Berlin marathon 2011-my way!

Berlin marathon 2011 är en upplevelse som jag alltid kommer att minnas med stor glädje och lycka.

 Eftersom det är ett långt lopp så förtjänar det så klart ett långt blogginlägg! ;)´

Fredag, avresan! 23/9

Jag, mamma, Anders och Daniel åkte ner till Berlin på fredagskvällen.

Jag var den av oss som skulle springa, de följde med som hejarklack, hur lyxigt är inte det?!

Vi hade hyrt en lägenhet, den var helt över förväntan och låg drygt 2 km från start, helt optimalt! Fredagskvällen blev ganska lugn. Vi åt vietnamesiskt, handlade hem frukost från ett supermarket och bestämde oss för att gå och lägga oss tidigt.

Lördag, en dag kvar! 24/9  Endast en dag kvar, spänning steg. Arrangörerna hade anordnat en gemensam morgonjogg på 6 km för alla löpare. Jag var tidigare helt inställd på att delta men ändrade mig faktiskt.

 Jag ville inte stressa iväg på morgonen. Jag visste också att jag säkert skulle hålla på och känna efter för mycket i kroppen. Det kändes bättre att inte veta i fall att benen typ "kändes sega".

Jag kände mig bra förberedd inför loppet och jag ville ha kvar den känslan. Jag hade gjort vad jag kunnat när det gäller förberedelser. Jag har tex inte kunnat träna mer i sommar än vad jag faktiskt har gjort (för då skulle ökningen bli för markant och skaderisken öka). Jag hade ätit bra hela veckan och druckit mycket vatten. Till och med en halvliter kokosvatten hade jag dragit i mig varje dag den sista veckan.

Jag kände mig helt enkelt redo. Jag tänkte även att det förmodligen skulle bli en hel del promenerande i staden under dagen ändå, så det var bäst att spara på krafterna.

Nummerlappsutlämningen:

Vi tog oss efter frukost iväg till mässan och nummerlappsutlämningen.

Den var gigantisk men något shoppingsug infann sig dock inte riktigt en dag som denna. Jag hade det jag behövde och jag kunde inte koncentrera mig på diverse klädinköp.

En fruktsallad däremot satt inte fel ;)

Det blev precis som jag hade trott, en hel del att gå under dagen och jag började såklart oroa mig för att jag kanske hade promenerat alldeles för mycket…?... och så började det kännas det konstigt i ljumsken och i hålfoten och de nya skorna (som jag bara hade sprungit i en gång) tycktes glappa lite i hälen...?

Det är rätt intressant det där hur mycket man egentligen kan oroa sig inför en fysisk prestation. Hur bra förbered som man än är inför en mara så vet man ju aldrig med säkerhet hur det kommer att gå. Ush vad jag var nervös. Det var nästan plågsamt.

Klockan 16:00, svenska ambassaden:  
Svenska ambassaden hade bjudit in alla svenska marathonlöpare på pastaparty. Ett härligt initiativ! Jag hade bestämt med Alex och Miranda att ses där. Det var ett jättetrevligt och jag insåg att jag inte var ensam med min nervositet. Det var jättetrevligt att prata med de andra och utbyta stalltips så där i sista sekunden.

Jag åt pastan som de bjöd på men sparade mig även lite eftersom jag och min pojkvän Daniel skulle äta på Vapiano tillsammans senare.

Kvällen innan:

När jag senare mötte upp Daniel var jag inte så tuff längre.

 Jag fick för mig att jag hade "förstört allt" genom att jag gått så mycket...och så hade jag ju bara en gel med mig från Sverige. Det var tydligen för lite enligt de andra marathonlöparna på ambassaden...;) Daniel är så snäll. Han sa åt mig att sätta mig ner medan han kilade iväg till en sportaffär och köpte den där gelen.

Jag vet inte riktigt varför, men jag kände mig nästan gråtfärdig. Helt plötsligt kände jag mig inte alls redo för att springa något marathon.

 Väl inne på vapiano så fick jag även för mig att det kliade konstigt i halsen, som det brukar göra innan en förkylning. Jag slog bort dessa orostankar och tänkte strängt för mig själv ”att nu får det räcka med nojerierna”.

 Jag njöt istället av en fantastiskt god pasta a la´vapiano.

Jag kom senare i säng väldigt tidigt, redan innan klockan 10 faktiskt!

 Men sömnens kvalité var inget att hurra över. Jag vet inte hur många gånger som jag vaknade till den där natten...

Söndag 25/9; RACEDAY!
Klockan 05:50 drog alarmet på mobilen igång och då, mina vänner, så ville jag allt annat än att gå upp och springa ett MARATHONLOPP! Jag tittade ut genom fönstret och det var kallt, ruggigt, mörkt och TIDIGT!...och så kändes det lite konstigt i halsen… ”det är säkert bara för att det varit lite kallt i rummet och för att det är så tidigt på morgonen” tänkte jag och försökte stilla mina nerver genom att intala mig själv om att det inte var allvarligare än typiska "loppsymptom".
 Jag tänkte istället att jag ju faktiskt hade en jätterolig dag framför mig och att det värsta som skulle kunna hända inte var värre än att bryta loppet. Visst vore det hemskt tråkigt, men om det var så, så var det så.
Kaffet smakade i alla fall gudomligt.
Jag var så nöjd över att bo i lägenhet och ha tillgång till ett eget kylskåp. Anders gjorde mig sällskap under frukosten, det var verkligen en mysig start på denna morgon. Min frukost bestod av musli med havre och yogurt, 2 rostade mackor med ost, apelsinjuice, 1 resorb, saltgurka, tre koppar kaffe och en magnesiumtablett .
Mot starten:

När klockan närmade sig halv 8 började vi traska hemifrån, min hejarklack och jag. Promenaden till start kändes nästan magisk denna krispiga tidiga morgon och vädret såg ut att bli strålande. Det var fullt med marathonlöpare överallt, som långa lemmeltåg mot startområdet.

Innan start hann jag med två toalettbesök. Det var förvånansvärt korta toaköer. I stället för att ha alla toaletter på samma ställe så var det istället några få här och där. Ett tips är att ha med toalettpapper och våtservetter, det är alltid a och o vid sådana här tillställningar.

9:00 loppet!!

Min hejarklack lämnade mig och jag försökte ta mig in i min startfålla som redan var väldigt full.

 Där träffade jag en jättetrevlig svensk tjej som sprang med IF Linnea. Vi snicksnackade och försökte ta oss framåt men det var rätt lönlöst. Det var för trångt så vi fick stå kvar där, långt bak. Det kändes lite som ett misslyckande. Jag hade planerat att stå långt fram för att få det lättare de första kilometrarna. Samtidigt så är det väldigt psykologiskt viktigt för mig att kissa så nära start som möjligt. Det känns som om man får välja lite där, antingen eller.

Det var dock minst sagt en härlig stämning där i startfållan, en känsla av gemenskap. Där stod vi, ca. 40.000 löpare med åtminstone ett gemensamt mål, att ta oss fram 42,195 meter genom Berlin. Det utbyttes blickar och leenden i samförstånd, oss löpare emellan.

Musik strömmade ur högtalarna och armar sträcktes i luften. Vilken stämning!

Jag blev otroligt sugen på att äntligen få börja springa. Startskottet gick och röda ballonger släpptes upp i luften. Jag stormtrivdes plötsligt och nervositeten la sig.

