De senaste dagarna, (veckorna?) har jag tänkt, tänkt och tänkt.
Det är så mycket som jag vill göra och det finns flera tankar om framtiden just nu.
En grundtanke hos mig är att;
"Låt aldrig rädslan att misslyckas hindra dig från att lyckas"
Ofta får det mig att resa mig upp och ta tag i "det där" som kanske känns både lite osäkert, läskigt men samtidigt utmanande, stimulerande och spännande.
Mitt första lopp, som jag någonsin sprang, var Sthlm marathon. Många har sagt att det är lite annorlunda att inte först börja med ett milslopp eller kanske 5 km och sedan springa ett marathon. Men det är så jag fungerar. Jag ville springa en Mara. Det var det som lockade.
När jag väl hade tänkt tanken på ett marathon så var det det som lockade först och starkast.
Samma sak gäller annat i livet. Jag blir lätt ivrig och vill gärna hoppa upp på den högsta hästen på en gång.
Vill jag något så kan jag också bli väldigt målmedveten och envis.
Om jag sedan blir lite nervös av själva uppgiften så försöker jag att trigga mig själv med att tänka att det är viktigt att våga misslyckas!
Att det inte behöver vara så farligt att misslyckas!
Och vad är egentligen att "misslyckas"?
Vad är ett misslyckande?
Jag tänker faktiskt att ett misslyckande inte alltid behöver vara ett misslyckande, egentligen!
Att våga kan ju vara att lyckas trots att utgången inte blev så som man först tänkt.
kanske gav "resan" på vägen ovärderliga erfarenheter till exempel?
Ett starkt argument till att inte låta tvivel ta över är att om man ska kunna lyckas med saker och ting i livet så måste man ju också misslyckats emellanåt – oftast flera gånger!
Sitter man i sin vrå och aldrig vågar göra saker och aldrig lever ut sina drömar pga. rädslan att bli besviken så är det väl det som är att misslyckas...?
Eller?
Det är viktigt att komma ihåg att det är du som bestämmer själv om något är ett misslyckande eller inte.
Ett misslyckande är en känsla hos en själv.
Ingen annan ska alltså komma och säga att du har misslyckats om du inte själv känner det så.
- Posted using BlogPress from my iPhone
7 kommentarer:
klokt skrivet, mycket tänkvärt!
En riktigt bra reflektion som jag önskar jag inklusive många med mig plockade fram emellanåt. tack!!
Som alltid är det mycket kloka ord från dig Lina.
Jag tror att har man satt upp ett mål tex, sthlm marathon, satsar mot det så kan man inte misslyckas. I mina ögon kan du bara lyckas mer eller mindre, så länge du har ett mål och satsar mot det så har du redan lyckats.
Här i NY hade jag satt upp ett mål att springa ner mot 3:10 men när loppet blev inställt kände jag mig först grymt besviken och upplevde det som ett misslyckande.
Tog inte många timmar innan mina tankar vände till att passa på att se så mycket av stan som möjligt men även få många bra löpmil.
Resultatet har blivit 4 pass på fyra dagar. 12km morgonjogg, 28km långpass, 12km morgonjogg och idag 31,2km långpass.
Ett misslyckande att inte få chansen att klara 3:10? Nej absolut inte. Bara en möjlighet att.njuta av livet och se en av världens häftigaste städer.
Några nya mål har jag inte tänkt på för just nu njuter jag bara av livet. Det får man inte glömma att göra.
//Hasse
Lyckade missar kan man också kalla dem :)
/Emma
Jag har de senaste åren gått ut från trygghetszonen, gjort flera saker som jag innan trott skulle vara jätte jobbigt och att man målar upp en bild att man inte kommer klara av det, men varje gång så har jag fått en posetiv upplevelse och märkt att det inte är så farligt personerna man träffar är oftats riktigt trevligt folk och många är säkert likadana att de har samma problem med trygghets zonen, lycka till med planerna:) hälsar Frida.
Jenny B: Tack
Tina: Ja, det är nog bra att påminna sig om detta, känns viktigt! :)
Hasse:Härlig inställning och kloka ord gällande din vistelse i NY! 3:10 finns ju kvar! :)
Emma: haha... vilket bra uttryck!
Frida: Ja, det gäller, precis som du skrev, att utsätta sig! Det är då man utvecklas, genom att våga! :)Bra gjort av dig att utmana dig själv!
Skicka en kommentar