Prague hervis half marathon 2013

Ledigheten är snart slut och vi är nu hemma från Prag igen.
Vi har haft det jättebra! Det var väldigt fint i Prag och lägenheten som vi bodde i var SÅ himla perfekt! Hela rummet gick i mysiga lila och rosa färger, möblerna i lyxigt svartmålat trä och så hängde det tjocka gardiner vid fönsterna vilket resulterade i att det var helt kolsvart när man sov. Läget var dessutom perfekt, väldigt centralt och ett Starbucks, vars cappuccinos är de bästa, låg precis runt hörnet. Ett perfekt ställe att ladda upp på inför ett halvt marathon med andra ord.

Anledningen till att vi tog en trip till Prag just denna helg var ju, som ni vet, just för att Prag halv marathon gick av stapeln i staden. Uppladdningen inför ett sådant här lopp började ju redan när vi kom ner till Prag i onsdags. Då gjorde vi upp en plan för hur vi skulle göra för att få uppleva så mycket som möjligt av Prag men samtidigt vara tillräckligt fräscha i benen till själva loppet på lördagen.
Eftersom jag tidigare enbart har kört marathondistansen utomlands så tyckte jag att det var skönt att inte fokusera lika mycket som jag brukar göra trots att jag givetvis har respekt för halvmarathondistansen också. En halvmara känns därför väldigt bra att köra utomlands! Det blev mycket sightseeing på onsdagen och torsdagen. Väldigt roligt och spännande!

Det bästa hade kanske varit att vila lite mer än vad vi gjorde men samtidigt så är det ju tråkigt att inte få uppleva en "ny stad" så det fick bli en avvägning. Vi valde att vila desto mer på fredagen och åkte mycket spårvagn kors och tvärs genom staden vilket var jättemysigt. Vi var även på expot och hämtade ut våra nummerlappar och den mässan var verkligen i det minsta laget men det var skönt på ett sätt, jag brukar inte vara i shoppingmood så nära inpå ett lopp i alla fall. :)

På lördagen, tävlingsdagen, hade vi ställt klockan på 08:00. 

Det var inte så lätt att komma upp men till slut blev mitt medvetande på det klara med vad och vilken dag som vi hade framför oss. Då insåg jag att det var bäst att vi pallrade oss upp så att vi skulle hinna smälta frukosten ordentligt innan startskottet klockan 12:00.

Eftersom vi bodde i ett lägenhetshotell hade vi köpt hem exakt den uppladdningsfrukost som vi ville ha och som jag vet brukar fungera bra för mig. Bara en bit bort från vårt hotell låg ju som sagt lägligt nog en Starbucks och Daniel kilade ner och köpte två take away medan jag fixade hemma. En god kopp kaffe är A och O för mig innan ett lopp. Det hör till uppladdningen! Vi avnjöt frukosten och kände oss helt avstressade eftersom vi hade så gott om tid.

När klockan närmade sig avgång satte vi på taggande musik på Spotify och tog på oss våra löparkläder. Vi hakade fast nummerlapparna och då började det verkligen gå upp för oss att vi faktiskt skulle springa ett lopp här i staden.

En pirrande känsla av förväntan började sprida sig i kroppen.
När vi var klara så promenixade vi ner till tunnelbanestationen för att ta oss till starten. Eftersom det var ganska kyligt i Prag så var det svårt att urskilja vilka som var löpare och inte på t-banan. Alla hade ju varma jackor på sig. Fast när man tittade lite noggrannare så visade det sig att många minsann både bar tights och löparskor och givetvis de smarta ryggsäckarna som man hade fått på mässan. Väskan var "smart" för att det fanns en tanke med att vi alla hade fått en varsin sådan. Nämligen för att man skulle kunna lämna in sina överdragskläder smidigt under loppet. Detta var grymt bra organiserat och jag har aldrig känt mig så trygg med en inlämning tidigare!

Startområdet var även det bra organiserat. Jag startade i grupp A och det fanns flera kontroller så att alla löpare skulle starta i rätt grupp. Det var kallt och rått ute och jag huttrade innan start. 

Jag hade inte bestämt mig riktigt vilken fart jag skulle hålla och jag funderade lite på detta under uppvärmningen utan att riktigt komma fram till något. Jag tycker vanligtvis att det brukar vara bra att ha en någorlunda plan men jag har känt mig väldigt osäker på min form på senaste och jag tyckte att det var svårt att veta vad jag kunde förvänta mig.  Jag var även osäker på banan. Jag visste att den skulle vara ganska flack vilket stämde bra. Den bjöd på flera härliga raksträckor där man kunde sträcka ut steget ordentligt och bara flyta fram med blicken långt bort i fjärran. Under dessa partier var det ganska lätt att hålla ett bra tempo. Banan bjöd dock även på sega uppförslutningar och det värsta underlaget av de alla, kullersten, då var det svårare! Det var grymt oskönt att springa på kullersten och jag tappade mycket tid.

Jag drack en klunk vatten på tre stationer och höll ett ganska jämt tempo loppet igenom.Vid 14 km kom en tjej upp jämsides med mig. Hon såg ut att vara full med energi och det smittade av sig till mig. Vi höll jämna steg innan hon ökade ytterligare och till slut blev jag tvungen att släppa henne. Då tappade jag motivationen en aning och kände att jag hade sprungit tillräckligt för idag. Jag såg hur hon sicksackade sig fram borta i fjärran och försvann bort. Jag började då köra en taktik som jag brukar använda när jag håller på att tappa fokus; jag räknar till 100 i huvudet om och om igen. Låter skitkul, eller hur?! ;-) Jag kollar knappt på klockan utan fokuserar bara framåt. Då äntligen dök en annan tjej till energiknippe upp bredvid mig! Jämsides igen. "Nu håller du dig kvar Lina" tänkte jag skarpt till mig själv. Målet närmade sig sakta men säkert. Vid 20 km kom det dock en lång sträcka med kullersten och alla runt omkring mig såg ut att ha problem med detta. Det var omöjligt att hålla farten uppe. Det kändes, knackigt, skumpigt, ojämnt och det var oskönt för benen. Äntligen kom svängen upp på bron där det bjöds på vanligt underlag. Jag hörde en speakerröst och jag förstod att målet var nära. Alla ökade och bland alla killar runt omkring mig så var vi tre tjejer. Jag märkte hur vi alla tre ökade och jag antog utmaningen om slutspurten. Vi tre kämpade och jag kände att jag hade mycket energi och drog iväg in i mål med den bästa slutspurten på länge. Jag persade med ungefär 20 sekunder och jag känner mig i nuläget nöjd med det!! Efteråt väntade jag in Daniel. Eftersom han inte tidigare har sprungit över 20 km så kändes det nervöst att stå där och vänta. Jag trodde givetvis att han hade tillräckligt med kapacitet för att klara loppet men samtidigt så minns jag att jag själv fick slita mig igenom rätt många 2-mila-pass innan jag vande kroppen vid långa distanser. Därför blev lyckan total när jag såg honom komma där gåendes med ett leende på läpparna!

Endorfinerna sprutade i kroppen hela vägen hem till lägenheten och snacket om loppet gick non-stop.

Resten av dagen åt vi indisk mat, shoppade lite och njöt av att vi hade fått till varsina bra halvmaror! Vi båda slocknade omedelbart när det var dags att sova och i morse tog vi flyget hem till Stockholm! Vilken semester!! WOW!! Fler halvmaror utomlands, bums tack! :)

- Posted using BlogPress from my iPhone