"Det är precis här som jag ska vara" tänkte jag och smålog lite för mig själv.

Ungefär 4 minuter senare passerade jag startlinjen och resan kunde börja! Jag insåg snabbt att jag skulle få sota för min dåliga placering i startfållan. Jag sick-sackade mig fram och kände mig stressad över att inte kunna få in mitt eget flyt. Det kändes som om mycket tid och energi gick åt till detta. Jag fastnade bakom löpare som jag inte kunde passera och jag hoppade upp på trottoarkanter osv för att komma loss, förbi! Jag kände mig smått irriterad och la skulden på mig själv, jag grämde mig över att jag borde ha ställt mig längre fram.

Vid 8 km så tog jag min första gel. Den som jag hade med mig från Sverige utav märket vitargo.

 Det slutade med en riktig nära-döden-upplevelse. Jag hade vatten i en flaska som jag hade haft med mig från start men gelen var så tjock i konsistensen att den fastnade som en klump i halsen och luftvägarna täpptes till! Jag svalde och svalde desperat. Kräkreflexerna gjorde att vattnet inte hjälpte särskilt mycket. Jag märkte hur jag började hyperventilera samtidigt som vaderna började krampa. Min andning lät mest som väsande ljud och jag blev faktiskt riktigt rädd. Jag försökte hosta och hel del gel kom då upp igen. Min andning började sakta men säkert att återgå till det normala men jag var riktigt skakad ett tag efteråt.

Milen passerades dock ändå på 47:26. Jag kände mig trots omständigheterna stark. Jag blev överraskad över att tempot kändes lätt? Jag var ju medveten om att jag låg i ett bra tempo och det förvånade mig att det inte var särskilt jobbigt. Jag sprang på utan några problem och jag bestämde mig för att försöka mig på att hålla detta marasnabba tempo. Jag ville inte riskera att förlora någon tid på onödigheter så vätskekontrollerna som jag stannade vid var ett stressmoment. Eftersom de hade plastglas istället för pappers så var det svårare att klämma ihop muggen och dricka. Tillslut hade jag vatten, sportdryck, gel och allt möjligt i ansiktet.
Vid 15 km tog jag ytterliggare en gel. Denna gång ett tyskköpt märke, Powerbar. Den gled ner utan problem och jag andades ut. Jäkla vitargo tänkte jag.

När halvmaradistansen närmade sig pirrade det lite extra i kroppen, här någonstans på höger sida skulle mamma, Anders och Daniel stå och heja. Jag får en liten påse som jag hade förberett innan med vattenflaskor och ännu mer gel. Halvmaran passeras stadigt på 01:39:34. Jag känner mig fortfarande väldigt pigg. Även 25 km passeras utan några problem på 01:58:13. "WOW vad jag känner mig stark " tänker jag. Självförtroendet är på topp och jag fortsätter att njuta utav loppet.

Publiken är förövrigt fantastisk. De hejar och hejar. Många läser av mitt namn på nummerlappen och skriker "LIIIINA! !" Det känns minst sagt upplyftande! Jag försöker att visa min uppskattning genom att le tillbaka.
Först mellan 25 och 30 börjar jag känna de första tecknen på trötthet. Från att tidigare ha delat in loppet i fem-kilometers-etapper så blir helt plötsligt varje km en egen etapp. Jag betar av bit för bit.
Vid 36 km dyker mamma, Anders och Daniel upp igen. Daniel räcker över min ipod och jag får en ny påse med varierande innehåll. Världens bästa mamma, Anders och Daniel. Jag är ordlös över allt stöd och all hjälp. De är fantastiska! Jag har inte alls velat ha musiken tidigare eftersom jag verkligen ville insupa marathonstämningen ordentligt. Jag ville inte missa något. Jag ville höra alla orkestrar, ljudet från chip-prydda skor, de andra löparna, publikens jubel osv. Det började kännas tungt och jag ville därför nu bara gå in i mig själv. Jag var så glad över att jag kunde njuta problemfritt så mycket utav loppet och att det blev slitigt och jobbigt så pass sent. Nu var det ju ändå bara ca. 6 km kvar och hela tiden fick jag nu titta på klockan för att kontrollera att jag inte sackade efter.
Jag försökte räkna ut exakt hur jag låg till tidsmässigt men mina matematiska färdigheter ville inte infinna sig. Att klockan sa att jag hade sprungit drygt 600 meter längre än vad markeringarna uppgav gjorde inte det hela lättare.
Någonstans vid 38-39 km infinner sig någon sorts runners high. Jag känner mig oslagbar, kan lätt dra upp tempot och jag passerar löpare efter löpare. Jag tror lite naivt att den känslan ska hålla sig enda in i mål, det gör den inte. Jag kroknar snart och det känns nästan ännu tyngre än tidigare.
 Jag tänker på hur skönt det skulle vara att stanna nu, åh herregud så skönt det vore! Jag ler lite åt mina egna tankar…visst vore det skönt…kroppsligt… men jag skulle troligtvis gråta hela vägen hem till sundbyberg om jag stannade 2 km innan mål! Så det var knappast ett alternativ.

Målgången:
När 40km passeras på 03:11:31 får jag nästan rysningar. Jag ligger bra till och jag vill inte sumpa allt nu. Samtidigt får jag kämpa för att inte gå över 5-minuters tempo. Jag bestämmer mig för att det inte är läge att förhandla om tempot, jag ska helt enkelt inte över 5 minuter per kilometer! Det är bara att köra nu, all in!
Jag visste och förstod vid det här laget att det med all säkerhet skulle bli ett personbästa idag.

Detta är dock ett kritiskt läge.. det hade varit förbannat skönt att gå ner i 6-minuters-tempo nu och jag skulle fortfarande slå personligt rekord… Trots att det från början var det primära målet så var det nu dags att lägga in växel nummer två och övertala sig själv om att ”jag ju vill ha mer än ett pers”.
 Jag bestämmer mig såklart för att det är just det som jag vill.
Jag upprepar olika peppande ord för mig själv i huvudet. KÄMPA, FOKUS! DU VILL DU VILL DU VILL och framför allt DU KAN!!! Desto fortare du springer desto fortare får du viiila! osv.
När jag ser målet så ser jag hur klockan passerar 03:21 och jag tänker på kvaltiden till New york marathon. Jag har inte bestämt mig för att springa ”men tänk om...”, då tänker jag inte låta några ynka sekunder få hindra mig. Jag kämpar, jag ökar… jag grimaserar… adrenalinet pumpar.
De sista hundra meterna är slitsamma men samtidigt så infinner sig en enorm lycka i kroppen.
Det är det här som jag har väntat på ju!!! Jag njuter av applåderna och hejarropen!
När jag passerar mål-linjen så vill jag bara gråta av lycka, krama första bästa, vilket underbart lopp!
 Jag tittar på min klocka, 3:22. Jag vet inte riktigt hur detta gick till men  hursomhelst; det gick, det gick, det gick!!! Jag vill bara skrika ut min lycka till alla!
Då ser jag plötsligt Miranda och Alex längre fram… jag linkar mig dit. Miranda sprang endast ett par sekunder snabbare än mig och hon är också överlycklig! Vi tycker att det är konstigt att vi inte sett varann men efteråt inser jag att det nog beror på att jag startat mycket längre bak än vad hon har.

