Framrutan är större än backspegeln

Jag gillar metaforer. Jag tycker att det är mysigt på något vis att tala bildligt.
Metaforer kan ibland användas felaktigt. Som för att "skruva till något lite extra" och på så vis förmedla en känsla hos läsaren som kanske inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Att använda metaforer kan även bli fånigt ibland, som om man pratar med ett barn fastän man kanske pratar med en vuxen.
Men vid rätt tillfälle då gillar jag metaforer. =)
Nu börjar min framruta gällande träningen bli större än min backspegel. Framrutan har i och för sig varit större hela tiden men under veckan som har varit så har det "legat lite snö på den". Så jag har "snöat in mig" och blickat bakåt mestadels. Det har varit behövligt och nyttigt. Jag har reflekterat kring det som har varit gällande min träning.

Jag har fått en hel del frågor gällande  om varför jag tror att jag fick kramp under marathonloppet förra helgen. Den senaste frågan kom från en läsare som undrade om jag "kanske öppnade loppet för hårt? Att det kanske var därför som jag fick kramp.

Det stämmer att jag öppnade hårt/snabbt! Så ja, krampen kan ju mycket väl ha med det att göra.
Det har jag med i bakhuvudet. Samtidigt så vet jag ju inte om det berodde på det. Kanske hade jag fått kramp ändå?
Det är svårt att veta exakt vad saker och ting beror på.
Det kan ju även ha berott på för lite vila dagen innan?
Eller att jag helt enkelt  inte hade min bästa dag?
Eller att jag var sjuk i början i veckan och att jag därför kanske hade "något skit" kvar i kroppen?
Kanske är min kondition bättre än min muskelära uthållighet?

Jag vet att kramp nästan alltid beror på muskeltrötthet. Varför muskeln var så trött att jag fick kramp är dock svårt att veta exakt. På något vis vill jag inte heller välja ut endast en förklaring som enda svar...utan jag är hellre full av olika svar. Jag är öppen för olika resonemang, tips, ideér och teorier.
Även om nu  "snön är bortskottad och framrutan större än backspegeln" så finns backspegeln där. Alltid. Jag lär mig av mina erfarenheter. Det är viktigt att se det så.
Som jag skrev häromdagen så analyserar jag både vad som har varit bra men även vad som varit mindre bra. Jag försöker alltid se till att utvecklas genom att dra lärdom av mina egna erfarenheter.
En viktig aspekt och kanske anledningen till att jag kritiskt vågar granska mig själv och mina val gällande löpningen är att jag sällan blir besviken på mig själv. Det är ett viktigt ställningstagande som jag har tagit. Jag kan vara besviken på att känslan inte infann sig eller på att tiden inte blev som jag hade förväntat mig på olika lopp men jag klandrar ALDRIG mig själv. Jag väljer att vara kompis med mig själv. Även om det inte går som jag väntat mig så klappar jag mig själv alltid på axeln ändå.
Trots att jag använde ordet katastrof i ett tidigare inlägg så är jag absolut ingen "katastrof- tänkande" person. En sämre erfarenhet kan ju faktiskt leda till något riktigt bra.

Jag tänker att man ändå inte blir särskilt klok och glad  av att  lyckas jämt.  Jag tror att man kan utvecklas genom den visdom som man får när man "misslyckas". Då blir man klok. Därför lyckas man när man misslyckas på ett sätt! =) Så bra va?? Glad blir man inte heller av att "lyckas för mycket". Misslyckas man emellanåt blir man mer ödmjuk inför sig själv och andra och blir sedan extra glad de gånger när allt bara flyter!

Näe... nu väntar en filmrulle Annika Bengtzon!

CIAO!!!!!!!
- Posted using BlogPress from my iPhone