamla runda i samma tempo så vänjer sig kroppen vid det den utsätts för och utvecklingen klingar efter en tid av, man slutar att utvecklas.
 Lösningen på detta är att man måste utsätta sig för löpning i högt tempo, det kan vara genom exempelvis intervaller. På detta vis utmanar man kroppen och den blir starkare. Detta innebär inte att man ska byta ut alla veckan pass till hårda pass.

 Fortfarande så behöver man de lugnare passen för att kunna återhämta sig och samla krafter till nästa kraftansträngning. Det som jag funderar på är att precis samma sak gäller livet i övrigt. För att utvecklas som människor så måste vi ibland utsätta oss för det som känns svårt, skrämmande eller tufft.
 Lever vi bara kvar i det som känns tryggt,lugnt och säkert så når vi inte vår fulla potential. Samtidigt så behöver vi fortfarande det trygga och lugna att luta oss tillbaka på, precis som vi behöver de lugnare passen. Så för att utvecklas så måste vi alltså våga ta oss ur vår trygghets-zon ibland, våga hoppa.

Ni har säkert minnen i livet då ni utsatt er för saker som kännts svåra eller läskiga men som ni ändå genomfört.
Efteråt så har ni tänkt
"det var väl inte så farligt" 
"jag klarade det bättre än jag trott"...
...och det finns en tillfredställelse i det! Hur glad och nöjd blir man inte över sig själv när man klarat av något som kännts svårt? Det är bra för självkänslan att våga ibland och inte bara snegla avundsjukt på andra som vågar! Man går starkare ur det tuffa och man är en erfarenhet rikare. Så våga utmana er själva lite oftare, man kan mer än man tror, det vill säga intervalla mera både på löpbanan och i livet! :)

"...men det är ju så tråååkigt att springa..."

Den kommentaren får jag ofta höra när jag berättar om min löpning, väldigt ofta dessutom. Jag undrar faktiskt varför det är så, just då man kommer in på löpning? Är det någon som tex berättar att hon/han har börjat ta pianolektioner, spela pingis eller köpt en båt så säger ju ingen "meeen guuuud så tråkigt" även om man själv kanske är helt ointresserad av ovanstående aktiviteter. Det är väl kul för den personen att den hittat aktiviteter som den gillar. Det är ju inte jag som börjat spela pingis så varför ska jag ta ställning till vad jag tycker, nu var det ju den andra personens intresse som vi faktiskt pratade om.
Så varför är det så legitimt att dissa löpning?

Alla kan så klart inte känna en sådan passion till löpning som jag gör, vi människor är olika. Men jag vågar påstå att jag tror att många av de som anser att löpning är "sååå tråkigt" faktiskt skulle ändra sig om de bara gav löpningen en ärlig chans. Det är nästan aldrig kul att göra sådant som "man inte är bra på" vilket man kanske inte är när man tar de första stegen ute i löpspåret.

Min drivkraft när jag började springa var inte att det skulle vara "så kul", jag började av utseendeskäl och vidare av hälsoskäl. Jag minns mitt "uppvaknande" jag ville komma lite i form inför en semester med tjejkompisarna, ca. 2 veckor innan vi skulle åka så tänkte jag "... kanske kan springa en runda..." Så jag snörade på mig ett par joggingskor och gav mig ut. Det var fruktansvärt, jag mådde så illa, jag hade mjölksyra upp över öronen och det kändes som om hjärtat skulle hoppa ut! "Herregud, har jag så här dålig kondis!!! och den kommer dessutom säkert bara bli värre ??" kom jag ihåg att jag tänkte. Så jag tvingade mig ut då och då fortsättningsvis. Det var den inledande drivkraften, efter ett tag så började jag faktiskt att uppskatta löpningen på riktigt," det var ju skönt att ta sig ut på en runda". Efter detta så har löpningen blivit allt viktigare för mig. Den har givit mig styrka och glädje i toppar och dalar. Den har blivit en del av mig och mitt liv och något som jag aldrig kommer att tröttna på eller ge upp någonsin och nu så tycker i allafall jag att "det är sååå roligt att springa" ;) Kul för mig va! ;)

Tävlingsmänniska?

" Tävlingsmänniska" är ett vanligt begrepp hos oss som tränar.