 Halsen värker, huvudet dunkar, benen känns stumma och jag känner mig lätt illamående. Jag lägger mig i gräset med benen upp mot ett träd. Jag ler upp mot den blå himmlen. Yes! Yes! Yes! tänker jag för mig själv.

Att gå de där 2-3 km tillbaka hem känns, trots detta rus av lycka, inte särkilt lockande. Så när mamma säger att de tänkt att jag skulle få åka cykeltaxi hem protesterar jag inte.
Hela jag bara ler när vi åker där, genom den där långa vackra parken, på vägen hem hem.
Min kropp visade för mig vad den faktiskt är kapabel till, "tänk att jag på egen hand har lyckats träna upp mig till detta"! tänker jag stolt! Tänk när jag 2009 sprang på 4:14...inte hade jag kunnat tro detta då?!

Mitt nya personbästa blev 3:22:07…. och det kan jag helt klart leva med ;)
 ....ett tag till i alla fall ;)
Egentligen så borde man persa lite mindre åt gången ;)… det känns nämligen som om det kommer att bli en grym utmaning att slå 3:22. Vart i världen det blir och exakt när återstår att se.
En sak är i alla fall säker; det är absolut inte sista gången som jag besöker och springer Berlin marathon!!
 Ett riktigt bra arrangerat lopp, bra temperatur, inga backar, breda gator och ett fantastisk publikstöd. Jag är såld! Berlin marathon kommer garanterat springas igen, igen och igen!:)

 …och halsen då…det var nog inte bara nerverna som spelade sig ett spratt där på morgonen…efter loppet blev jag, och är fortfarande, förkyld! ;)

3:22:07

Tokförkyld men mår annars toppen! Jag är på väg hem nu från Arlanda.

Berlin marathon var fantastiskt, vilken dag, vilken helg! I morgon ska jag skriva en låång version :)

 3:22:07 blev min tid... Lycka!!!
- Posted using BlogPress from my iPhone

Race report, tjejmilen 2011

I dag så var det alltså dags för tjejmilen 2011.

Jag sov hemma hos mamma och Anders och vi laddade i morse med en god frukost på balkongen. Nervositeten kom och gick lite men mestadels så kändes det såklart kul. Tjejmilen med mamsen är något extra! ;)

Vi mötte sedan upp Minna vid pendeln och åkte tillsammans till starten på gärdet. Trots att vi var där nästan en och en halv timme innan start så gick tiden fort när vi väl var på plats.

Jag gillar att värma upp länge inför lopp så jag och Minna joggade tillsammans bortåt, från folkvimlet. Det var skönt. Det var så mycket folk att det knappast skulle gå att få till någon vettig uppvärming vid tävlingsområdet. Det blev 4 km uppvärming inkluderat några stegringar.

När vi skulle ta oss bort till fartfållan igen så var den fullproppad och vi kom tillbaka lite senare än planerat, stress, stress. Vi försökte ta oss framåt, men det var lönlöst. Jag smet ut igen och tänkte "det måste finnas någon öppning längre fram", men det fanns det inte!! Så helt plötsligt så var jag på åhörar sidan! Skulle jag kunna komma tillbaka in så skulle jag behöva springa tillbaka längst bak! Paniken började infinna sig i kroppen. Shitt,shitt,shitt!!!

Speakern upplyste mig samtidigt om att det var nära nu. Herre gud om 2 minuter skulle ju startskottet gå!!!!Jag skulle ju inte hinna!!! Jag blev så stressad och slängde mig tillslut över de två kravallstaketen som var mellan löparna och publiken. Jag måste verkligen ha sett desperat ut och det var jag kan jag meddela!! Jag fick nu en perfekt placering och försökte stilla mina nerver och hitta fokus. Nu var jag på rätt ställe, lättad var bara förnamnet.

Startskottet gick strax efter och jag gick ut i ett perfekt tempo, det kändes riktigt bra i kroppen. Jag tänkte att det nog skulle gå riktigt bra idag, skulle jag kanske till och med gå för pers?!
Men desto längre in i loppet jag kom desto mer började kilometertiderna bli långsammare. Jag blev väldigt stressad när jag förlorade tid i alla dessa backar(!!), tid som jag hade svårt att ta igen och komma i kapp.

När jag tillslut insåg att jag skulle få svårt att få till ett pers idag så kände jag mig lite besviken eftersom starten känts så stabil. Jag hade då svårt att motivera mig och få ner tiden mot under 4.20 tempo, en kilometertid som jag egentligen tycker att jag borde klara av och har kapacitet att hålla i uppåt 10 km. Hettan tog också ut sin rätt och tyvärr, som vanligt lite håll. Jag åt 4 timmar innan idag, jag förstår inte varför jag får håll? Sjukt irriterande! Jag får det typ aldrig på träning? Någon som har liknande "problem" på lopp? Aja... hur som helst, jag tycker att loppet gick bra ändå i stort sett!

Det var kul och jag fick ju ändå till en "banpers" vilket känns riktigt bra!
Det var bra stämning och en fantastisk publik. Ett extra stort tack till alla er som jag känner som hejjade på mig längs banan, Thomas, Kalle, Tobbe, Fredrik, Daniel och Anders,Lotte. Jag hörde mitt namn vid något annat tillfälle också men hann inte se vem det var, men tack finaste ni! Det betyder så mycket!

In i mål kom jag alltså, på 45:07, vilket jag är nöjd med även om jag som sagt hade en liten förhoppning på pers, vem vet, kanske nästa helg på kistaloppet? ;)

Min älskade mamma kom såklart också i mål på en fin tid(pers), mammas kompis Barbro gjorde också en kanontid och likaså persade Minna :)
Fira er själva ordentligt nu coolingar! :)

Dagens tider enligt garmin;
km1: 04:16
km2:04.23
km3:04:18
km4:04:26
km5:04:36
km6:04:28
km7:04:34
km8:04:28
km9:04:28
km10:04:30
183 m 03:50/km
Nästan ett långpass blev det också, med upp och nedvarvning. :)
Ett kortare långpass allafall, 17,5 km. Jag kan dock säga att jag hade MYCKET SVÅRT att motivera mig till att springa de där 3,5 km efter målgång, men jag vet hur viktigt det är för optimlal återhämtning att låta kroppen få varva ner. Så det var ren tvång! :) Det var sen faktiskt skönt att springa iväg från allt själv en stund och få tid att själv reflektera över loppet.

Nu ska jag ut på långprom med hundarna, sedan blir det lördagsmys för hela slanten! Toppenbra alla som sprang idag, visst är detta livet!:) Löparfester är bäst, vill ha mer!

Stockholm Marathon 2011

Som ni vet, det blev en lite annorlunda uppladdning för mig än det var tänkt till årets upplaga utav Stockholm Marathon. Stukningen i Tisdags var inte att leka med. Foten var extremt svullen och blå och de 3 dagarna mellan loppen var hemska. Klumpen i halsen har varit konstant sedan i tisdags. Det kändes så snopet att en stukning skulle få sätta stopp för månader utav träning och förväntan. Jag fick nästan för mig att det var något/någon som inte ville att jag skulle springa maran i år, jag blev nästan lite paranoid ;) Det var så mycket som gick emot mig den senaste veckan att jag på riktigt började fundera på allvar! Förutom stukningen så trampade jag sönder min ipodladdare som låg på golvet för någon vecka sedan och var tvungen att köpa en ny, surt? JA! Dagen innan maran så skulle jag dricka vitargo . Jag hittade inte saxen när jag skulle öppna plastförpackningen och jag tog till en typ köttkniv, självklart slant jag med kniven och fick ett riktigt djupt jack i ett finger. Aaawtch! Jag trodde nästan ett tag där att jag skulle behöva åka till sjukan och sy, fy vilket jack! Jag började därför faktiskt fundera på hur dessa motgångar egentligen skulle tolkas!?! En olycka kommer sällan ensam heter det. Var det inte meningen att jag skulle springa Stockholm marathon i år?

