Ödmjuka marathonlöpare?

Jag har tänkt på det här med ödmjukhet.
Det började med att jag tänkte på människor som inte är ödmjuka. Ibland hör man "o-ödmjuka" säga att de minsann bara tror på sig själva. Att de är ödmjuka men att de är trötta på jantelagen. Trötta på att inte få höja sig själva utan att folk höjer på ögonbrynen. Trötta på att folk tycker att det är "fel att prata gott om sig själv" osv. osv.
För mig handlar ödmjukhet inte om att man inte vågar prata gott om sig själv.
För mig innebär ödmjukhet att man kan erkänna sina fel och brister LIKVÄL som man kan erkänna sina goda sidor och styrkor.
Ser man bara sina goda och starka sidor och får man kanske svårare att förstå andra människor eftersom "man aldrig gör något fel". Troligtvis får man dessutom en skev självuppfattning på köpet.
Att bara se sina dåliga sidor är dock inte heller bra, då det är självutplånande, deprimerande, nedtryckande osv.
Jag tänker nog att en ödmjuk person är balanserad! Ja, så ser jag det!
Vad ville jag komma till?
Jo, att jag brukar tänka att maratondistansen gör många löpare ödmjuka precis innan loppen skall springas.
Jag har inte hört många påstå att det är lätt att tävla på marathondistansen och många drar sig för att uttala sig eller ha för att ha höga förväntningar om tider eller placeringar innan tävlingsdagen.
Om man försöker springa ett maratonlopp på en bestämd tid så måste man vara ju medveten om att man kanske inte kommer att klara det. Så är det. Det är ett faktum. Självklart ska man gå in med en stark tilltro på sin kapacitet, mental träning ska absolut inte underskattas och det har jag skrivit om här.
Det som  man ändå ska ha i bakhuvudet är att vad som helst kan hända och ett maratonlopp är på så vis väldigt oförutsägbart. Det kan hända sådant som du inte kan kontrollera och jag brukar tänka att ett marathonlopp är över först då du passerat mållinjen. Denna oförutsägbara känsla delar man ofta med sina medlöpare inför loppen och många blir ganska ödmjuka just innan start.
Hur tänker ni kring detta?