SJUKT TUNGT 18-KM-PASS !

Jag kände det redan när jag småjoggade mot mötesplatsen med klubbkompisarna; att det skulle bli tungt idag. Från himmelen ringlade snön ner och gatorna var fulla med snö, oplogade, luriga och moddiga.
Jag var tacksam över att jag faktiskt hade en tid att passa och klubbvänner som säkerligen skulle boosta mig igenom kvällens tur med sin energi. Jag kom till mötesplatsen i sista sekund och funderade lite på om de andra hade funderat på dagens upplägg. Under normala förhållanden brukar vi alltid köra tröskelpass men ibland när det är sämre väderförhållanden, eller om det har varit någon tävling, brukar vi istället köra ett lugnt distanspass. Med tanke på vädret så var jag hemligt inställd på det sistnämnda, samtidigt så var det ju inte alls säkert. Om de andra tänkte köra tempo så var jag nämligen beredd jag med att bita i det sura äpplet. Så mitt öde låg, kan man säga, lite i deras händer.
Efter en mil stannade vi till och körde ett par stegringar när jag till sist ställde frågan "Vad händer nu då?"
Svaret blev "tröskel om det känns bra, 20 minuter".
Jahopp. Får väl prova att köra tänkte jag och tänkte att "det var väl lika bra att få till lite pulshöjande".
Och så i väg.

Det var till och med jobbigare än vad jag hade trott.
 ag slet som jag vet inte vad men det kändes som om jag åkte mer bakåt än framåt.
Inget fäste alls.
 Andningen var ansträngd och jag kämpade verkligen som en dåre.
MEN...trots att jag kämpade och använde alla mina krafter så tittade jag ner på klockan då och då och såg att tiden var ca. 30 sekunder plus mot vad jag brukar hålla under tröskelträning.
Föga motiverande.
Tanken var att vi skulle springa två varv runt sjön (totalt 5 km). På denna slinga finns en lång seg backe. Den tog kål på mig. GAAAH! Backe och snö är en rätt tung kombo.Tanken på att springa den två gånger var rätt skräckinjagande.
 När jag hade sprungit halva sträckan (ett varv) så var jag jättenära att slänga in handduken och nöja mig. Att se hur tiderna bara blev sämre och sämre samtidigt som jag bara blev tröttare och tröttare var en mental utmaning. Fast... då tänkte jag "vad hjälper de att bara köra ett varv? Om jag inte är nöjd med tiden så hjälper det väl inte att inte få någon tid alls genom att inte springa" 
Logiskt tänkande har sina fördelar... och NACKDELAR ;-)
Jag märkte hur benen fortsatte och passerade det eventuella "avhoppningsstället" .
SLITA. SLITA.SLITA.
Efter fem kilometer var det gjort.
 Jag pustade ut.
Meddelande de andra att detta var det värsta som jag gjort på länge och de verkade rätt möra de med.
Jag var glad att jag kämpade på och jag känner att denna vecka  nog kommer att bli bra träningsmässigt.   Efter förra veckans softar-vecka så känns det bra om denna blir intensiv på träningsfronten.

FOTO: Jag längtar till det är så här varmt o skönt