På flera ställen läste jag dock att "man ska börja använda sin stukade fot så fort som möjligt för snabbare återhämtning" Om ordet "använda" inkluderar "att springa ett marathon" vet jag inte ;) det är väl upp till mottagaren utav budskapet att tolka;) På morgonen på Lördagen, igår, så bestämde jag mig i allafall slutgiltigt för att få foten tejpad och åka in till start och prova. Jag kunde bara inte förena mig med tanken att inte ens prova. Jag lovade mig själv att jag skulle bryta om det gjorde ont-ont. Då hade jag försökt, då var det bara att acceptera. Jag la ner alla tankar om personbästa eller om att få en bra tid, jag ville bara få vara med Stockholm marathon, tiden kändes verkligen sekundär.

Jag mötte upp Miranda, Elisabeth och Thomas på tunnelbaneperrongen i Sundbyberg. De var så himla taggade och nervösa. Thomas och Miranda skulle satsa ordentligt idag. Det var en konstig känsla att sitta där på tunnelbanan tillsammans med de som var så taggade och själv samtidigt sitta och oroa sig över om det ens skulle gå att springa 1 kilometer idag. Jag visste ju inte alls hur detta skulle gå. Jag ville känna så som de gjorde ju!!

Väl framme så skyndade jag mig bort till sjuktältet där jag bestämt träff med sjukvårdarn Fredrik, som jag känner sedan tidigare, som hade lovat att hjälpa mig med att tejpa, om jag kom tills start. Jag förvarnade honom lite "Alltså, den är ganska så blå" sa jag trevande innan jag drog av mig strumpan. Jag såg hur han häpnade lite när jag tog av mig den"Oj..." sa han när han fick se fossingen och ropade till sig sin kollega som var med och hjälpte mig i sjuktältet på Vårruset i Tisdags. " jag är inte förvånad, det såg rätt illa ut, svullet, i Tisdags, men jag vågade inte säga något då" sa hon. "Är det farligt att springa med stukad fot" frågade jag Fredrik osäkert. "hm, det finns farligare saker som man kan utsätta sig för i livet" svarade han diplomatiskt och fortsatte "men du kan ju alltid bryta om det inte känns bra", "precis, det ska jag" svarade jag och viftade bort oroskänslorna så gott jag kunde. Fredrik tejpade foten, det såg proffsigt ut. Tur att jag inte gav mig på detta själv!! Jag gillade verkligen att hänga där i sjuktältet, som en i dåläget bra kontrast till mina taggade vänner på tunnelbanan, det balanserade upp det hela. Det kom löpare med den ena åkomman efter den andra. Jag var alltså inte ensam med mina problem, det fanns andra som liksom jag också kände sig oroliga och besvikna. Två bloggläsare kom fram och hejjade på mig in i sjuktältet, det var jättekul! Jag hann inte prata så mycket just då, hur gick det för er? Vad kul att ni kom fram :)

Efter att ha hälsat på massa löparvänner, bland annat Hempa och även Henrik från hässelby, så tog jag mig till startfållan. I startfållan dånade musiken ut ur högtalarna, speakern räknade ner hela tiden. Folk verkade så taggade runt omkring mig, såklart, jag förstår de! Jag däremot stod där helt ensam och hade en jättemärklig och jobbig känsla i kroppen. Jag kände mig så likgiltig. Jag kände absolut ingenting, inte ens nervositet, allt var helt blankt. "Så här ska man absolut inte känna i startfållan inför ett marathon, har jag ingen mental styrka alls, och så har jag eventuellt 42 km framför mig?" tänkte jag och försökte att dras med i stämningen men det gick inte, den konstiga känslan, eller rättare sagt avsaknaden utav känslor, fanns kvar. Inte ens när startskottet gick så kände jag att det pirrade i magen, jag kände ingenting alls!!! Jag bara promenerade där mitt i hopen utav människor framtill startlinjen.

Jag började springa och tyckte att tejpen kändes lite stel och löpningen kändes annorlunda, men det gav ju helt klart bra med stöd. Jag tänkte att jag måste ge det hela några kilometrar åtminstone.

Jag såg Cecilia, en tjej som tränade med Team stockholm marathon när jag var med där. Jag sprang upp jämsides och vi pratade lite. Tack!! Jag behövde det verkligen där och då, jag behövde distraheras i mina nojjiga tankar. Jag tittade ner på min klocka och såg att kilometertiden pendlade mellan 4:45-4:50 samtidigt som andningen kändes väldigt kontrollerad Efter det så såg jag och Cecilia varandra till och från under hela loppet. Samma sak var det med Sofie, vi såg varann också till och från. Det var så roligt att jag träffade er båda! :)

foto: Ousa

Vid 13, 30 och 37 dök som planerat mina supportrar mamma och Anders upp och Daniel dök upp vid halvmarapasseringen. Snälla, finaste Anders och mamma och Daniel, vilka supportar. Vad skulle jag göra utan er?!! Ni är helt fantastiska. Vilket stöd!! De har varit väldigt involverade i min fot hela veckan och var nog rätt nervösa att jag skulle behöva bryta, de visste ju hur mycket jag ville detta!

Lite innan gröna lund så sprang en annan trevlig tjej förbi som läser min blogg, och som jag även träffade på senare vid målområdet. Tack för peppningen! :)Vid 30km så fick jag min nya ipod, vilken energiboost.

Hur kändes fossingen då? Jo den gick ju bra att springa med men i backarna var det lite jobbigt. Nerförsbackar brukar alltid vara till min fördel på lopp men nu fick jag ganska försiktigt ta mig ner, det kändes som om jag var tvungen att bromsa för att minska belastningen och stötarna. Jag var försiktig. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur backigt sthlm marathon faktiskt är! Uppförsbackarna kändes inte heller som vanligt, kände mig svagare i frånskjutet. Jag tog ut svängar och kurvor extra mycket, jag var skiträdd hela tiden att någon skulle råka knuffa till mig. Jag hade ju inga tidsmål idag, så jag brydde mig inte heller så mycket om det tog lite extra tid. Jag såg att jag låg rätt fint till tidsmässigt men tog inte heller ut något innan jag var i mål. Hemskt nog så trodde jag hela tiden att något skulle hända innan jag nådde målet. Jag sprang liksom lite och väntade och tänkte "snart händer det säkert något". Inte alls bra,och inte likt mig som alltid jobbar mycket med det mentala under loppen, för jag tror verkligen att människor kan komma långt med rätt inställning till utmaningar. Såna där negativa tankar ska absolut vara helt bannlysta under ett marathon.

Men trots detta så var jag så klart himla lycklig över att bara få vara med!!! Trots mitt känslolösa tillstånd innan i startfållan så kände jag som tur var ändå lycka när jag väl sprang.

