Efter en mardrömslik uppladdning...

...så sprang jag till sist i mål på Stadion idag på 3:36:01.

Lyckan över att få vara med idag är total! En längre version kommer senare!

Godmorgon!

God morgon finaste bloggläsare/ vänner! Ni ger mig styrka!




Min fot känns bättre idag än igår. Den är inte helt bra, absolut inte, men bättre! Jag hoppas att den ska fortsätta att rehabilitera sig så här, 1 dygn kvar! Kom igen!!! Kom igen!!!! Jag gör allt nu för foten kan jag meddela. Är ju som ett heltidsjobb detta! Tur att jag sedan länge sett till att vara ledig idag. Att sitta och dricka kaffe med en varm filt runt mig och foten i iskallt fotbad är en spännande sysselsättning;)

Nu och då...

Kära vänner! Jag har insett att Stockholm Marathon är nära nu, väldigt nära. Det är ju endast 45 dagar kvar! Självklart så ställer jag mig frågan om jag är tillräckligt förberedd? Jag är ganska säker på att många av er andra som ska springa Stockholm Marathon, eller något annat stort lopp, frågar er samma sak när nervositeten pockar på uppmärksamhet. Det hör ju faktiskt till, tycker jag, att vara lite nervös, men det kan också skapa tvivel och oro. Är jag tillräckligt förbered? ...och om jag inte är det, vad innebär det?...och hur vet man det? ...och vadå tillräckligt, vad menas egentligen med tillräckligt?

Jag är ju så klart tillräckligt förberedd för att klara av att springa ett marathonlopp, det råder det inga tvivel om, så min stora fråga är alltså "Kommer jag att klå förra årets tid på 3:40?"

Den första tanken som slår mig är; "absolut inte...hjälp!!" "Jag önskar att jag hade tränat mer intervaller!" Under hösten körde jag det en hel del men efter att ha varit lite småskadad(benhinnekänningar) så är det just de passen som har rykt.

Efter att ha grämt mig lite över detta ett tag så kommer nästa tanke; "...men om jag jämför med förra året då?"... och...jaaa, då tycker jag ju faktiskt att jag är i lite bättre form i år (även om de senaste veckorna kännts lite motiga). För att;

Jag har kört fler långpass. Jag har nästan kontinuerligt fått in ett längre pass i veckan sedan förra årets Sthlm marathon. Med långpass så menar jag pass på minst ca. 20 km. Hela vintern har jag kämpat på med långpassen, i medvind och motvind, i ljus och i mörker, tidiga pass, sena pass osv. Förra året så började jag med långpassen senare efter att ha kört färre långpass under hösten.

En annan stor förändring är att jag ett bra tag nu har tränat funktionell styrketräning utav hela kroppen; ca. 2-3 pass i veckan. Det bidrar till att jag känner mig starkare. Min kropp känns mer genomstark nu än tidigare. Jag har inget kvitto på att detta kommer att göra mig till en bättre/snabbare löpare, men jag hoppas det! Jag tror mig ha fått en bättre hållning och min bål känns definitivt starkare, vilket borde leda till en bättre löpteknik. Förra året så hade jag ångest innan maran för att min styrketräning och alternativträning varit närmast obefintlig. Jag sprang i stort sett bara och körde ytterst lite styrka. Så detta är en stor skillnad, nytt för i år, träningsmässigt. Men som sagt om detta kommer att hjälpa mig på maran, det återstår att se!Jag har tagit några bilder på mig själv för att påminna mig om att jag faktiskt har blivit starkare. Det var en arbetskollega till mig som tipsade mig om det. Han har börjat träna och tar ett foto på sig själv VARJE DAG! Han ser på så vis resultaten som har kommit och taggas till att fortsätta träna. När han jämför dag 30 med dag 1 så ser han en tydlig skillnad, vilket så klart motiverar. Nu så har jag inte varit riktigt lika ambitiös utan jag har bara tagit kort någon gång i bland. Det är lätt att bli självblind då man ser sig själv varje dag, så detta var ett bra tips. Nu får ni inte missuppfatta mig och tro att min drivkraft har varit att se starkare ut(även om det inte hade varit något fel med det), för så är det inte. Utan mitt drivmedel har varit att ha en stark och frisk kropp. Jag har vetat med mig att bålen alltid har varit min svaga punkt. Så fort jag har blivit trött så har hållningen fallit pladask. Jag har alltid vetat det. Det har alltid gnagt i mig att jag borde träna upp mitt bålparti, men jag har aldrig fastnat för den typen av träning. Förrän de senaste månaderna, faktiskt sedan jag upptäckte shapepassen på SATS. Jag ser framemot dessa pass och har några favoritledare som gör dessa 55 minuter helt fantastiska! Så jag är glad att jag funnit den lyckan i styrkan. För jag om någon behöver detta eftersom, som jag sa, det alltid har varit mitt svaga parti. Så som sagt, bilder kan fungera som bevis på att något har hänt, om man skulle börja tvivla:) Förra året så gjorde jag denna "peppfilm" av en liknande anledning inför maran för att jag inte skulle glömma bort all träning som jag faktiskt lagt ner inför loppet!

