Idag så hade jag samma känsla som igår, typ "ska jag verkligen?...det är ju sååå kallt ute." På pendeln hem från skolan så försökte flörta till mig lite löparsällskap genom att fråga Minna om hon inte ville hänga med på en mysig liten runda. Hon hade redan sprungit 18 km i morse så det var rätt menlöst... men man vet ju aldrig med Minna, hon är absolut inte den omöjliga typen men ikväll så hade hon bestämt sig för att unna sin kropp en välförtjänt vila. Jag bestämde mig helt enkelt för att inte fundera vidare på om jag verkligen skulle, utan bara göra det! Vela av och an om man ska träna eller inte är det mest ineffektiva och tråkiga som finns. Det tjänar ingenting till. "Ta ett beslut och kör på det liksom!? Inte världens grej!""okejråh bara 5-7 km i såfall" tänkte jag dock för att locka(eller lura) mig själv lite;) Direkt efter att jag tagit de första stegen så förvann alla dessa negativa känslor och det kändes jättebra att springa. Det var kul! Jag hade bra och medrycknade musik i lurarna och jag njöt verkligen! 10.5 km senare knappade jag in portkoden hemma.
Jag tror helt enkelt att det är så att jag nu börjar tröttna lite på kylan och mörkret... Jag är så tacksam över att det är barmark på vissa ställen... så skönt! Tänk er våren, tidiga morgnar med fågelkvitter... och ljumma ljusa kvällar. Ååååh det är ju då som löpningen ändå är som bäst:) Mindre tvätt blir det också som ni ser på bilden... och jag som hatar att tvätta ;)
3 kommentarer:
Ja, det börjar verkligen bli dags för vår nu. Mörker och kyla kan man vid det här laget, sol, ljus och värme vore något helt nytt.
Bra att du övervann motståndet och gav dig ut i alla fall!
Härligt! :) Det är ju faktiskt så, att man bara måste bestämma sig. Sedan går fötterna av sig själv, oftast i alla fall.
Ja nu går det mot ljusare tider! Då blir det lättare och lättare!:)
Skicka en kommentar