Eftersom jag bara hade fokuserat på foten de senaste dagarna så hade jag glömt att klippa tånaglarna så där minimalt korta som man bör göra innan en mara. Detta började kännas ordentligt efter 30 km , ajajaj. Stortånaglarna!! Fy vad ont! så onödigt!

När jag kom upp på västerbron så såg jag helt plötsligt och oväntat Peter och en vän till honom på cykel på andra sidan staketet. Det var tur att jag såg de, för jag hade ju hög musik som dånade i öronen. De peppade mig över hela bron och jag blev skitglad, jag behövde verkligen stöttning just där och då. När jag kommit över bron så stod Peter där, redo med vatten och stack till mig några peppade ord, "fokus nu Lina" jag blev och är så obeskrivligt tacksam!!! Just ordet fokus var det som hängde med mig den sista milen och jag körde på bäst jag kunde!

Äntligen såg jag stadion och därinne så drog jag på den obligatoriska slutspurten och min tid idag blev 3:36:01. Så himla otippat allting. "Hur hamnade jag här efter helvettesveckan?" tänkte jag förvirrat efter målgång. Efter en hemsk vecka med minimalt med sömn och stressnivåer upp till öronen så hade jag alltså tagit mig i mål, på en bra tid dessutom! Det bådar mycket gott inför Berlinmaran, då jäklar ska det inte vara några stukade fötter inblandade, jag ska rehabträna fotlederna hela sommaren och förhoppningsvis komma igång med intervallerna igen!

Jag mötte sedan efter målgång upp Miranda, Thomas och Alex som alla tre sprungit på personbästa, grattis! Jag mötte även mamma, Anders, Karin och Daniel.

Jag tog mig därefter hem ganska fort och gick senare själv ut på en timmes promenad runt sjöarna med hundarna. Det var så härligt. Jag funderade, reflekterade och kände mig så nöjd med dagen. Foten hade inte blivit värre efter maran heller, den kändes precis likadant som innan start. Jag kände mig inte alls så sliten i kroppen i övrigt som jag brukar göra efter marathon, men senare på kvällen var jag grymt trött, sömnig. Jag var över hos mamma och Anders på kvällsfika och efter många gäspningar och gott värmande te så kom jag väl hem vid 12-tiden. Det tog inte många minutrar innan jag sov djupt med mina finaste hundar på varsin sida i sängen. VILKEN DAG!

Tack alla människor som stöttat mig på bloggen i veckan, jag är ordlös, ni har varit ett fantastiskt stöd. Även ni alla fantastiska vänner som ringt och hört av sig till mig under veckan och givit mig stöd. Allihopa, NI ÄR BÄST!

Tack Fredrik som lindande min fot så proffsigt! Tack Daniel, mamma och Anders för allt, allt, allt!!! Tack Peter som oväntat dök upp med vatten och peppning på sista varvet på västerbron och gjorde den rolig att springa!:) Tack ni fina människor som hejade på mig längs med banan som bland annat Ousa och Staffan!

Efter en mardrömslik uppladdning...

...så sprang jag till sist i mål på Stadion idag på 3:36:01.

Lyckan över att få vara med idag är total! En längre version kommer senare!

Man ångrar bara det man aldrig gjorde...

Jag provar att starta idag! Om det inte känns bra så kommer jag att bryta, utan tvekan. Jag har bestämt mig för att jag kan ta det, då har jag ju i allafall försökt:) tidsmål har jag dock inte alls. Jag bryr mig inte om tiden idag, är bara glad om jag får vara med på denna fantastiska löparfest, det är mitt mål!:) hoppas vi ses där!!!:)

Kära läsare...

... Just nu känns allt väldigt bittert.. Hann springa 800 meter på vårruset och vrickade sedan foten, samma fot som sist. Har tillbringat kvällen i sjuktältet... och känner mig fruktansvärt ledsen...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Formstatus

Vilken kväll säger jag bara! Jag tar det från början. Jag måste börja med att berätta att jag har ätit extremt lite kolhydrater på den senaste tiden och jag har mått väldigt bra utav det. Eftersom jag en längre period har haft ont i magen till och från flera dagar i veckan så kände jag att jag har varit tvungen att justera kosten under en period för att se om det skulle hjälpa. Så jag har inte ätit någon pasta,bröd, ris och liknande alls under ca. en månads tid, jag har varit stenhård . Jag har också dragit ner på mejeriprodukter, dock fortfarande ätit keso och cremefraiche. Idag inför milspåret så blev jag dock nojjig. "lopp utan kolisar, vågar man chansa?" Jag vågade inte det så det blev en pestopasta till lunch och en smoothie till mellis. Och mycket riktigt, jag hade en konstig känsla i magen på väg till milspåret...Det hela började dock väldans bra, det slutade i och för sig bra också, men det var lite plågsamt. Min tid blev enligt Milspårets hemsida 44:56. Det är inte personbästa men ändå ett väldigt bra formbesked för mig inför maran. Förra året sprang jag milspåret vid samma tidpunkt (och lika långt kvar till maran) på 47 minuter. I år hade de dessutom gjort om banan (pga ombygnad) och den var nu 1000 gånger tuffare. Mycket backigt! Varför var det plågsamt då? Jo femkilometersmarkeringen passerades under 22 minuter och det kändes stabilt men sedan vid 6 km så började hållet och krampen i magen komma smygande och det blev bara värre och värre. Jag slet som aldrig förr på slutet ska ni veta. Hela kvällen har jag nu mått pissmåligt, illamående, utspänd mage och ont, ont. Nu vet jag ju inte om det är pastan eller yogurten som spökar. Så knepigt detta! Osmart var det såklart att äta detta idag, med facit i hand kan man tycka. Nu känner jag mig även väldigt förvirrad kostmässigt inför marathon...vad ska jag äta då??

Hur som helst, jag tappade lite tid men lyckades ändå inte tappa allt för mycket under omständigheterna. Trots att detta var riktigt surt, för jag hade definitvt mer fart i benen, så var jag riktigt nöjd när jag äntligen kom i mål. Jag är så glad över att jag fick ett kvitto på att jag faktiskt trots allt är i bättre form i år inför Stockholm marathon än vad jag var förra. Det är där mitt fokus är just nu och det kvittot är guld värt. Svart på vitt, jag känner mig starkare nu i år helt enkelt. Så nu som vanligt, dagens kilometer tider:

km1:04:18, km2:04:24, km3:04:32, km4:04:25, km5:04:19, km6:04:31, km7:04:28, km8:04:42, km9:04:29, km10:04:27, Resultat: 44:56

Tack för idag, nu väntar sängen och boken Born to run! :):)

Terräng dm

Jag skulle ha sprungit terräng dm i dag men fick tyvärr hoppa över. Benhinnorna känns inte så bra så det var ingen ide', trist. Istället så stod jag som publik och hejjade på, inte helt fel det heller, fast jag hade såklart ett enormt löpar och tävlingssug!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Den lite längre versionen! :)

Igår så träffade jag Suss, Miranda, Alex och Thomas för lite middag på Gusto. Jag hade tänkt att äta någon kohydratrik rätt, så där dagen innan, men eftersom jag inte äter kött så var alternativen tyvärr inte så många, så det fick det bli en ceasar-sallad. Vi pratade om framtida löparäventyr, om det kommande tomteloppet ut till Visingsö och om en längre distans här i Stockholm i början av November. Självklart så pratade vi även om Hässelbyloppet eftersom vi alla förutom Suss skulle springa loppet dagen därpå. Att det även förmodligen skulle innefatta det sista milsloppet för i år hade så klart inte undgått någon av oss. Jag kände så klart pressen på mig själv av mig själv. Jag ville ju göra personbästa. Men med tanke på att jag hade gjort personbästa på kistaloppet så sent som för tre veckor sedan så tvekade jag. Hur mycket kan man egentligen begära? Jag hade till och med faktiskt förberett mig mentalt på att jag kanske inte "ens" skulle kunna komma ner till den tiden 45:04 idag. Jag hade så svårt att somna igår kväll. Jag låg och vred och vände på mig. När väckarklockan ringde så var jag så himla trött men det var bara att ta sig upp. Frukosten var ju tvungen att ätas i tid!