En vän berättade till exempel för mig att hon alltid var tvungen att springa snäppet snabbare än sin kompis på löpbandet på gymmet… att hon bara var tvungen! Det känner jag inte igen mig i.
Jag har märkt att folk förutsätter att jag är en tävlingsmänniska när jag berättar att jag springer Marathon. Absolut är jag det, men det beror på vad man innefattar i ordet ”tävlingsmänniska”. Jag har lagt märke till att försöker någon kompis att utmana mig på träning så kan jag inte tävla. Det blir som en mental spärr och kroppen vill inte. Det blir helt motsatt effekt och jag "ger mig" trots att jag kanske har mer att ge. Jag motiveras inte av det och min kropp svarar inte alls.
Jag har försökt att analysera mina känslor och tankar kring detta. Det handlar absolut inte om att jag är rädd för att någon ska vara snabbare än mig, det är ingen överraskning för mig att så klart många är det. Jag njuter inte heller av att möta den andras blick om det är jag som är snabbare. Jag gillar inte att utse vem som är "bäst" helt enkelt, jag gillar varken att vinna eller förlora. Jag vet så klart att dessa tävlingar inte är allvarliga och oftast görs med glimten i ögat.
Men jag inte lockas av det, det passar helt enkelt inte mig.
Så vissa kallar mig kanske inte för ”tävlingsmänniska”. Kanske så finns det olika grader? Eller så är det helt enkelt så att i vissa situationer så väcks "tävlingsmänniskan" inom oss till liv och vad som triggar varierar från person till person?
Jag gillar att tävla och vinna över mig själv. Jag har mina mål och oavsett hur andra springer så påverkar det inte min träning eller hur nöjd jag är.
Lyckan när man slår personbästa är sann glädje och kan aldrig kompenseras med enbart vetskapen om att man var snabbare än någon annan. Man kan ju ändå inte påverka hur andra springer, bara hur man själv springer.
När det är tävling så är jag helt inställd på att prestera. Då kan jag ge allt och jag erkänner, verkligen njuta av att springa om folk. Men de jag sprungit om betyder ingenting om jag själv inte är nöjd med min egen prestation. Det är då, under tävling, som jag motiveras att visa vad jag går för.
Samma sak är det ute i spåret under tempopass, då så kan jag njuta av att passera andra okända löpare. De brukar ofrivilligt få ingå som "morötter" i mina fartlekpass! ;)
Men är det med kompisar och i detta fall så tänker jag framförallt på Michel och brorsan som är de som jag kört mest fartpass med så motiveras jag mer av att någon "hejjar" på mig än tävlar mot mig. Det pushar mig till att vilja prestera! Att vår träning är individuell men ändå under ett samarbete. Att vi hjälper varann om någon har det jobbigt. Nu nämnde jag bara två löpare som är snabbare än mig på korta distanser, men det var samma sak med min tjejkompis Santti( som tyvärr har lämnat mig för stad som Sydney ) Vi var väldigt jämlika fartmässigt och pushade ofta varann med bra tillrop som "kom igen, vi kan, vi vill, vi kör, vi är grymma"
Vissa dagar så var hon i bättre form andra dagar så var det jag, men vi fick verkligen varandra att prestera max på ett sätt som funkade för oss och vi tävlade aldrig!
Alla motiveras vi av olika faktorer i vår träning och vad som passar just en person kanske inte alls passar för en annan! Med detta så menas absolut inte att det är något fel med att vara en "tävlingsmänniska" som motiveras av att tävla på träning. Utan istället ett konstaterande att vad man själv går igång på är väldigt individuellt!
Och så här fungerar helt enkelt jag! :)
Hur fungerar ni, är ni tävlingsmänniskor och vad motiveras ni av? Jag tycker att det är jätteintressant att veta, så berätta, berätta,berätta! :)

Om att vara kort, och löpare...

Jag har många gånger under min löpartid fått kommentarer i stil med:
"Det måste vara dubbelt så jobbigt för dig att springa som inte är så lång!"

Bilden som många människor har av långdistanslöpare verkar vara att man bör vara lång, för är man kort enligt dessa människor så kan man aldrig bli riktigt snabb. Jag förstår faktiskt inte varför vissa har fått för sig att det skulle vara negativt att vara kort?

Visst är det så att människor har olika genetiska förutsättningar som medverkar till en god löparförmåga. Det innefattar dock inte enbart personens kroppsbyggnad utan även interna kroppsliga processer. Att endast ha löpartalang räcker inte heller utan det beror även på hur mycket man tränar. Se bara på eliten, det är extremt hård träning som gäller, även för dem!

Ett erkännande; jag har tyckt att det känts tråkigt när jag fått dessa kommentarer.
Trots att jag är mycket väl medveten om att ingen har menat något illa och att det inte är sant. Det är inte så att jag har komplex över min längd utan det känns helt enkelt trist när folk bara genom att titta på mig snabbt tror sig kunna konstatera och bedöma mina möjligheter.
Jag vet inte hur snabb jag kan bli, men det vet ingen annan heller!

Jag vill här och nu därmed döda myten om att man måste vara lång för att kunna bli snabb!

Ta till exempel Haile Gebrselassie, han är bara 164 cm lång. Gebrselassie anses vara en av de grymmaste långdistanslöparna genom tiderna! Under sin karriär så har Gebrselassie tagit ett flertal världsrekord, både 5000(12.39.36) och 10 000 meter(26.22.75).
Gebrselassie som tävlar fortfarande har numera riktat in sig på marathon-distansen, 2008 i Berlin så noterade han ett nytt världsrekord med den fina tiden 2:03.59.
Tycker ni att jag behöver vidareutveckla detta? ;)