"Jag är inte i toppform"

"Näe, tänk vad jobbigt om man måste vara det jämt" hörde jag från andra sidan luren. Jag blev full i skratt! Den meningen fick mig att verkligen tänka om. Jag har två lopp framför mig just nu (de närmsta veckorna) och mitt konstaterande om min form var mer än just ett enkelt konstaterande. Bakom orden sprack en känsla av stress igenom. Svaret från min vän kom så snabbt, så enkelt, så självklart. Jag kände mig nästan dum inför mig själv. Det blir inget sub40 på milen om två veckor, för vilka förväntningar är i nuläget egentligen rimliga? Snön har precis smält bort, mitt liv är inne i en period med stora förändringar både jobbmässigt och privat. Hur kan jag ens tänka att min form borde vara i någon annan form än typ halvform? Den är inte i tävlingsmood och bör heller inte vara det då de största utmaningarna dessutom är först om ett par månader. Nu ligger fokus främst på grundträning.


Så nej; Premiärmilen ska jag se framemot och inte ha massa förväntningar som stressar. Jag kommer givetvis göra mitt bästa när jag väl är på plats, det gör jag alltid vid tävlingar. Men jag ska vara snäll mot mig själv och inställd på att spara det magiska ögonblicket när jag spränger sub-40 gränsen till senare i år, när saker och ting inom andra delar i livet har lugnat ner sig. Det är viktigt att se helheten. Inte träningen för sig. Arbetet för sig. Privatlivet för sig. Osv. Delarna påverkas av varandra på gott och ont och eventuella krav om att prestera på topp på flera områden samtidigt kan vara förödande. Det är viktigt att inte låta de krav och förväntningar som man har på sig själv gå före glädjen. Att skapa en förståelse och acceptans mot sig själv gör däremot att saker och ting roligare! Och... Att "ha roligt" gott folk, det är väl det som ändå ger en energi!? Oj, nu är lunchen visst slut, vad tänker ni om detta?