Alex åkte med mig och Daniel till Hässelby. Jag och Alex gick en promenad runt området. Det var så kallt, det gick inte att stå still! Vi stötte ihop med Åsa. Vi hade pratat om att värma upp lite tillsammans men jag var tvungen att lämna in mina grejer uppe vid målet och sen så såg jag inte till Åsa igen förrän efter målgång. Efter att ha gått på toa uppe vid målet så stötte jag ihop med Anna, från Hässelby sk. Vi diskuterade klädval. Jag hade ju tänkt ha shorts, men linne eller t-shirt var frågan? T-shirt fick det bli! Miranda och Thomas som hade sprungit från Sundbyberg anlände och medan de skulle lämna in sina saker på värdeinlämningen och kika på billiga skor så valde jag tillsammans med Anna att påbörja uppvärmingen. Vi joggade ca. 3 km och körde några stegringar för att få igång kroppen. Vi mötte även Karin från Hässelby(som jag tror gjorde personbästa?). Efter halva uppvärmningen så slängde vi våra överdragskläder i en buske. Tiden fram till start flög iväg och plötsligt så var det dags att ställa upp sig vid startlinjen, där mötte jag Miranda och Thomas igen. Vi alla var så taggade! Nu gällde det, omtalade Hässelbyloppet! Min plan var att gå ut lugnt och inte stressa upp mig över att det skulle vara trångt i början. Pang! Startskottet gick, Miranda och Thomas sprang iväg. Kroppen ville ryckas med men jag tänkte på min och även Annas plan om att öppna lugnt och förhoppningsvis istället köra en snabb kilometer mot slutet.

Jag tycker att hela loppet framgick bra, det kändes ganska så kontrollerat allting! Någonstans vid Vällingby så passerade jag en tjej, en medlöpare, uppför en tung backe, "Snyggt, starkt jobbat" stack hon till mig. "Tack desamma" fick jag ur mig och kände en sådan glädje över att det finns människor som är så där, som hon! Efter 5 kilometerspasseringen så fick jag lite hållkänningar, det skrämde mig lite, men som tur var så blev det aldrig värre än just en "känning". Vid 7 km så kom jag ikapp Miranda och vi höll sällskap resten av biten, vi taggades av varann! "Nu kör vi" sa Miranda någon km innan mål och vi drog på en rejäl fartökning. Sista biten inne på Hässelby var som en inre kamp, fasiken vad jag kämpade!

Direkt efter målgång så kastade jag mig desperat åt sidan ner i gräset. Jag stoppade klockan och insåg att jag hade sprungit under 44... efter ett tag så hörde jag "Hur mår du, det gick bra va?" jag tittade upp och där stod Anna som också hade gjort personbästa! Jag återfick medvetandet och reste på mig och träffade på vägen ut från målområdet på flera härliga löparvänner. De flesta väldigt nöjda över dagen lopp.

Jag stannade kvar och hejjade på Minna som hade startat i en senare startgrupp, även hon sprang på personbästa. En helt underbar förmiddag helt enkelt med ett nytt personbästa på milen, 43:45!!

Mina kilometer-tider enligt Garmin
Km1, 04:16

Km2, 04:16

Km3, 04:22

Km4, 04:23

Km5, 04:21

Km6, 04:26

Km7, 04:26

Km8, 04:28

Km9, 04:27

Km10, 04:05

90 m, 03:37

Avslutar detta inlägg med ett sammanfattande ord, Lycka!

Lyckat lopp!!!

Kort sammanfattat 43:45!!
Vilket innebär personbästa, den långa versionen kommer senare! Jag vill ju inget hellre än att nu på en gång berätta för er om min dag, men jag måste tyvärr plugga nu direkt! :(Men jag är supernöjd med dagen, det är jag verkligen!

Äntligen ett nytt pers på milen!

Äntligen, äntligen, äntligen!!! 45.04

Nu så har jag sprungit kistaloppet, 10 km.
Jag var så nervös innan. Tjejmilens "inte- så- härliga- upplevelse" hade "satt sig lite på hjärnan" och jag kände oro inför att detta lopp skulle bli likadant, men det blev det ju inte! :)

Jag mötte upp Thomas, Miranda, Elsa och Alexandra en stund innan och de låste in sina saker på Sats, bra ide´! Sedan så värmde vi upp i ungefär en kvart innan start!
Jag sprang ca. 1,5 km fram och tillbaka vid startområdet och ställde mig sedan och "dansade" med framför friskis &svettis-ledarna.

Precis när alla löpare ställt upp sig redo för start så kom regnet, det fullkomligt öste ner. Fast det var varmt ute och därför ändå ganska så skönt, tyckte jag. Efter att startskottet gått så kände jag det nästan med en gång, jag hade energi idag! Jag höll ett högt tempo men andningen kändes ändå så kontrollerad! Det gjorde mig positiv. Fast av erfarenhet så ville jag inte ta ut något i ett så tidigt skede av loppet. Det var extra kul att springa igenom gallerian! Känslan hängde kvar och jag kände mig stark loppet igenom! Jag tröttnade dock på min Ipod då hörlurarna gång på gång åkte ur. De brukar sitta bra men regnet gjorde att de bara gled ner hela tiden och trasslade in sig i säkerhetnålarna på nummerlappen. Jag tappade fokus varje gång som skulle fixa till detta. Det var ett himla meck så tillslut så drog jag av mig hörlurarna och petade in de under sport-toppen istället. Jag körde utan musik! Det som förvånade mig var att jag gillade det! Jag fick en bättre rytm i kroppen. Intressant eftersom jag alltid har kört med musik på alla mina lopp! Det var dåligt med kilometerskyltar så jag tycker synd om de som inte hade någon gpsklocka. Det var även lite felmarkeringar. Vid 5 km så stod det att man sprungit 8!! ;)
Detta var premiärloppet så man får räkna med att lite småsaker kan bli fel. I stort så var det ett superbra arrangerat lopp med en positiv anda bland både funktionärer och medlöpare!
Benen pinnade på igenom Akalla by. Det var en mycket speciell känsla. Jag växte ju i stort sett upp på 4H-gården där. Nostalgi, massa med känslor poppade upp! När jag sprang förbi Akalla centrum så var det endast 2 km kvar, "kör kör kör" upprepade jag för mig själv inombords!Min garmin visade att loppet var något längre än 10 km, men det är rätt vanligt på lopp har jag förstått. Precis på sluttampen kom värsta backen, den hade jag inte räknat med men det var bara att kämpa sig upp! När jag såg målet så kände jag total lycka. Vilket härligt lopp, 45:04 och en välförtjänt tredjeplats- placering i motionsklassen! Fasiken vad härligt, äntligen ett nytt PB på milen! :)
Mina kilometertider enligt Garmin
1 km 04:03
2 km 04:06
3 km 04:11
4 km04:32
5 km: 04:25 (halva loppet 21:18)
6 km: 04:43
7 km: 04:25
8 km: 04:43
9 km: 04:22
10 km:04:19
Jag är supernöjd och nu taggad inför nya utmaningar! :)

Världens bästa "jobb"!