Jag glömmer aldrig känslan som jag hade när denna bild togs efter Sthlm marathon förra året. Jag var så lycklig!!! 3:40 och ett helt underbart lopp rakt igenom! ...Och så lite negativt då, något som jag inte kan påverka är ju vädret! Det var ett jättebra väder förra året. Soligt men inte tokvarmt, ett optimalt sthlm-marathon-väder. Solen genererar ju större publik men för varmt gör att man förlorar värdefull vätska. Jag hoppas att det blir samma väder i år! Jag funderar också på hur den tidiga starten kommer att påverka mig. Ingen sovmorgon och jag hinner säkert inte få i mig lika mycket energi innan loppet...hm.... Näe nu måste jag komma med någonting positivt igen, man ska alltid avsluta med det positiva ;)... det är 45 dagar kvar. Med andra ord så finns det fortfarande tid att slipa formen. Dessa 45 dagar blir precis vad jag gör de till och jag kan lova er, jag kommer att göra det bästa jag kan utav de! Hur känner ni andra som ska springa Sthlm-marathon eller något annat viktigt lopp? Känner ni er bra förberedda, har träningen gått bra? Hur ska ni lägga upp återstående veckor?

HAHAHA...Förbannad?

Ja, jag var nog lite sur på slutspurten på tjejmilen, eller jag var skitsur helt ärligt för att jag haft håll!!! Den sista biten så kutade jag verkligen allt vad jag hade i ren frustration, det ögonblicket har så klart marathonfoto lyckats fånga! Hehe...

Tjejmilen 2010

I morse så mötte jag och mamma upp Minna vid t-banan och vi begav oss till tjejmilen 2010!
Vi mötte upp kvartettjejerna vid starten och stämningen vid startområdet var laddat(på ett bra sätt), tusentals tjejer förberedde sig för att prestera! Jag hade lite ont i magen och kände mig inte i superform men väl på plats så taggade jag till, tog lite av en koffeingel och peppade mig själv!
När starten gick så kändes det bra. Jag hade hamnat långt bak i startfållan och den första biten så var det jättetrångt. Jag fick sick-sacka mig fram (kanske det var orsaken till att min Garmin visade att loppet var 170 m längre?)
Allt kändes bra fram till 6 kilometer då jag fick håll, av den värsta sorten! Det var hemskt och jag ville bara stanna, någonting fick mig dock att fortsätta. Det är första gången någonsin på ett lopp som jag verkligen varit så nära att hoppa åt sidan. Men så tänkte jag att "går det inte över inom en kilometer, då ger jag upp". När det gått en kilometer så övertalade jag mig själv att ge det lite mer tid trots att det var jättejobbigt och det hade till och med blivit värre! Det gick inte att hålla uppe tempot och löpare som jag tidigare passerat sprang nu förbi mig, det var psykiskt jobbigt!
Först vid 8 kilometer så släppte det men jag hade svårt att få tillbaka lopp-glädjen. Jag såg Karin och Thomas någon kilometer innan mål och det taggade mig och jag försökte öka. Jag tänkte att jag måste avsluta starkt för självkänslans skull. På upploppet så fokuserade jag till 100 % och det kändes bra att få avsluta loppet så! Väl i mål så kände jag mig dock inte alls så glad som jag brukar. Jag brukar aldrig bli missnöjd över mina prestationer, jag har bestämt mig för att inte bli det. Jag var inte missnöjd över mig själv nu heller. Jag var mer ledsen för att jag fått håll. Det förstörde för mig! Efter att ha fått i mig ostkaka och kaffe i gräset så började jag att få perspektiv på loppet och jag insåg att jag ändå var stolt över mig själv, jag hade verkligen kämpat. Kämpat trots en fruktansvärd håll och ändå lyckats få en bättre tid en förra året. 47:13 blev min tid.

Här är min målgång, svart tröja med rött på sidorna, springer på samma sida som kameran!

Så här såg mina kilometrar ut enligt Garmin:
1, 4:37 2, 4:33 3,4:28 4,4:38 5,4:37 6,4:40 7,5:01 8,4:41 9,4:41 10,4:42 11,(178 m 03:45/km)
Så jag är nöjd med dagen och det var som vanligt jättetrevligt efter loppet, jag hann även se mamma springa i mål, hon kom precis som hon satsat på, under timmen! :) Fast i resultatlistan så har det blivit fel, det står att hon sprang in på 1:20!!!! Första 5 på 50 minuter??? irriterande, hoppas verkligen att de får ordning på det!



Nu taggar jag om; Next stop Hässelbyloppet!

Fjälldag 1

Jag har inte bara njutit av fjällivet idag. Jag har faktiskt skrivit en uppsats också medans de andra myste framför brasan och tv-n.

Nu har jag precis skickat in uppgiften i allafall vilket känns minst sagt befriande! I morgon börjar ett nytt moment i skolan som handlar om livsloppspsykologi, spännande! Jag har inga fler inlämningar den kommande veckan så nu så ska jag bara läsa, inte prestera(skriva), lite skönt faktiskt! :)

Idag så har jag åkt längdskidor och min slutsats är att jag beundrar min vasaloppsåkande vän Thomas jättemycket! =) Det var verkligen jättekul att åka, men ansträngande också, bra träning! Imorrn är det slalom som gäller, som jag längtat! Det ska bli så himla kul!!!

Just nu i världens mysigaste stuga mitt i ett snölandskap så ska jag säga er att jag varken saknar barmark, vår eller sommar.

Jag är här, jag är nu och jag stormtrivs!:)

15 kilometer

Jag har precis sprungit 15 kilometer med Michel. Idag så var det inte alls varmt ute, saknade faktiskt min mössa som jag trodde att jag övergett för i år. Vädret är så lurigt för tillfället!
Förövrigt så blev det ett rätt lugnt pass i prat-tempo. Jag sitter med en skrivuppgift så det var ett perfekt avbrott i studierna!