Att springa som farthållare var såklart återigen fantastiskt kul! Jag mötte upp Michel vid kungsan vid halv 3- tiden. Han skulle också vara farthållare, dock inte på samma tid. Michel hade hand om 2-timmars och jag 2:15. Vi tog oss bort till farthållartältet och bytte om till våra farthållarkläder. Efterssom vi var ute i så pass god tid så sprang vi bort och köpte oss en varsin latte och letade rätt på Thomas, Miranda, Alex och Suss som skulle springa loppet. De var laddade och självklart lite smånerviga som man är inför ett lopp. Jag tycker att den värsta tidsperioden när det gäller loppen är just känslan timmen före start. Man borde kissa, man borde snart lämna in sina prylar, man borde värma upp. Man känner efter i kroppen och undrar om det verkligen känns 100 osv osv? Som farthållare så står man ju utanför detta. Just då så var det på sätt och vis skönt. Skönt att stå där med sin latte och jämförelsevis känna sig rätt så lugn, samtidigt som man får vara med på löparfesten ändå!

Alex, Miranda, jag och Michel. Matchande färger!
Väl tillbaka i farthållartältet så träffade jag Johan som jag skulle springa tillsammans med! Vi begav oss bort till starten och under loppets gång så checkade vi av våra klockor hela tiden och strävade efter att hålla ett så jämt tempo som möjligt. Vi hade verkligen ett jättetrevligt långpass och utbytte massa ideér och tankar om vårat gemensamma intresse, dvs löpning! :) Vi lyckades bra med att hålla farten också 2.14:49! :)

Jag och Johan efter loppet
Efteråt så träffade jag även kalle, Magnus och Coyntha, Mycket trevligt! :)

På kvällen så var det "after run" som gällde hemma hos Thomas! Han hade tydligen enligt de andra gjort en supergod tacopaj. Jag hade (lite pinsammt nog) glömt att säga att jag inte äter kött, men som den kock som Thomas visade sig vara så plockade han snabbt fram ett nytt alternativ, en framtida matlåda med kyckling, vilken smakade fantastiskt!

"Gänget" efter loppet! :)

Vi hade massa att prata om och vi spånade ideér inför framtida löparprojekt! Vi har ju redan Tomteloppet på G men det vankas mera äventyr, så håll utkik på bloggen under hösten!

Vid 4-tiden så drog jag mig hemmåt och idag så gick jag på yoga med Daniel, det var precis vad mina muskler behövde! Även om jag inte tävlade igår så var jag trots allt ute och rörde mig i 2 timmar och 15 minuter, ett bra långpass! TACK ALLA löparvänner för en fantastisk dag!

HAHAHA...Förbannad?

Ja, jag var nog lite sur på slutspurten på tjejmilen, eller jag var skitsur helt ärligt för att jag haft håll!!! Den sista biten så kutade jag verkligen allt vad jag hade i ren frustration, det ögonblicket har så klart marathonfoto lyckats fånga! Hehe...

Tjejmilen 2010

I morse så mötte jag och mamma upp Minna vid t-banan och vi begav oss till tjejmilen 2010!
Vi mötte upp kvartettjejerna vid starten och stämningen vid startområdet var laddat(på ett bra sätt), tusentals tjejer förberedde sig för att prestera! Jag hade lite ont i magen och kände mig inte i superform men väl på plats så taggade jag till, tog lite av en koffeingel och peppade mig själv!
När starten gick så kändes det bra. Jag hade hamnat långt bak i startfållan och den första biten så var det jättetrångt. Jag fick sick-sacka mig fram (kanske det var orsaken till att min Garmin visade att loppet var 170 m längre?)
Allt kändes bra fram till 6 kilometer då jag fick håll, av den värsta sorten! Det var hemskt och jag ville bara stanna, någonting fick mig dock att fortsätta. Det är första gången någonsin på ett lopp som jag verkligen varit så nära att hoppa åt sidan. Men så tänkte jag att "går det inte över inom en kilometer, då ger jag upp". När det gått en kilometer så övertalade jag mig själv att ge det lite mer tid trots att det var jättejobbigt och det hade till och med blivit värre! Det gick inte att hålla uppe tempot och löpare som jag tidigare passerat sprang nu förbi mig, det var psykiskt jobbigt!
Först vid 8 kilometer så släppte det men jag hade svårt att få tillbaka lopp-glädjen. Jag såg Karin och Thomas någon kilometer innan mål och det taggade mig och jag försökte öka. Jag tänkte att jag måste avsluta starkt för självkänslans skull. På upploppet så fokuserade jag till 100 % och det kändes bra att få avsluta loppet så! Väl i mål så kände jag mig dock inte alls så glad som jag brukar. Jag brukar aldrig bli missnöjd över mina prestationer, jag har bestämt mig för att inte bli det. Jag var inte missnöjd över mig själv nu heller. Jag var mer ledsen för att jag fått håll. Det förstörde för mig! Efter att ha fått i mig ostkaka och kaffe i gräset så började jag att få perspektiv på loppet och jag insåg att jag ändå var stolt över mig själv, jag hade verkligen kämpat. Kämpat trots en fruktansvärd håll och ändå lyckats få en bättre tid en förra året. 47:13 blev min tid.

Här är min målgång, svart tröja med rött på sidorna, springer på samma sida som kameran!

Så här såg mina kilometrar ut enligt Garmin:
1, 4:37 2, 4:33 3,4:28 4,4:38 5,4:37 6,4:40 7,5:01 8,4:41 9,4:41 10,4:42 11,(178 m 03:45/km)
Så jag är nöjd med dagen och det var som vanligt jättetrevligt efter loppet, jag hann även se mamma springa i mål, hon kom precis som hon satsat på, under timmen! :) Fast i resultatlistan så har det blivit fel, det står att hon sprang in på 1:20!!!! Första 5 på 50 minuter??? irriterande, hoppas verkligen att de får ordning på det!



Nu taggar jag om; Next stop Hässelbyloppet!

Några fler mara-bilder

Marathon 2010

Sammanfattningsvis så kan jag säga att gårdagens 42.195 meter bestod av ren lycka, löparlycka!

För er som orkar, här kommer den längre versionen! :)
Jag vaknade vid halv nio och första tanken som slog mig var att "shitt, idag ska jag springa maran" och jag flög upp, ingen ro hade jag att ligga och dra mig en stor dag som denna!

Jag käkade en rejäl frukost som bestod av pesto-pasta. Samtidigt som jag var lite pirrig och förväntansfull så var jag samtidigt lite orolig för benhinnorna som krånglat lite. För 1.5 vecka sedan så röntgade jag benet, då min sjukgymnast tyckte att vi skulle försäkra oss om att det inte utvecklats någon stressfraktur, för då skulle jag inte ställa upp.
Beskedet kom 3 dagar innan maran "Nej det var ingen stressfraktur men benhinneinflammationen syntes på röntgen på höger ben"
Så det var helt okej att springa maran, det var inte farligt, men risken fanns att det skulle göra ont och då skulle jag bryta. Efter att ha vilat sedan i tisdags, varit på massage och smörjt med voltaren gel så kändes benen chockerande fräscha. Jag småjoggade lite med hundarna på morgonpromenaden och det hela kändes ju väldigt lovande!

Jag tänkte för mig själv att idag ska jag våga lite, satsa lite, jag ville ju komma under 4 timmar som var mitt mål förra året( då slut-tiden blev 4:14:21).

Vid 12-tiden så mötte jag min springkompis Thomas på Sundbybergs pendeltågsstation och på vägen in till stan så pratade vi om de senaste månadernas träning och om att det skulle vara kul att springa marathon någon annanstans, en gång om året kändes ju faktiskt lite lite?! :)

I stan så mötte vi upp Michel, hans flickvän Karima som skulle hejja på och Michels kompis Mehmet som skulle springa maran för första gången.

Vi var ute i god tid men väl på plats så gick tiden fort. Jag skulle springa på toa, lämna in kläder, smörja in mina axlar med solkräm och hälsa på min sjukgymnast som arbetade i sjuktältet och så hälsade jag på några andra bekanta löpare också :) Vädret var optimalt, 17 grader, jäklar vad det kändes bra!

När startskottet gick så kände jag ett otroligt lugn, jag intalade mig själv om att jag kommer att ha läget under kontroll. Jag lovade mig själv att lita på min förmåga att hantera loppet.
Jag, Michel och Thomas höll ihop lite i början småsnackade lite. Medvetet höll jag uppe tempot lite, tänkte på steget, hållningen och andningen, som var helt kontrollerad.
Min plan var att hålla ett jämt tempo och dela upp loppet psykiskt. Mina nära o kära stod utplacerade på olika ställen och jag visste var. Det hade vi bestämt innan och jag hade allt uppskrivet i handflatan. Det taggade mig!
Vid 2 mil så kände jag att jag låg bra till tidsmässigt, det var otroligt peppande!
Jag hade min ipod med mig som jag hade bestämt mig för att sätta på först vid 25 km som en liten "present" till mig själv. Det var något som jag hade att se framemot under första halvan av loppet.

Vid 28 km skulle jag bli av med vätskebältet som Daniel skulle ta emot, vilket också var något att se framemot. Jag är inget direkt fan av vätskebälten. Men det var värt att ha det då jag inte är något direkt fan av vätskekontroller heller. Folk som knuffas och trängs. Nej jag var inte sugen på att bli irriterad och att ofrivilligt behöva gå(!!) vid dessa vätskekontroller. Det är ett stressmoment som jag gärna kan hoppa över, inget skulle få förstöra min dag!

Vid 30 så skulle jag premiärprova att ta en gel som Mamma och Anders skulle ge mig. Spännande och kul att prova en sådan tänkte jag. Men fasiken vad kladdigt det var, gel på hela handen, på linnet och på ipoden. Jag tryckte i mig halva, inte så gott, men säkert bra!

Innan Södermälarstrand så hade de byggt någon provisorisk(tror jag) väg, och det hemska var att hela kom i gungning av alla löpare och det gjorde jätteont att springa där! Gungningen gjorde att marken slog upp mot benen, ingen skön känsla så sent i loppet! AJAJ

När jag sprang på Södermälastrand så började jag dessutom att få ont i låren och det kändes som kramp. "Nej nej nej faan" tänkte jag. Jag fick lugna mig lite, drack lite sportdryck och bestämde mig för att vara positiv och inte bli stressad och tänkte istället "Nu ligger jag så mycket bättre till än jag tänkt mig så nu skiter jag i om det gör lite ont."Vidare så tänkte jag
"Att känna sig trött är ju faktiskt en helt naturlig känsla på ett marathonlopp, men jag är stark, jag tänker inte låta mig inte knäckas av en motgång"
Upprepande så tänkte jag "Jag kan, jag vill, jag bestämmer själv"
Jag började mima med musiken som jag hade på ipoden, riktigt bra musik!
Publiken måste ha undrat lite, men vem bryr sig? För mig så var det ett utmärkt sätt att fokusera på annat än låren och att hålla både tempot och humöret uppe!
Sista biten inne på stadion så drog jag såklart på och tiden blev 3:40:22... och Nöjd, det är bara förnamnet! :) Förutom en tid som var bättre än väntat så var det något annat också, jag kände mig så glad över denna fantastiska löparupplevelse!!!. Detta var min bästa mara någonsin av de tre som jag sprungit. Det var ren lycka genom loppet! Jag hade en fantastisk upplevelse! Jag kände mig stark, pigg och glad! Jag sjöng med och nästintill dansade förbi uppträdanden längs banan, jag log åt de andra löparna under loppet, gav lite uppmuntrande ord till de som sprang brevid mig, för jag kände mig sååå glad över tillvaron, stämningen var på topp!!
När jag kom fram till och såg stadion så tänkte jag, "är jag redan framme, shitt, detta var ju inte så jobbigt?!! "Så har jag inte känt tidigare år kan jag ju meddela :)

Min kompis Thomas sprang i mål 03:32 och när jag mötte honom ute på gräsmattan så tog vi snart upp samtalet som vi haft på pendeln innan, om att springa fler lopp. Jag kände i hela kroppen att jag vill springa marathon snart igen!!
LYCKA LYCKA LYCKA!!! BÄSTA LOPPET NÅGONSIN!

Vår-ruset med Nikon!

I kväll så har jag och mina kollegor på Nikon sprungit Vår-ruset! Jag hade tänkt att lunka idag, bara jogga runt. Så jag var rätt avspänd innan. Jag värmde upp innan lite halvhjärtat med Friskis&Svettis, jag brukar inte delta på sånna där uppvärmningar. Jag vill alltid springa när jag ska värma upp för att känna på benen, men idag så skippade jag det också, "äsh 5 km jogg", tänkte jag. Trots att planen var att jogga så drogs jag självklart med i stämningen i allafall och sprang i mål på 22:30. Efteråt så hade vi picknick men kolhydrattömmer som jag gör så var det bara kalkonskivor som gällde och kaffe. Blev helt lycklig när en kille gick förbi och erbjöd mig en kopp mitt i stretchingen... Rutinerad som jag borde vara så hade jag inga varma kläder med mig att ta på efter, hur klantigt som helst, satt och frös lite, dumt! Jag är lite förvånad över att loppet gick så bra trots att jag inte hade några kolhydrater alls i kroppen. Mina kolisar brukar ju mestadels bestå av frukt men inte ens en ynka banan har slunkit ner. Jag måste säga... jag känner mig i ganska så god form... och det bästa av allt, mina ben känns fräscha, alltså benhinnorna.... alltså inte 100 % men ändå "sammarbetsvilliga", hur lycklig tror ni inte att jag är över det?!!! Så här 4 dagar kvar till start! :) Någon däruppe måste ha sett mig! :) :) :) Nu så blir det ännu mer vila... funderar dock på någonting konditionsmässigt på Torsdag, någon som har någon rekommendation?